San José - Pittsburgh3 - 2
Malmö FF mot Anders Frisk 1-1
En match med många ansikten men det som mest kommer att (för-) följa oss är Anders Frisks osunda domarinsats. Bo Karlsson måste väl ändå snart få mottaga rapporter även från officiella kanaler. Inte kan MFF-ledningen få låta detta fortgå när domarna envisas med att hävda sig mot den alltid högljudda och starka hemmapubliken.
Över tolvtusen hade kommit till Malmö Stadion för att se fjolårets allsvenska mästare Hammarby IF försöka ta sig an serieledande Malmö FF. Matchen började i mycket lågt tempo och Malmö vaskade fram sin första målchans först efter sjutton minuters håglöst och odramatiskt spel. Hammarby visade upp än mindre. Av hittills gästande lag på Malmö Stadion av årets upplaga av allsvenskan är nog Hammarby jämte Kalmar de lag som inte önskar spela eller ens försöka visa upp fotboll för publiken. Det var många gånger tråkigt långa stunder och om det var detta Hammarbys styrelse hade tänkt sig när de anlitade Linderoth d.ä. med ”rolig fotboll” så vet jag inte vad tråkig fotboll är för något. Lägg därtill sommarens VM-slutspel och alla dessa tröjdragningar som nu söderlaget flitigt använde sig av så har ni i stort sett vad de presterade under nittio minuter. Undantaget var Pinones-Arces vackra och tillika otagbara skott bara minuten innan halvtidsvilan. Minuten efter målet faller Sleyman misstänkt. TV-bilderna ikväll lär visa om Anders Frisk gjorde rätt när han gav Ijeh rött kort eller om det var en skådespelarinsats som heter duga signerad den utbuade Sleyman.
Malmös spel var - som under många andra matcher i år då motståndet på pappret eller sett till serietabellen varit av sämre kvalitet – mycket andefattigt som om startelvan vore alltför säkra på sin plats bland de elva. Rörelse fanns det inte tillstymmelsen till i första halvlek. Inställningen och vetskapen om att samtliga återstående matcher är som regelrätta SM-finaler för Malmös del verkade inte infinna sig i första halvlek. Hammarby var mer måna om att vinna närkamperna, även här med ojusta medel. Niklas Skoog fick över tolv frisparkar emot men bara fyra med sig vilket förklarar matchbilden som domare Frisk lät dirigera fram. Ijeh drabbades av ungefär samma hårda behandling av motståndarna och bristfälliga uppbackning av domartrion vilket nog också var anledningen till densammes utvisning.
Malmös andra halvlek var en halvbragd. Förvisso är Ohlssons vackra nick i mål i den 62:a matchminuten efter ett formidabelt förarbete av Elanga något som gjorde att det trots allt inte blev förlust, men det är ändock allt två tappade poäng idag. Om ÖIS imorgon (läs söndag) tappar poäng mot AIK känns kanske poängförlusten och domarinsatsen inte så bitter som den gör nu timmen efter match. Spelet var rörligt och det innehöll variationer. Mycket tack vare andra halvlekens gigant Brian Steen Nielsen som kom in efter byte med Roth i halvtid. Elanga ersatte på vänsterbacken vilket formerade ett slags offensivt 4-3-2-spelsystem, nu med reducerat manskap. Tillsammans med Hasse Mattisson blev nu Malmös mittfält än mer kraftfullt än dess dito i Hammarby trots en man kort på planen. Mattisson, första halvlekens slitvarg, gör sig bättre ihop med Brian Steen Nielsen – Malmös bäste passningsspelare i år – än vad många vill ge dem erkännande för. Prahls tanke med att bänka Brian, samtidigt som Yngvesson var avstängd, resulterade bara i att Malmö blev av med två annars ordinarie spelare ur startelvan. Brian behövs på plan och det är ett halvt tjänstefel att inte inse det.
Skoog gör som alltid beundransvärda insatser men saknar många gånger rätt uppbackning från Malmös defensiva innermittfält. Elanga blixtrar stundtals till men om det inte vore för hans uppoffrande arbete vid kvitteringsmålet skulle vi nog alla bara minnas hans minst sagt usla första halvlek. Backlinjen sköter sig och den som utmärker sig mest i positiv anda är giganten – och snart landslagsaktuell om det finns någon rättvisa i världen – Majstorovic. Asper varvar åter mästerliga ingripanden med pojklagsfasoner. Höjer han bara sin lägsta nivå är han helt klart Sveriges bäste målvakt. Malmö har ett guldlag redan i år och tyvärr påminner det alltför väl om liknande scenarion, 1987 för att nämna ett klassiskt år, när domarkåren lägger fingrarna emellan för att styra det allsvenska guldet i händerna på någon annan. Nu är det hög tid att inse att Malmö inte kommer att få något gratis för resten av säsongen. Ska det bli guld får spelarna ordna med det på egen hand och förmodligen i motvind.