Kåseri: Fotbollskänslor
Här kommer ett litet kåseri för att förgylla er dag även när det är lite tyst och inte händer så mycket runt MFF.
– ”MFF är inte längre ett storlag utan vad vi ser är dödryckningar av en era som nu är slut.” Ibland tror man inte sina öron och orden ekade kraftigt och rätt länge i öronen på mig innan jag med en kraftansträngning lyckades övervinna chocken av detta totalt absurda uttalande. Mina motargument började så smått hitta sina vägar genom huvudet men trots det var det enda som kom ur mig extremt pubertala påhopp på den, för mig just nu, fantastisk fula och otrevliga människa som ens vågade att andas dessa ord.
Förlåt mig käre läsare jag är ju ofin mot dig, jag måste naturligtvis börja från början. Så här var det…
Det var en solig och fantastisk varm dag för några år sedan, kanske inte så mycket som tio år sedan men det var nog mer än fem. Jag befann mig just då tillsammans med min dåvarande sambos pappa (Jag kallade honom svärfar) på en höghusgård i Kållered utanför Göteborg. Anledningen till att jag befann mig just här var att jag under mina studier i Göteborg råkat träffa en tjej från götet och att vi tillsammans bosatt oss i denna av gud förglömda håla som kallas just Kållered. Svärfar var liksom hans dotter en inbiten Öis:are och som himmelsblå i fiendeland var det inte alltid så lätt att hålla flaggan i topp, i synnerhet inte sedan det gått ett par år sedan MFF:s senaste SM guld. IFK Göteborg överskuggade mitt kära MFF både nationellt och internationellt. Götet hade, kändes det som, hundratals lag i Allsvenskan och ändå bankade några på dörren för att få komma upp i svensk fotbolls finrum. Min svärfar hette Karl-Erik Sjöberg och var en gång svensk mästare på 1500 m. Han hade då tillhört den svenska löpareliten, hade representerat både Öis och Sverige och var annars, förutom denna dag då han hade mage att påstå så absurda saker, en trevlig prick.
Just denna dag hade MFF förlorat borta mot postorderlaget en bit österut med 4-0 och det kändes naturligtvis inte helt bra. Jag hade under ett par timmars tid varit hårt ansatt av den göteborgska fotbollens förträfflighet gentemot resten av Sverige och började bli irriterad av dessa ständiga påhopp mitt i vårt egna nederlag. Vi hade gått ut i det varma vädret för att lösa korsord (en av våra favoritsysselsättningar), smutta på varsin folköl och allmänt njuta av det underbara vädret. Jag respekterade min svärfar och han hade blivit en av mina bästa vänner men denna gång fick jag för mig att han gick över gränsen. Han hade tidigare aldrig annat än uttryckt respekt för den himmelsblå tröjan och det den representerade, även om vi små kivades på skoj en hel del. Han var ju dock Öis:are och hade inte mycket att komma med när det väl kom till snack om historia och framgångar. Nu satt han där, den gamle tapetsören, och hade mage och påstå att MFF var slut som storlag.
Hur som helst satt vi på vars en sida om bordet och som vanligt skrev Kalle och jag hjälpte honom när han frågade mig. Nu föll det sig dock så att han varit inne på toaletten och när han kom tillbaka hade jag lagt beslag på korsordet och det blev jag som ställde frågorna.
– ”vad som en gång var, tre bokstäver?”, frågade jag honom.
– ”MFF”, blev det naturliga retfulla svaret från kalle.
– ”Kan ju inte gärna vara ÖIS”, svarade jag irriterat med en tydlig syftning på att de aldrig varit något.
Och det var då det kom, detta absurda uttalande som fick mig att till slut tappa fattningen.
– ”MFF är inte längre ett storlag utan vad vi ser är dödryckningar av en era som nu är slut”.
Normalt brukade vi naturligtvis skämta till det men denna gång kom det inte för mig att han, på sitt vanligt fyndiga sätt, försökte ge mig svaret på min korsordsfråga. Istället för och skriva in ordet ”era” i korsordet gick jag istället i taket och började säga saker till honom som man kanske inte bör säga just till sin svärfar. Till slut reste jag mig helt resolut upp och innan jag gick hällde jag resterna av ölen över min stackars förvånade vän som inte annat kunde än sitta och gapa över det barnsliga uppträdande som personen mitt emot honom nu uppvisade.
Nu är det så att jag normalt är en rätt lugn person och jag var minst lika förvånad själv över den oproportionerliga reaktion som jag visade upp. Kanske hade jag fått solsting eller var det bara en sådan där dag då världen är emot en. Allt i allt så insåg ju även jag när jag kom in hur dumt jag hade betett mig och när jag lugnat ner mig en stund gick jag ut igen och bad min, fortfarande rätt förvånade, svärfar om ursäkt. Det slutade med att vi skrattade så att vi nästan tjöt och jag lyckades till slut få honom att lova och inte berätta om mitt pinsamma utspel vare sig för sin fru eller för sin dotter. Som motprestation fick jag gå in och hämta ”två kalla” till och vad som hände resten av dagen är inget som jag lagt på minnet, men minnet av att jag hällde öl på min svärfar det glömmer jag aldrig!
Ibland är fotbollen emotionell, den är dock aldrig logisk…
