En krönika i ljusgrått
"Men MFF årsmodell 2002 är ett lag som aldrig viker sig, aldrig ger upp. Det har man fått lära sig. Det finns en vilja i laget det var makalöst länge sedan jag upplevde."
Innan matchen mot Hammarby, runt 14.55, hade jag en krönika i huvudet som gick i vitaste vitt. I halvtid hade den mörknat, till svartaste svart. Nu efter matchen går den väl om inte i gråaste grått, så åtminstone i en rätt mörk färgskala.
1-1 och det känns som om jag borde känna mig rätt nöjd med det efter hur matchen gestaltade sig. Det är aldrig muntert att tappa poäng hemma (eller borta för den delen), men som det blev med underläge och utvisning… Vad talar då för 1 poäng? Men MFF årsmodell 2002 är ett lag som aldrig viker sig, aldrig ger upp. Det har man fått lära sig. Det finns en vilja i laget det var makalöst länge sedan jag upplevde.
Har precis suttit och ”avnjutit” matchen mot Hammarby via text-tv och sportradio. Det är ett ohyggligt lidande, men det vet ju alla som någonsin upplevt det. Har dessvärre ett arbete som kräver min närvaro även på helgerna ibland, och får då lida för detta främst genom att befinna mitt så långt ifrån stormens öga att det gör nästan fysiskt ont.
Just som Radiosporten kommer för en kort matchrapport i början av första halvlek, just då arbetar ett par katter upp ett dubbelt blodtryck hos mig. (Jag hatar katter. Fel. Jag hatar folk som låter sina katter springa ute dag som natt, som låter sina katter springa in i min trädgård för att pissa och skita och ha slagsmål så att mina tomat- och chili-plantor ligger söndertrampade med endast några få halvgröna frukter kvar som rest. Gud, så jag hatar dem. Har man endast en katt i stadsmiljö för att vara ute och terrorisera sina medmänniskor så till den milda grad att undertecknad på allvar börjar fundera på att skaffa en hagelbössa eller åtminstone köpa ett kilo häftstift att lägga ut i gräsmattan, då är man ingen djurvän.) Jag upptäckte alltså på min nyvaxade bil två katter som antingen idkade perverst sex eller var inne i en fight som finge kickboxning att verka som kärleksfullt gnabb.
Men de får hållas. Katterna alltså. Vad är egentligen en omlackering av bilen när Malmö Stadion anropas? Blir det mål? En hörna som låter livsfarlig? Bajen kommer i en farlig kontring. Var håller MFF:s backar hus? Jag ser dem inte, hör bara reporterns röst (Gunnar Brink) som helt plötsligt låter som en hormonstinn operadiva bara av det faktum att Kennedy Bakircioglü får bollen på offensiv planhalva. Men det vet ju inte jag att det är totalt ofarligt just i det momentet. När Hammarby har bollen är jag livrädd för baklängesmål, när MFF har bollen är jag lika övertygad om att bollen kommer att passas till Hammarbys supportrar borta i ena kurvan. I den världen lever jag fram till matchminut 20 av första halvlek.
Det är bara poängen som räknas. Det är bara segrar som räknas. Det är bara serieledning som räknas. Det är, numera, bara SM-guld som räknas. Det är dit vi strävar. Det trodde jag aldrig jag skulle skriva när det var mars månad och MFF spelade träningsmatcher på iskallt grusunderlag och som förlorades i stort sett varje gång. Men så är det, världen är föränderlig. Och så går det som det går när man sitter och tror att allt är en enda stor räkmacka fram till det hägrande GULDET; Hammarby kommer på besök och pratar allvar med oss. Fy fan, att man aldrig lär sig.
Och så vidrigt det är med radiosport ibland.
Första halvlek startade godkänt för Radiosporten, men efter ca 20 minuters sändning var det någon i Stockholm som tyckte att matchen mellan MFF och Hammarby inte var värd att rapportera. I stället blev det ca 40 minuters reportage inför Finnkampen. Inför Finnkampens andra dag. Som om inte det var nog gör Hammarby 1-0 och Ijeh utvisas enligt text-teve. Får vi någon rapport om detta? Nej! Inte någonting. Radiosporten anser det viktigare att berätta om kvinnliga kulstötare och totalt okänd finnar som springer och hoppar eller vad de nu håller på med i denna högst ointressanta tävling. Vem fan bryr sig? Inte bara har jag katter att slåss mot, nu ska man också irriteras över att Radiosporten negligerar dagens enda allsvenska fotbollsmatch. Blodet hotar att koka över av frustration.
Enda positiva: I början av timmen spelas Ultravox ”Dancing with tears in my eyes”. Bestämmer mig för att direkt hämta in lp:n från förrådet och spela den efter matchen. Bortglömd klassiker. Passar ju dessutom rätt bra in på mitt humör i pausen.
Andra halvlek. Betydligt mycket mer fotboll. Finnkampen får vänta. Ligger på knä i landet och försöker klistra ihop en tomatplanta med tejp, med radion bredvid mig. Går inget vidare med reparationen av växten. Och lägger ner det totalt när Gunnar Brink rapporterar att Elanga gjort en rush och sett till att Jörgen Ohlsson (vem annars?) kan göra 1-1. Resten av matchen är en enda lång pina och jag undrar varför det ska vara så svårt att vinna mot bottenlagen. Och dessutom tycks Hammarby ha mest krafter i slutet och jag önskar bara att matchen ska var slut. Jag vill ha 1-1 på hemmaplan mot ett bottenlag. Det är inte klokt, men så är fallet denna dag. Världen är, som sagt, föränderlig.
Frisk, man blir sjuk när han dömer. Har MFF någonsin vunnit med honom som chef på planen?
Direkt efter matchens slut spelas ”Det är nåt magiskt med dig” med Wilmer X på radion. Det är på ett sätt symtomatiskt. Det är nåt magiskt med fotboll, hur det kan gå, hur man som supporter svänger från vitaste vitt till svartaste svart och sen halvägs tillbaka. Som en förbannad jojo. Och det är, trots 1-1, nåt magiskt med Malmö FF. För ett år sedan hade vi förlorat den här matchen, det är jag säker på. Nu blir det ändå oavgjort och vi ligger kvar i toppen av allsvenskan. Där ska vi förbli. Det är bara SM-guld som räknas i år, och den drömmen tror jag kommer att bli sann.
Och jag får stöd av Ijeh direkt efter matchens slut. Brink lyckas få en intervju med honom. Egentligen vill han inte tala om utvisningen. Han bryr sig inte om hur många matchers avstängning det blir, han ser redan fram emot comebacken. Och så avslutar han med:
”Ingen domare, inget förbund, ska få stoppa Malmö FF att vinna mästerskapet i år.”
Så talar en hjälte. Och han, och jag, kommer förhoppningsvis få rätt.
Och det blev inte en krönika i en rätt mörk färgskala, trots allt.