Tony Ernst möter Jonas Thern (2)
MFF vann alltså allsvenskan fem år i rad just de år Jonas Thern representerade klubben. Hela det där gänget som spelade i Malmö under denna gyllene epok trampade egentligen bara vidare i de spår som låg utstakade av sjuttiotalets i övriga Sverige så illa omtyckta lag. Bosse, Puskas, Krister et al spelade fult och elakt och hade alltid något skit på gång. Sverige hatade dem och vi älskade dem. Med Jocke, Erlandsson, Lindman, Magnusson och Thern så fortsatte trenden på samma raffinerade nivå. De sade alla med en röst: ”Vi är bäst och det finns ingenting ni kan göra åt det. Och vad värre är: vi tänker inte vara ödmjuka. Varför? Vi har ingen lust, helt enkelt. Men hata oss gärna”.
Av alla magnifika MFF-årgångar sedan 1910 så är class of 1985-89 kanske den allra mest magnifika. Vad tycker Jonas själv om en sådan historieskrivning?
- Jo, det stämmer nog. Vi hade ett väldigt bra lag. Alla sexton-sjutton spelare som var aktuella för A-lagspel spelade i något landslag; U21-, OS- eller A-landslag. Vi var nog rätt så svårbesegrade. Ibland kändes det faktiskt som om de andra lagen inte kunde röra oss. De var inte tillräckligt bra. De räckte inte till mot oss. Vi var helt kompletta.
Den allra bästa formationen från dessa fem årgångar, i alla fall i min bok, är den som under först höstsäsongen 1988 och sedan vårsäsongen 1989 skojade med allt motstånd i allsvenskan. På sommaren 1989 sålde man sedan två nyckelfigurer: Roger Ljung och Jonas Thern. Det kvittade lika. Malmö FF vann allsvenskan och slog ut mäktiga Inter i UEFA-cupen med nya förmågor som Stefan Schwarz och Patrik Andersson. I det här laget var mittfältet det nav vilket allting kretsade kring. Och där spelade, förutom Thern, tvåfotdribblingens okrönte konung, tre av följande sex: Leif Engqvist, Jocke Nilsson, Niclas Larsson (detta var innan Nyhlén-namnbytet), Stefan Schwarz, Patrik Andersson och Anders Palmér. Den som kan visa upp ett bättre mittfält i svensk fotbollshistoria har just vunnit ett sittplatsabonnemang på Olympia för resten av livet.
Vi hade ett fruktansvärt bra lag då. Ett av de bästa allsvenska lagen någonsin... Varför? Vad tror du är den största anledningen till att ni var så bra som lag?
- Vi hade ett fantastiskt bra lag då, precis som du säger. Vi hade många spelare som var yngre, runt tjugo sådär, som ville framåt och ville lyckas som fotbollspelare och var äregiriga. Det var jag, Jocke Nilsson, Niclas Nylén, Martin Dahlin, Schwarz, Ljung och Patrik Bjärred som kom fram då… Det var många duktiga spelare som kom fram samtidigt. Och sen sporrade man varandra på träning: det var många tjurskallar i laget som ville vinna till varje pris. Även på träningen, alltså. Det gick rätt så hett till ibland, hehehe...
Konkurrensen var oerhört skarp och det gjorde att träningarna automatiskt blev bra. MFF hade ju flyt att få fram så många spelare samtidigt som hade vinnarskalle. Det är inget man kan jobba sig till som spelare. Antingen har du det eller så har du det inte. Du måste hata att förlora inne i hjärtat. Det var nog den viktigaste anledningen till att vi var så bra som lag. Vi hade väldigt många som nästintill grät om de förlorade på träning. Och då kan du tänka dig hur det var på match...
Sen så spelade vi med samma lag väldigt ofta. Man kände en trygghet i laget. Och spelar man med samma killar under ett antal säsonger så får man en himla bra känsla för vad som ska ske. Det blir nästan som intuition. Som med Jocke Nilsson, efter ett tag visste forwards att det är inte säkert att bollen kommer första gången när han måttar, han körde ju sin klackfint, du minns, så motståndarna sprang ut på löparbanorna, så då lärde sig forwards när de skulle sticka i luckan... Och som innermittfältare så kunde jag slå bollar i blindo nästan. När Niclas Nylén var med, han var ju riktigt snabb, så kunde man slå en boll i djupet på honom och Jocke siktade man på fötterna så skötte han resten på andra sidan och så var det Martin och Håkan längst fram...det var tufft att stå emot för motståndarna.
Vi var starka även internationellt. Vi slog Ajax, vi slog Inter...
- Ja, det stämmer. Jag tycker faktiskt själv, när man blickar tillbaka, att vi hade extrem otur med lottningen i de europeiska cuperna. När man såg på de lagen efteråt så var det ju värsta tänkbara lottning direkt. Vi fick Inter och Ajax som var favorittippade och ett år fick vi Anderlecht som var ett riktigt bra lag då på den tiden. Man kunde fått något enklare lag i början så hade man säkert gått en bit i de här turneringarna. Det retar mig fortfarande.
Hur mycket betydde Roy Hodgson för det där laget?
- Han var ju jätteviktig. Han var den som fick struktur på alltihop. Vi hade ju många spelare som var individuellt skickliga och han styrde upp det lite grand så att det inte blev för hafsigt. Men samtidigt så ändrade sig Roy efterhand som han märkte att vi kunde spela på flera olika sätt. Från början var han klar på vilken spelstil han ville ha, med raka bollar upp på forwards och så tillbakaspel till mittfältare och så det klassiska med inlägg från kanterna, som ju fortfarande är gångbart... Men vi jobbade tillsammans med lite olika rörelsemönster när motståndarna började läsa oss efter ett tag. Vi hade ju många bollskickliga spelare och Roy accepterade efter ett tag att vi rullade upp via mitten. När vi var som bäst så var det variationen i vårt spel som var styrkan. Eller så var det individuella prestationer som fällde avgörandet, som Jocke Nilsson när han var som bäst...jag har varken förr eller senare sett nån bättre vänsterytter än Jocke... Jag tyckte att han var helt fantastisk när han var som bäst i Malmö. Helt fantastisk!
Han fick heller aldrig det där erkännandet som flera andra i det MFF-laget fick, som du, Schwarz, Patrik, Dahlin, Ljung...
- Nej, tyvärr. Han hade otur när han blev proffs, han kom väl till fel klubb vid fel tillfälle och blev lite bortglömd. Men det vi presterade i Malmö då hade aldrig gått om inte Jocke hade varit den spelaren han var då. Han var nyckeln till vårt anfallsspel. Bland annat var han en av de första som jag såg som pricksköt inlägg på forwards huvud. Han var aldrig nöjd med att bara hänga in ett inlägg, den skulle sitta exakt på Martins eller Håkans huvud... De fick ju perfekta bollar hela tiden av Jocke.
Klicka här för att läsa nästa del av Ernst möte med Thern
