Bara en månad kvar till nästan ett halvårs hockeyhelvete...
Den andre november kl. 15.20 vet vi vem som är svenska mästare. Då kommer en fotbollssäsong av lidanden, frustrationer, glädjerus, vredesutbrott, kärlek och hat ersättas av fem månader av ovisshet, förväntan, hopp, förtvivlan och frågor. Snart börjar silly season igen. Och hockeyhelvetet.
Den som hävdar att hockey kan agera substitut för fotboll, lever förmodligen också i tron att Kvibilles ädelost smakar lika bra som Roquefort, att Crown night club är nästan lika hippt som Studio 54 och att Fredrik Kempe mycket väl skulle kunna ersätta José Carreras i de tre tenorerna.
Ishockey kan inte tillnärmelsevis fylla den atombombskrater fotbollen lämnar efter sig – det kan inte ens ”jippie-jag-har-en-gratisbiljett-till-Redhawks-eftersom-jag-tillhör-säljkåren-på-ett-medelstort-däckföretag”-publiken i måttligt stilfulla Dressmann-kostymer och färgglada konferens-presentslipsar tycka.
Hockeyn har ingen själ, och även om jag i grunden förstår att det nog kan upplevas som signalhormonellt jämförbart att ställa sig i en MIF-klack och skrika ”Maaaaalllmööööö” (eller vad de nu skriker nuförtiden), så känner jag djup sympati med de som i ren desperation måste gå på hockey för att stilla fotbollsbegäret.
Mitt idrottsengagemang (och då menar jag en liv-och-död-inlevelse långt över nivån där man tycker ”att det var roligt att Anja vann slalomen i Sestriere” och att ”om Isomätsä får lov att tävla igen blir jag faktiskt riktigt indignerad”) dör nästan totalt mellan november och april.
Visst, fotbollssäsongen lever ju i exempelvis England – men för mig som håller lite halvhjärtat på loser-gänget Manchester City för att de har ljusblå tröjor, så blir saknaden efter adrenalinkickarna och magsårskänslan timmarna inför en senhöstmatch mot Örebro så påtaglig att man gladeligen valt bort luciafyllan, julklapparna, nyårshånglet och grabbresan till Badgastein mot att få april förlagt till december.
Under vintern som föregick denna säsongen, spårade mitt fotbollsintresse ur fullständigt. När tombola-Micke gjorde sorti från Kulan för gott, gick ryktena och önskemålen varma på Himmelrikets forum, och när det annonserades att varken Stuart Baxter eller Peter Antoine fått jobbet – utan Tom Prahl – så blev förnöjelsen minst lika stor som när Tre kronor spelade ut Canada i OS.
Och när ryktena om Nuorela och Vestergaards eventuella ankomster och Olofs och Tamandis eventuella sortier cirkulerade som värst, så var dramatiken på Teamtalk.com (vila i frid, gamle kompis) omöjlig att slita sig från. Och fast jag vet om att det är tre matcher kvar av serien och vi ligger bara en futtig pinne bakom serieledarna, så befinner jag mig mentalt delvis i det sportsliga vakuum som snart tar över min vardag.
Jag känner, vid närmare åtanke, nästan en slags hatkärlek till vintersäsongen, eftersom man så fritt tillåts drömma iväg om fantastiska värvningar av supertalanger alla rycker i, om före detta himmelsblåa storstjärnor som nu vill avrunda sin karriär där allt en gång tog fart, om att ungtupparna under vintern styrketränat till sig 10 kilo muskler – och om offentliggörandet av en ny hemmaarena utan löparbanor och utan toaletter snuskigare än en tysk Teenie-film.
Allt detta kan man koncentrera sig på när inga livsviktiga seriematcher i Sundsvall, domar- och tävlingsutskottsskandaler eller Svenska cupen-drabbningar för de mest hardcore-dedikerade fansen, står i vägen. Man kan i lugn och ro invänta lottningen av seriespelet, diskutera lönerna på utfyllnadsdanskar i B-laget eller konstruera allsvenska tabeller med sina lika nördiga vänner. Och när rimfrosten så sakteliga börjar lätta från träningsplanerna bakom Stadions gräs, så vidtar aptitretare i form av träningsturneringar på det spanska höglandet och potentiella startelvor tar form mot mittenlag fån Faxe kondi-ligan.
Men likväl är vintern ett helvete. Längtan efter riktig fotboll blir så intensiv, att vintern blir som ett halvårslångt fängelsestraff med muck till våren. Aldrig kommer MIF Redhawks erövra mitt frusna vinterhjärta igen, såsom man gjorde under succéåren i början av förra dekaden – inte så länge Percy är BoISare.
