Veckan då allsvenskan dog
Ernst är arg...
Ibland vill man bara försvinna / Man mår keff, att aldrig få vinna.
(Dogge Doggelito: ”Borta i tankar”)
Först: stort grattis till Martin Hansson och Djurgården till det gemensamma guldet! Det är ni verkligen värda.
Men man undrar ju hur uppenbart det får lov att vara? Jag satt och såg matchen på teve och funderade med ungefär tio minuter kvar vad domaren skulle hitta på för att ge Djurgården segern. Att han med alla medel skulle försöka ge dem tre gratispoäng visste jag. Men inte skulle han väl våga sig på en totalt felaktig nonsensstraff? Det knepet körde de ju mot IFK Norrköping borta.
Men visst: där kom den! Ironin var dessutom tydligare än Anders Frisks solariesolbränna eftersom Hammarby och Antti Pohja blev berövade en solklar straff i första halvlek.
Det här är den sista texten jag skriver på svenskafans.com. Jag har ingen lust längre. När Malmö FF blir (bokstavligt talat) söndersparkade uppe i Sundsvall av ett gäng råa skogshuggarursäkter till fotbollsspelare utan åtgärder från domaren så kan Djurgårdens primadonnor inhösta straffar för att motståndarlaget blott behagar existera. Jag hade skämts om jag hade varit DIF-supporter, -tränare eller -spelare. Vill man verkligen vinna på ett så uppenbart fusk?
Niklas Skoog fick alltså näsan avsparkad av Sundsvalls Joel Cedergren när han låg ner. Efter avblåsning. Domaren stod en meter ifrån situationen och flinade. Peter Ijeh blev så bryskt knuffad i ryggen att han föll och svimmade av. Hjärnskakning löd läkarens diagnos. Även detta efter avblåsning. Domaren sprang precis intill och fann det inte ens mödan värt att blåsa frispark. I slutet av matchen så räddade en Sundsvallsspelare Mattias Conchas frispark från att gå i mål med armen. Fredrik Sundfors hade inte gjort en bättre parad.
Domaren (han heter Lars Kratz, om någon är det minsta intresserad) såg händelsen eftersom han stod perfekt placerad. Han pekade på armen (precis nedanför armbågen, där den mycket riktigt tog) och signalerade sedan för hörna. Det han egentligen sa var alltså ”den tog på armen, men jag tänker inte blåsa straff eftersom det är Malmö FF”.
När nu Svenska Fotbollsförbundet hade bestämt sig för att ge Djurgården guldet så kunde de väl informerat oss fans innan så hade vi sluppit lägga ner tusentals kronor på matchtröjor, bortaresor, inkomstbortfall, whatever. De senaste veckornas totala mediauppslutning (teve, tidningar, nätsidor) kring "Djurgårdens väg mot guldet" har gränsat till det patetiska. Det vilar något av det gamla TV3-gullandet med IFK Göteborg över alltihop.
Nu väntar vi bara med spänning på ett Lasse Kinch- och Glenn Hysén-hyllningsprogram till Stefan Rehn och redogörelserna för pyttipannaätning och kalsongklipperi ute på härliga, underbara, fantastiska Kaknäs. Jag måste säga att jag är stolt över att jag håller på ett lag som inte är ’hela Sveriges lag’ och som inte får segrar till skänks eftersom ’de spelar så kul fotboll’.
Sist: domarstandarden i allsvenskan är så dålig just nu att det är ett hån mot hårt tränande spelare att be dem lägga ner tid och lust på att spela matcherna. Antingen måste vi införa professionella domare eller så kan vi lägga ner skiten. Den här veckan dog allsvenskan. Jag har gått på i princip varenda hemmamatch på Malmö Stadion sedan 1973. De resterande två omgångarna stannar jag hemma. Det är inte lönt. Djurgården har vunnit. Precis som alla ville.
"Rättvisa" har skipats. I och för sig med hjälp av tredje statsmaktens intensiva påtryckningar och en domarhjälp så flagrant att till och med Sören Åkeby fick skammens rodnad över kinderna i Canal Plus-sändningen.
Om det här är skrivet i affekt? Nix. Jag är lugnare än Schwarz då han fick det röda kortet i slutet av kvartsfinalen mot Rumänien 1994. Ändå så vilar det en god känsla någonstans bakom alla de onda: nu vet vi att de inte kunde slå oss utan att fuska.
