Tony Ernst möter Jonas Thern (3)
Det här laget som vi pratar om, är det folk som du fortfarande har kontakt med?
- Jadå. Jocke och jag träffas inte lika ofta längre, vi bor lite för långt ifrån varandra. Men ett par gånger om året så träffas vi med familjerna. Stefan pratar jag med ibland, men det var längesen dock, men man vet ju aldrig var han är, ena dan är han i England och andra nere i Portugal, så han är svår att få fatt i. Sen stöter man på de andra när det är nåt med fotboll... vi var iväg och spelade med 1994-gänget för ett tag sedan, till exempel. Roger pratar jag med nästan dagligen, eftersom han håller på med fotbollsspelare...
När du tänker tillbaka på Malmö-tiden, vilket är det finaste minnet då?
- Det som slår en först är ju sammanhållningen vi hade i laget. Det var härliga killar allihopa. Man kanske inte var bäste vän med alla utanför planen, men alla respekterade varandra. Och när det väl drog ihop sig till match då var vi alltid enade och stod upp. De andra lagen måste ha tyckt att vi var väldigt svårslagna.
Jonas Therns framgångar efter MFF-karriären är stora och starka. Han har representerat fem klubbar: först utlåningen till FC Zürich under vintern 1987/88. Därefter SL Benfica, SSC Napoli, Roma AC och slutligen Glasgow Rangers FC. Med Benfica vann han ligan 1990/91 och gick till Europacupfinal året innan mot Milan (förlust 1-0). I Napoli har han en sjätteplats i ligan som främsta merit. I Roma en femteplats. La Gazzetta Dello Sport rankade honom ett år som hela italienska ligans bäste defensive mittfältare. I Glasgow var han mest skadad men hann faktiskt med att vinna the double, både skotska ligan och cupen.
Annat om Jonas Thern som man helst ska känna till: han fick Guldbollen 1989. Han debuterade i landslaget 1987 borta mot Västtyskland (det blev 1-1). Han stannade på 75 landskamper (och 6 mål). Det är han nia i Sverige på, före andra MFF-storheter som Bosse (70 landskamper), Erlandsson (69 landskamper) och Dahlin (60 landskamper). Han har ett VM-brons i USA 1994 som största merit i landslaget. Han är mycket travintresserad. Han är lat i vardagslivet. Hans favoritspelare genom tiderna är Zico.
Till sist är det dags för lite verkliga nördfrågor. Mitt favoritmål i allsvenskan från hans fötter är 1-0-målet på GAIS på Stadion den 12/6 1988. Minns han det?
- Javisst. Det var i slutet av matchen och vi fick inte hål på dom. Det var frispark till oss i bra läge och domaren hade blåst. Sören Järelöv höll på att sätta upp muren och vi stod och dividerade vem som skulle ta den, då steg jag fram och klippte till den. Jag kände på mig att det skulle lyckas.
Sen gjorde du mål i din avskedsmatch på Stadion, den 26/7 1989...
- Ja, det minns jag. Först missade jag nästan öppet mål, jag sköt över från en meters håll, då var jag besviken men så tänkte jag på det som Roy alltid sa: "det som har varit är bara att glömma, sen kör man vidare", sen pang så fick man en chans och så gjorde man mål.
Den bästa matchen ni spelade under din tid i Malmö?
- Det är svårt. Vi gjorde många bra matcher. Kanske SM-finalen mot Djurgården på Stadion efter att ha spelat 0-0 borta. Vi körde över dom och öste in mål, det var en härlig urladdning. Men cupfinalen mot Djurgården 1988 där vi vann med 3-0 var också ruggig. Den har jag på video härhemma. Den såg jag med min son för ett tag sedan. Då var inte Djurgården riktigt med, hehehe... Jag glömmer aldrig heller när vi slog Ajax hemma med 1-0, de var ju ett storlag med Rijkaard och van Basten...
Vem är den bäste spelare du spelat med i din allsvenska karriär?
- Jag sa ju Jocke Nilsson innan. Men även Martin Dahlin, han var fantastisk att spela med. Vi hittade varandra tidigt och hade ett bra samarbete genom åren, såväl i MFF som i landslaget. Han var en härlig fotbollsspelare.
Och vem är då den bäste spelare du spelat mot i din allsvenska karriär?
- Det var svårare... Vem hade vi att tampas med förr om åren? Hmmm... Torbjörn Nilsson, såklart. Han var ju bäst. Han är nog den som imponerat mest på mig på en fotbollsplan i Sverige. Men även Göteborgs mittlås Hysén och Larsson var otroligt duktiga.
Hur nära var det att du flyttade hem till Malmö FF där i slutet av karriären?
Ganska nära. Jag var på väg hem innan jag flyttade till Glasgow efter att jag lämnade Roma. Det var Malmö FF, Göteborg och HIF som visade intresse då. Och Malmö hade väl legat närmst till hands. Jag vet att jag fick ganska mycket post då från supporters som ville att jag skulle flytta dit och det var ju smickrande. Sånt tar man åt sig. Men jag sa till min agent att jag inte ville vara kvar i Italien och att jag funderade på att flytta hem, men om det dök upp nånting intressant nån annanstans så skulle han meddela mig. Och på bara ett par dagar så hade han skrapat ihop väldigt fina klubbar till mig i Skottland, England och Tyskland. Då lockade ekonomin ganska mycket så jag valde Glasgow istället.
Du var skadad ganska mycket i Glasgow men en skotsk kompis berättar om att du gjorde en massa mål ändå?
- Jag fick ju operera knäet direkt efter första säsongen, men det blev aldrig riktigt bra. Då ville de operera igen, men jag kände att det fick vara. Motivationen att gå igenom en operation till fanns inte. Men det stämmer att jag var inne i ett målstim där. Jag var ju aldrig någon stor målskytt, men otroligt nog så i Skottland så gjorde jag mål i fem matcher i rad. Det har aldrig hänt varken förr eller senare. Inte ens på träning, tror jag.
Vilket år i din karriär är ditt bästa?
- Åren i Napoli rankar jag nog som de bästa i min karriär. Där gick det väldigt bra för mig personligen. I Benfica gick der också bra. I Roma var det alldeles för mycket turbulens i laget och jag tyckte inte själv att det gick bra för mig. Jag tycker inte att jag utvecklades tillräckligt mycket i Roma.
Ändå var det i Roma som du gjorde din karriärs vackraste mål... minns du? Den 12/1 1997...
- Var det mot Perugia?
Just det. 3-1-målet i 68:e minuten...
- Det var ett riktigt viljemål. Jag vet att jag var rätt så irriterad under den där matchen. Det hade precis kommit ut att jag inte ville förlänga mitt kontrakt med Roma. Och presidenten hade kritiserat mig i tidningen och det som stod i tidningen trodde ju alla supporters på så jag fick kritik från alla håll. Då var det skönt att visa alla fans att när man spelade så gjorde man det för att det skulle gå bra för laget. Jag ville göra mål då. Den bollen skulle bara in.
Klicka här för att läsa nästa del av Ernst möte med Thern
