Green analyserar (1): Malmö FF
Fjolårets nia och nykomling i allsvenskan efter 63 raka säsonger i högsta serien dessförinnan och tidigare serieledare i maratontabellen siktade i år på att förbättra sin placering.
Malmö tycks redan nu ha vaskat fram ett guldlag, eller åtminstone en aspirant på fullaste allvar. Mycket tack vare tränare Prahls kunnande och inspiration av att kunna locka fram de bästa ur de flesta spelarna.
Gårdagens drabbning mellan Malmö FF, som skulle se till att bärga tre viktiga poäng i guldstriden av allsvenskan, och Hammarby, fjolårets mästarlag, som nu halkat efter betydligt i serietabellen, gick om intet. Tidigare skrev jag att domartrion med huvuddomaren Anders Frisk i spetsen tog över föreställningen. Känslan av att domare Frisk ofta vill hävda sig mot en stark hemmapublik tror jag många lags supportrar delar med mig. Med detta vill jag ha sagt att han inte på något vis ska ge vika för hemmalagets bifall eller burop, det vore lika beklagligt som när den samme försöker hävda sig. Istället borde domarens samtliga resurser och koncentration ägnas åt matchen och de tjugotvå elitidrottsmän på planen och inte alla de som tycker till vid sidlinjen, oavsett vilket lag de håller varmt om hjärtat. När en domare anser sig vara en större stjärna än de som faktiskt är målet för allas uppmärksamhet kan det sluta riktigt illa. Domare Frisks återhållsamhet märks i positiv anda under hans internationella matcher, nästan som han visste med sig att han då inte är planens störste stjärna, rättfärdigat eller inte.
Malmös spel i första halvlek var en av deras sämre i årets allsvenska, tveklöst. Rörelsen i samtliga lagdelar, nyckeln till många av de hittills bärgade poängen, var nu helt borta, mycket långt borta. Ingen trodde väl att den så snart som till andra halvlek skulle hitta tillbaka. Tränare Prahl gjorde några rockader i halvtid och till Malmöpublikens glädje fick Malmöspelarna både fart och spring i benen, något som bekant kallas för rörelse, både med och utan boll. Vad beror då det på att när det vankas match, kanske mot sämre motstånd – sett till tabellen – men kanske inte så i verkligheten, då allsvenskan i år är ganska jämn, spelmässigt som såväl poängmässigt, att Malmöspelarna bara går på halvfart?
För visst är det ledsamt att se elva spelare komma in på Malmö Stadion, med en ofta stor publiktilldragning på läktaren, och prestera från start så undermåligt och med en sådan stor avsaknad av lust att vilja spela matchen överhuvudtaget?
Kanske borde det stuvas om lite oftare i laget, framför allt i startelvan. Prahl möblerar om lite försiktigt i sextonmannatruppen, och ibland kan vi glädjas åt att någon av de yngre, Jon Jönsson, Markus Rosenberg eller Kenneth Gustavsson, återfinns på bänken. Om nu inte Malmö redan i år hade spelat om guldet – sett till den nuvarande tabellpositionen – så kanske dessa lovande spelare hade fått chansen lite oftare och längre på plan. Nu är det oftast obefintligt. Likaså Billy Berntsson som uppträdde mycket moget (för sin ålder och orutin) och offensivt på sin högerbacksposition i upptakten av allsvenskan men som sedan fått härja i reservlagets startelva, gång efter gång. Samma startelva, i stort sett, gång efter gång, skapar ingen konkurrens om en plats på plan, och då måste slitet på alla dessa träningar från alla reserver vara fruktlösa. Eller?
Kanske inte, men säkert är då att många spelare tycks sänka sin lägsta nivå något fruktansvärt varannan match, vilket dessvärre inte skapar flera sviter av segrar, som nu Malmö hade behövt om laget nu ens ska kunna rå på Örgryte i guldstriden. Igår såg vi prov på att det saknas offensiva innermittfältare med Andreas Yngvesson avstängd. Jörgen Ohlsson vid kvitteringsmålet och vid ett annat tillfälle är få, alltför få, undantag. Yngvesson spelar dock inte innermittfältare men han kommer ofta centralt, släpandes efter anfallsparet Skoog och Ijeh. Något som Erik Johansson också ibland lyckas med, och då med stor framgång. Men annars är det glest mellan anfallsparet och dess understöd. Vad beror då detta på?
Skoog håller i bollen, på ett skickligt sätt av högsta klass men mittfältet söker sig för sent upp på plan och oftast i förutsägbara mönster, som en spikrak linje. Sällan byter de position med varandra och skapar löpvägar och luckor för varandra genom god uppoffrande rörelse. Mittfältet är enligt mitt tycke där det som mest brister i Malmös mindre bra, och ibland usla, matcher. Försvaret blir lidande då motståndarna får storma fram med det egna mittfältet strax utanför det egna straffområdet. Aggressiviteten, press på bollhållaren och framför allt understöd lyser med sin frånvaro alltför ofta för att kunna räknas som ett guldlag, men förvånansvärt bra ändå med tanke på att det är Prahls första år, och förra året hade Malmö varken spel, grundspel, mod, självförtroende eller något annat värt att nämna namnet på. Anfallsspelet blir också lidande, då de blir för ensamma, och är oftast beroende av varandra och endast varandra. I längden lär sig motståndarna hur de ska ta Ijeh och Skoog för att få stopp på målmaskineriet. Malmö har som ett resultat av detta bara tagit två poäng av sex möjliga på sistone. Å andra sidan är mittfältet sällan understött av ytterbackarna, som ännu tycks för ängsliga för att våga sig upp på plan. Mattias Concha (ännu skadad men på väg tillbaka) och Billy Berntsson är de enda i år som agerat som fullgoda ytterbackar i ett 4-4-2-spelsystem, som står och faller många gånger med ytterbackarnas anfallslusta. Elanga igår är ett annat undantag.
De enda tre spelarna i Malmö FF som kan slå öppnande passningar på mer än 30-40 meter, crossbollar med precision, och samtidigt inneha offensivt såväl som defensivt tänkande, är Brian Steen Nielsen, Jon Jönsson och Kenneth Gustavsson. Någon av dessa borde få spela från start, det borde vara givet. I senaste matchen kom Brian in i halvtid och fick fart på Malmös mittfält, även offensivt. Han tvingade upp ytterbackarna i banan genom att slå passningar en bit framför dem, som för att säga, ”det är dit jag vill ha er, fortsätt framåt”.
Brians understöd åt Mattisson gav utrymme för att Ohlsson skulle kunna komma till sin rätt, som understöd åt anfallarna. Även Erik Johansson skötte sig väl som anfallare den korta stund han spelade på topp med Skoog. Rosenberg har dessvärre en förmåga att placera ut sig framför motståndarnas backlinje som för att markera sig själv. Han behöver få in bättre rörelse i sitt spel utan boll.
Varför inte matcha Brian, Ohlsson, Mattisson och Erik Johansson på mitten nästa gång. Låt Elanga fortsätta som vänsterback. Yngvesson ersätter avstängda Ijeh bredvid Skoog. Och in med Billy eller Olof Persson (igen) i leken om nu inte Concha är kurrant.
Något annat Malmö skulle behövt öva på är fasta situationer. Under försäsongen var det Brian som stod för högerhörnorna (med sin vänster) och Concha för de motsatta (med sin höger). Nu, när ingen av dessa är på plan ser vi också hur slumpmässiga farligheterna är som skapas. Och varför endast spela med inåtskruvade hörnor?