Green hyllar svensk fotboll
Funderingar kring vad som gör Allsvenskan så pass underhållande och varför Superettan borde behållas såsom den är - tankegångar inspirerade av Rubensteins mycket läsvärda gästkrönika.
Jag vaknade upp idag och fick till det obligatoriska (läs livsnödvändiga) morgonkaffet en intressant läsning, signerad gästskribenten Sanjay Rubenstein. I stora drag handlar den om pengar och var dessa borde placeras för bästa resultat, med Allsvenskan i åtanke. Viktiga fakta och statistik presenteras, vilket torde inressera de mest fotbollsfanatiska. Vi vet som bekant att supportrar oavsett klubb är beroende av dessa siffror och gedigen fotbollsstatistik för sin mest elementära överlevnad. Även om många av oss inte har en siffra rätt när vi beskyller domarkåren för att inte ha en ekvation rätt i skallen, eller ett nyförvärv för att vara en storlek för liten, eller en bortaskara av supportrar vara för få för att ens räknas som bortasupportrar. Läs gärna Rubensteins gästkrönika och debattera sedan inne i vårt forum.
Efter att ha läst Rubensteins gästkrönika påmindes jag om att jag varken blev upprörd eller oroad. Jag brukar bli det när siffror och rankinglistor presenteras. För visst vill även jag att Min Liga, Min Klubb, Min Favoritspelare ska rankas och värderas högt, om inte högst i världen. För vem vill kila stadigt med bruden som rankas som fulast i universum?
Mina funderingar tog en annan vändning, en positiv sådan. Jag som annars är ordförande i konspirationsteoretikernas förening (vilket inte minst märktes i mitt matchreferat efter Hammarbymatchen) förvånade mig själv när jag insåg att Allsvenskan aldrig tidigare varit så här underhållande, oviss, framgångsrik (sett till sponsorer, stadionbyggen, publiksnitt, spelarförvärv från utlandet – svenska som såväl utländska spelare) och med teknisk ungdomlighet.
Rankinglistorna – inte värda tanken ens!
Vi ska nog inte ta rankinglistorna på fullaste allvar – för mig är de nonsens! Vilken nytta hade Sverige av rankingen (vann sin VM-kvalgrupp) när de lottades in i dödens grupp och fick möta en annan kvaletta i Europa (England) och Sydamerikas kvaletta (Argentina) och en av Afrikas främsta nationer (Nigeria)?
Allsvenskan är bra i år, publiksnittet är det främsta beviset på detta, oavsett vad en gammal senil förståsigpåare som inte dög som tränare ens påstår som gäst i Fotbollskväll. Om vi nu skulle satsa på endast tre, fyra allsvenska klubbar skulle vi kanske kunna hävda oss internationellt – dock ingen garanti för detta – men ligan skulle bli lika ointressant, förutsägbar och i avsaknad av spänning som ungefär den skotska, belgiska eller den grekiska. Vem vill ha något sådant? Kan inte ett lag hävda sig nationellt när konkurrensen är på lika villkor har de inte i Europa att göra heller.
Turkiets förstaliga - jag följde säsongen 99/00 ganska flitigt - håller stundtals ett högt tempo, hög standard på de tekniska prestationerna, men detta är fördelat på ett fåtal klubblag. Ligan är av gott slag, missförstå mig rätt, men deras aktion med snabba spelaraffärer, tillika dyra sådana, på tok för billiga försäljningar, (vad sägs om två unga landslagsmeriterade spelare till Serie A för endast 15 miljoner?) påminner mig närmast om Sverige under det märkliga 1990-talet.
Malmö FF, för att ta ett exempel, sålde Yksel Osmanovski och Daniel Andersson för sammanlagt 26,5 miljoner 1998, trots det att klubben påstod sig storsatsa. Året därefter föll Malmö som en av Tyson hundbiten motståndare till marken och Superettan välkomnade oss med öppna armar och med ett vad-var-det-jag-sade-leende. I Turkiet börjar man skönja samma mönster av förfall. Det är viktigt att de svenska klubbarna kräver vad som är rättmätigt deras vid spelarförsäljningar.
Jag finner det alldeles befogat när klubblag som DIF och IFK Göteborg agerar professionellt och ställer över spelare som Abgar Barsom och Gustaf Andersson tills ett nytt kontrakt blivit påskrivet eller en affär kommit till stånd. Är lojaliteten kluven bör denna lösas snarast så att de svenska klubbarna inte går tillbaka de gamla naiva tankebanorna som rådde under 1990-talet, då sportcheferna trodde att ”allt löser sig till slut, han är en sjyst kille, det hela är snart klart” och pang bom försvann spelaren kort efter uttalandet till utlandet till en liga inte värd namnet eller lårkakorna. Och som alla hemvändande spelare själva säger – Allsvenskan är het. Där har inte rankinglistorna haft någon större betydelse.
Klicka här för del 2