Lagbanner

Krönika: Framtiden ser ljus ut

"De senaste åren har ju varit som att ligga indränkt med honung i en myrstack..."

Lika sommarsvettigt håriga som grannkvinnans armhålor är, lika billig som ölen är i Tyskland, lika perfekt Depeche Modes Enjoy The Silence är som billåt på motorvägen i alldeles för hög fart, lika illa som jag tycker om getingar i den nyöppnade Coke-burken – lika övertygad är jag om hur förbaskat kul det kommer att bli att hålla på, älska, vårt Malmö FF den närmaste tiden, de närmaste åren.

Vi har nu mött tvåan och trean i serien och tagit 4 poäng, bägge på bortaplan. Och det med mersmak. Värsta rivalerna har vi vunnit mot och spelat oavgjort mot. Vi har legat under och vänt, vi har kämpat oss till poäng, vi har spelat oss övertygande till seger. Det känns härligt.

Trots 1-0 i baken redan efter 7 minuter och ett visst övertag för ”Näringslivets lag” så kändes det lugnt. MFF spelade lugnt och metodiskt och så visste vi ju att på topp har vi Sveriges hetaste anfallspar. Det var hett som i helvetet på läktaren, och på planen kunde man bara spekulera i hur mycket värre det var. Men spelarna i bägge lagen sprang och kämpade som vore de vaccinerade mot värme. Tyvärr var inte min blåsa vaccinerad mot ölintaget tidigare på dagen och efter att ha suttit med benen i kors ett bra tag var jag bara tvungen att besöka toaletten och lätta på trycket. Sa till min reskamrat att när jag kommer tillbaka så står det 1-1. Just som gylfen var uppdragen hörs ett jättevrål och urinoargrannen log och sa att nu är det 2-0. Befarade ett tag att han skulle vända sig helt om mot mig i sin glädje; så glad var han. Jag log tillbaka och sa ”behåll dina fantasier för dig själv, det är 1-1”. Så förvissad var jag att jag köpte två stycken öl i kiosken innan jag återvände upp på läktaren. Och mycket riktigt, 1-1, och jag fick mig en lång utläggning av Per hur Skoog gjorde sitt frisparksmål.

Andra halvlek började i ett rasande tempo från MFF:s sida och 2-1 kom väldigt logiskt. Tyvärr hann varken vi åskådare eller spelarna jubla färdigt förrän det stod 2-2. Därefter var det som om spelarna kom överens om att vi är rätt nöjda med varsin poäng idag. Och så var även jag efter matchen. En poäng är absolut inte dåligt, men man vill ju alltid ha tre poäng, och det hade inte varit omöjligt. För den kritik man kan ha mot MFF den här dagen kommer här:

När ÖIS gör tre byten så gör MFF ett. Sex friska ben mot två för MFF. Vi lär ha Sveriges bredaste trupp, åtminstone om vi får säga det själva. Märkligt är då att Prahl med flera inte ser att någon på bänken har något att tillföra på planen, i den heta grytan. Redan innan matchen undrade jag varför varken Rosenberg eller Lilienberg var med i truppen. Där var två av våra fem anfallare borta ur diskussionen. När sedan den tredje anfallaren spelade från start fast på mittfältet så innebar det att det inte fanns någon att byta in som kunde springa på de bollar till anfallet som till slut varken Yngvesson, Ijeh eller Skoog orkade med. Det hade varit perfekt att ha en Lilienberg eller Rosenberg som hade kunnat springa ifrån också trötta ÖIS-backar.

Ett tydligt exempel på den oerhörda trötthet många måste ha känt en bit in i andra halvlek är när Ijeh får en boll på högerkanten, håller i den en stund, drar förbi sin back, håller bollen ett tag till och tittar upp, slår ett perfekt inlägg som Skoog möter vid bortre stolpen med en perfekt bakåtnick rakt in i straffområdet där någon som orkat följa med upp i anfallet hade haft öppet mål. Men just det var problemet, ingen orkade följa med. Det fanns inga fräscha ben som hade en chans att hänga med upp i det anfallet.

Vi fick en poäng borta mot värsta rivalen om serieledningen, det ska vi vara nöjda med, jag är nöjd med det, men samtidigt blir jag lite orolig när det i vår breda trupp inte finns någon som tycks ha något att tillföra när de 11 på planen mer eller mindre går på knäna. Kanske var känslan hos Prahl att vi har en poäng mot Örgryte och fortsatt serieledning och att han hellre såg till den poängen än att riskera något vid ett byte.

Det är den kritik jag kan komma med. Och det är en styrka att trots serieledning samt oavgjort borta (med mersmak) ändå finna något att inte vara helt nöjd med. De senaste åren har ju varit som att ligga indränkt med honung i en myrstack, men i år när det mesta ser ljust ut så finns det ändå något att kritisera. Därför, som jag skrev i början, är jag övertygad om att det kommer att bli förbaskat kul att hålla på Malmö FF den närmaste tiden, de närmaste åren. För det finns fortfarande så mycket att arbeta med. Asper har inte övertygat riktigt ordentligt (visst, det borde ha varit frispark vid det första målet, men det ska aldrig behöva gå så långt att han blir instängd; ÖIS-spelarna placerade sig där i god tid innan hörnan slogs) men kommer med ännu fler matcher i kroppen att växa ut till den jätte vi förväntar oss att han ska bli. Backlinjen byter skepnad från match till match och behöver nog ytterligare en vinterträning för att bli så bra som Prahl och vi andra vill ha den. Anfallet fungerar ju bättre än vad man nästan kan begära av en allsvensk klubb och på mittfältet huserar Kung Mattisson och Prins Ohlsson och deras bägge torn på kanterna och det känns tryggt och säkert och det händer mycket framåt och de springer några maratonlopp varje match, men även där finns det såklart mer att jobba med.

Ingen hade inför säsongen förväntat sig annat än mittplacering, kanske att MFF kunde nosa på någon lägre valör av medalj. Nu ligger vi etta och har tillsammans med ÖIS gjort ett ryck och har sex poäng och mycket bättre målskillnad ner till Djurgården, Landskrona och Örebro. Det är många matcher kvar, det hinner hända mycket och jag vill inte ta ut någonting i förskott, men det ser onekligen bra ut. Malmö FF spelade borta mot värsta konkurrenten om serieledningen och det kändes aldrig riktigt oroligt att vi skulle förlora alla tre poängen. Tvärtom kändes det som, åtminstone fram till sista kvarten, som om tre poäng låg inom räckhåll. Det är möjligt att formkurvan vänder nedåt igen och tabellplaceringen med den, men det känns ändå som om vi är på väg att bygga något stort inför framtiden. Något som kanske kan bli verklighet redan i år, men som med ännu en vinterträning under den så kloke Prahls ledning kan bli mycket, mycket större. Några nyttiga nyförvärv, några ungdomar som tar det där sista klivet och sedan, ja sedan, då blir det åka av, det blir om inte rock’n roll, så åtminstone Enjoy The Silence i jävligt hög fart.

Magnus Johansson2002-08-19 17:43:00

Fler artiklar om Malmö FF