Nedräkningen har börjat!
Tråkiga svenska landslaget har lallat färdigt. På onsdag är det dags för derby mot HIF. Himmelrikets skribent utbrister: It´s partytime!
Helsingborg hemma. IFK Göteborg hemma. Landskrona borta. Dessa tre lag står på tur att stöta på Malmö FF, Sveriges vackraste lag. Det är Helsingborg, det är Göteborg och det är Landskrona som - förhoppningsvis - ska få smaka gräs, tugga benskydd, käka förnedring och svälja förlust till kvällsmat. Det är fan inga dåliga matcher vi har att se fram emot. Det är kalas, det är fest och det är bara att hoppas att det är kalas och fest även efter att matcherna är genomförda.
Det är två derbyn samt en match mot laget som aldrig någonsin får vinna mot Malmö FF, det borde vara en lag. Det är tre matcher i rad där mycket står på spel och där motståndarna inte bara är vanliga motståndare utan det innehåller ingredienser som hat, avund, stolthet, lillebrorskomplex, maratontabell, en färja mot en bro och ändå: kärlek att just dessa lag finns som spetsar till en allsvensk anrättning som hade varit lite mindre het utan de här mötena.
Ett svenskt landslag i Riga gjorde inte en människa glad, men det är glömt nu. Det är viktigare matcher som gäller. EM känns avlägset, SM-guld gör det inte. Problemet är måhända att sådana som jag skriver om det, att det faktiskt inte är en omöjlighet att få en ädel medalj efter alltför många år i skuggan.
Det är ett problem om man är lagd åt det vidskepliga hållet, för vad är värre än att tro på något så fint och sedan bli överkörd av en högre makt. Tror man på att högre makter har med saken att göra så skall man definitivt inte ropa högt efter något så tidigt som jag gör. Men om man, som undertecknad, tror på det egna lagets kvaliteter samt att laget har en tränare som är Sveriges bästa, då är det fritt fram att gapa efter det finaste guld man kan erhålla i Sverige. Men först ska matcherna spelas, segrarna bärgas.
Helsingborg hemma på onsdag. De har inte glömt bort att MFF vann på Olympia med 3-2. Det kan de inte ha gjort och jag misstänker att de är ute efter revansch. De inbillar sig säkert att de ska få det också. Ny spelare i Gustaf Andersson och ny tränare i Peter Swärdh; två ingredienser som förstärker ett redan (på papperet) starkt lag.
Huruvida tränaren förstärker ska jag i och för sig låta vara osagt, men ett tränarbyte ger nästan alltid god effekt på kort sikt, vilket bevisades mot GIF Sundsvall. Ska trenden fortsätta mot MFF?
Förra matchen hade vi Ijeh och Skoog på topp. Två mål av Ijeh, ett av Skoog. Den här gången fattas Ijeh på grund av en inte alltför religiös handpåläggning mot Hammarbys Sleymans bakhuvud. Det är såklart skandal att det blev mer än en matchs avstängning men det är bara att gilla läget. Nu kommer troligtvis Yngvesson att spela på topp i stället tillsammans med Skoog och man kan önska att Ijeh hade varit med men nu är han inte det och jag tror vi vinner ändå.
Man behöver inte tro på högre makter för att se det korkade i att jubla över en vinst innan matchen spelats. Det är sådant man aldrig gör. Fråga bara det svenska fotbollslandslaget i Riga. It´s stupid, stupid, stupid. Men jag har förhoppningar om att det är något stort på gång. För även om laget spelade en rent undermålig fotboll mot Hammarby så togs en poäng. Och även om laget spelade en dålig fotboll mot Kalmar så var man fruktansvärt effektiva och vann med 3-0.
Laget vinner alltså även när laget spelar rätt uselt, åtminstone förlorar man inte. Och nu är det HIF som står för motståndet. Det kommer att smälla på Malmö Stadion, det kommer att göra ont. Men jag litar på att effektiviteten är lika ruskigt bra som brukligt är och det finns ju knappast någon chans till vare sig underskattning eller brist på motivation, på onsdag den elfte september.
Ingen kommer att ge sig och jag inbillar mig att det är den här matchen som har funnits i spelarnas huvuden ett tag. Det är i den här matchen som det där lilla extra ska plockas fram för att visa vem som är bäst i Skåne, och bäst i Sverige.
Det är något ödesmättat med onsdagens datum. 020911. Årsdagen av den stora katastrofen då några andra som trodde på högre makter i brist på andra sundare värden fick för sig att leka Gud, och några tusen människor dog till följd av detta. Ute i den riktiga världen spelar det ingen roll om Helsingborg förlorar mot Malmö, den absoluta majoriteten av världens befolkning skiter fullständigt i vilket. Men för rätt många tiotusentals människor med ljusblå hjärtan så får den riktiga världen vänta drygt 90 minuter. För då gäller det att vinna och att inte ge sig mot de skånska kusinerna från norr.
Jag vill inte hävda att det är viktigare än allt annat som sker på vår jord, men det är just det som är så fantastiskt att under drygt 90 minuter på onsdag kväll så kan man få stänga av alla samveten, bekymmer och omsorger för att bara få känna att det är endast just där, just då, som jag behöver bry mig om något. Att några tusen människor dog för exakt ett år sedan kan man för en stund få tillåtelse att lägga åt sidan. Världens galenskaper och ondska kan man lägga i en del av hjärnan som tagit paus.
Det är tillåtet.
Och några dagar senare är det IFK Göteborg som står för motståndet på Malmö Stadion. Jag är säker på att ingen, absolut ingen, har glömt att Malmö FF vann på Gamla Ullevi mot IFK Göteborg med 4-0, fyrafuckingnoll, den tjugotredje juli detta år. Och jag är säker på att de blåvita göteborgarna längtar efter revansch och det kan de ju få göra. Men det är en helt annan historia som inte hör hemma just här i denna krönika. Jag tyckte bara det var så gott att få skriva det igen: 4-0. Årets match hittills.
Jag hoppas efter onsdagens match mot Helsingborg få skriva att den 4-0-vinsten mot IFK Göteborg numera bara är årets näst bästa match sett ur mina rätt subjektiva ögon. Så, mina damer och herrar, det är snart match. Stå upp för de himmelsblå och sjung ut för allt vad ni är värda – It´s partytime!
