Tony Ernst möter Jonas Thern
Jonas Thern är the good life, the big music, the sweet thing. Han är Picassos Guernica, Shakespeares Othello, Lorraine Ellisons ”Stay With Me”. Han är fadern, sonen och den helige ande. Han är guld, väldoftande oljor och myrra. Jonas Thern är the shit.
Intervjun är gjord i måndags. Det är eftermiddag. Jag når honom på mobilen när han sitter i bilen, på väg hem från Halmstads träning. Vi pratar i en dryg halvtimme. Han är vänligheten personifierad. Det är samma breda, uttänjda småländska som man minns ifrån tiden i Malmö FF. Han är nästintill gravallvarlig hela tiden, även när han skämtar. Jag är så nervös att jag håller på att börja kräkas. Jag samlar mig. Första frågan är också den viktigaste: Har du fortfarande ett ljusblått hjärta?
- Ja, det får jag väl säga. Jag har varit MFF:are sedan jag var väldigt liten. När jag började bli intresserad av fotboll, i sex-sjuårsåldern, så hade jag MFF på pojkväggen därhemma. Det försvinner ju inte bara för att man är tränare i HBK. Jag vill ju såklart att Halmstad ska vinna alla matcher men i övrigt så får det gärna gå bra för Malmö. Man byter ju inte favoritlag hur som helst. Det går inte att lura sig själv. Så visst har jag ett ljusblått hjärta. Så är det.
Jonas Thern kom till Malmö när han var 17 år. Det var 1985. Samtidigt anlände en elegant engelsman från arbetarförorten Croydon i London vid namn Roy Hodgson. Dessa bägge herrars framgångssagor är intimt besläktade. När båda bröt upp för att söka nya äventyr utomlands 1989 så hade MFF vunnit allsvenskan fem år i rad, något som inget annat lag mäktat med varken förr eller senare.
Vad var anledningen till att Malmö FF köpte dig?
- Vi mötte MFF i kvartsfinal i junior-SM och jag gjorde en bra match så då tipsade Inge Blomberg MFF att jag var talangfull. Vi hade en fantastiskt fin årgång i IFK Värnamo med spelare födda 1967, som jag då, och Ulrik Jansson som också spelade med oss. Malmö var ju jättebra men vi förlorade bara med 2-1. Sen kom Tord Grip hem till mig och berättade att de var intresserade och att de ville att jag skulle flytta ner. Jag hade faktiskt en hel del anbud lite närmare inpå, men Malmö var mitt favoritlag så det var inte så svårt att välja.
Hur kändes det att komma till Malmö FF som sjuttonåring? Var det en stor omställning?
- Jo, allting var ju nytt i början. Jag minns att vi tränade i inomhushallen i början och det gick ju väldigt fort mot vad man var van vid. Men man kände framför allt att det var bra intensitet och konkurrens på träningarna. Man blev bättre hela tiden. Och var man en bit efter när man kom så var man äregirig och lärde sig snabbt. Man ville ju lyckas med fotbollen och jobbade hårt för att närma sig de etablerade spelarna så fort som möjligt. Man fick ju tampas med Ingemar Erlandsson och de här killarna på varje träning så om man vill något med sin fotboll så blir man ju bättre när man får möta såna spelare varje dag.
Du debuterade 1985...
- Ja, jag fick göra debut samma år jag kom. Mot IFK Göteborg på Nya Ullevi. Jag åkte med upp som avbytare. Björn Nilsson skulle spela yttermittfältare, men han blev sjuk i samband med samlingen uppe i Göteborg så då fick jag hoppa in och spela med kort varsel. Vi vann med 1-0. Mats Magnusson gjorde målet, minns jag.
Hur kändes det? Var det inte nervöst att hoppa in sådär?
- Det var stort, det var det. Och sen hann man inte förbereda sig heller. Men det var kanske tur också, för jag hann aldrig riktigt bli nervös. Allting hände så snabbt. Det var en och en halv timme innan vi skulle spela så det var bara att snabbt byta om och ut och lira. Jag hade tappat lite av respekten för killarna i Malmö genom att de gick att vara lika bra som på träningen så då tänkte jag att jag kunde vara lika bra som motståndarna också.
1985 blev det ett par inhopp på höger mittfält. Det var först året efter som Jonas Thern blev mer eller mindre ordinarie på den platsen. Men den säsongen fick han ändå ingen slutspelsguldmedalj eftersom det bara delades ut tretton sådana till det segrande laget. Jonas satt på bänken när MFF förnedrade AIK på Stadion i SM-finalen den 1:e november med 5-2. Men det finns en förklaring: ”Jag åkte på en meniskskada precis innan slutspelet och missade en månad och kom väl inte riktigt tillbaka till den form jag varit i innan”, förklarar han. Den stora händelsen 1986 var såklart att MFF vann allsvenskan och cupen. Jonas var med om bägge. Inför säsongen 1987 så slutade Ingemar Erlandsson och då blev en innermittfältsplats vakant. Den tog Jonas och släppte inte förrän han blev proffs i Benfica sommaren 1989. Han vann allsvenskan 1987 och 1988 och hjälpte laget att ta ledningen innan han stack till Portugal efter den fjortonde serieomgången 1989. Samma år såg han också till att MFF vann the double för andra gången på fyra år.
Fastän vi vann allsvenskan fem år på raken så blev det bara två SM-guld. Det förhatliga SM-slutspelet förstörde festen de andra tre åren. Jonas: "Ja, det var retligt. Det kvittade ju om man vann allsvenskan med 8-9 poäng för sedan kunde man lite cupbetonat förlora SM-tecknet”. Men han har också en lösning på det där problemet: ”Ja, det gäller att prata om allsvenska seriesegrar istället. Säga att det är det som gäller. Det gör alltid jag när någon frågar. Vi vann allsvenskan 1985 till 1989, det är det viktigaste. Det andra var bara trams”.
Jonas Thern är tveklöst en av de tio största mittfältare och ledaregestalter svensk fotboll någonsin haft. För oss som är mellan tjugofem och fyrtiofem år gamla och som växte upp med Malmö FF med Roy Hodgsons mästarlag i slutet av åttiotalet som helig graal så är Jonas Thern en av de största. Ja, jag undrar om han inte är den allra största. Möjligtvis med undantag för Bosse Larsson, men han är mer myt än man och eftersom Thern var då och där och viktigaste biten i det vackraste pusslet på jorden så håller vi honom högst av alla. Man undrar ju om han vet om att vi älskar honom?
- Njaaa...det är ju trevligt att det är några som tycker så. Jag tyckte själv att det gick bra. Jag fick mitt genombrott i MFF och blev till exempel landslagsspelare mycket beroende på MFF. Men det gick bra för hela laget, vi hade ju enorma framgångar, och det gjorde allting mycket lättare för mig också.
Klicka här för att läsa nästa del av Ernst möte med Thern
