Livet som fotbollsupporter - andra delen
Publiksnittet
Ett kvitto på att Allsvenskan håller god klass, åtminstone för oss goda svenskar, är det enormt höga publiksnittet. Varken Danmark eller Norge kommer ens i jämförelsens närhet. Kan alla dessa människor ha fel eller är det bara att så många nu har upptäckt att kärleken för sitt lag är värd att sprida och dela med sig av?
Medias hårda syn och ibland vilseledda uppfattning av Allsvenskan beror nog till stora delar på ett allt större sortiment i våra tv-apparater. Vi är aldrig längre ifrån än ett klick på fjärrkontrollen för att kunna se en match i Madrid, eller en annan i London, eller varför inte en match mellan ett lag från London och ett annat från Madrid.
När vi ser utbudet av vilket vi kan välja bort en toppmatch för en annan får vi inte förlora vårt geografiska utgångsläge och tro att vi får se kontinentala stjärnor på våra svenska gräsmattor under det vanliga seriespelet.
Vi kan glömma tanken på att få se Helguera passa bollen fram till Zidane som fintar till vänster, men passar Figo ute till höger som snurrar upp en försvarare och prickar Raul på huvudet som bara har till att skarva bollen vidare till Morientes, som sedan enkelt rullar bollen förbi en chanslös världsmålvakt. Och medan vi bläddrar med fjärrkontrollens otröttbara knappar hinner vi se Morientes bli utbytt mot Ronaldo samtidigt som Viera kliver av banan för en hård tackling mot Beckham på en annan kanal.
Sådan är verkligheten medan vi har en helt annan verklighet hemma i Sverige. Det finns andra kvaliteter, och samtidigt som det frälser en fotbollssjäl att få se ett slutspel i internationell fotboll längtar vi på en och samma gång efter livefotboll på plats. Närheten, spänningen och framförallt oförmågan att kunna välja bort det som vi blir vittnen till är en dragningskraft inte ens toppmatcherna på tv-apparaterna kan lura oss bort ifrån.
Fair Play myt eller verklighet?
Allsvenskan är svensk fotboll när den är som bäst och mest händelserik och på senare år har utvecklingen gått mera framåt, tekniskt som såväl professionellt. Många gör gällande att domarkåren inte riktigt hängt med och att även de borde få lämna sina arbeten och bli domare på heltid.
Kanske ligger det något i det med tanke på att utvecklingen gått så oerhört snabbt framåt, allt från tröjdragningarna som blivit än mer skickligt utövade och utbrett, till skådespelarinsatserna på plan, och som spelarna själva beskriver och försvarar sina missgärningar med ”det var för att förstärka händelsen”.
Efter att ha sett sommarens fotbollsslutspel i världsmästerskapet kan jag innerligt säga att det inte finns många domare där jag skulle vilja ha till att döma en Allsvensk match. Dessutom har spelarna ett enormt sportsligt ansvar, gentemot sig själva, föreningen och oss supportrar. De supportrar som inte anser att spelarna har ett sportsligt ansvar har således gett sitt medgivande till att fuska. Tyvärr är idag Fair Play bara en logo som pryder några urtvättade domartröjor.
Rättvisan lämnar fotbollen åt sitt eget öde
När jag var sex år gammal såg jag en svart/vit film som handlade om en gigantisk apa. Ni har säkert sett filmen King Kong och många tyckte säkert som jag; vilken rolig apa som klättrar på höghus. Jag grät i slutet när de sköt ner apan.
Var fanns rättvisan då till att trösta mig med? Några år senare såg jag filmerna "Tolv fördömda män" och "De sju vågade livet", och ta mig tusan om inte rättvisan lyste med sin frånvaro igen. Alla hjältarna dog, den ene efter den andre. Ville jag ha rättvisa borde jag istället ha läst något av bröderna Grimm.
I mina vildaste fantasier har jag aldrig kunnat föreställa mig att fotbollssupportrar världen över älskar fotboll för att de tror rättvisa ska skipas. Fotboll handlar inte om rättvisa eller hjältar som förtjänar att vinna, utan om vår gränslösa kärlek för vårt lag, oavsett om det består av underhållare eller bödlar.
Dramatiken ligger just i det oförutbestämda. Spänningen blir av sällan skådat slag när de mindre slår de större, när underhållarna drabbar hårt samman och bödeln helt plötsligt förvånar alla genom att börja underhålla. Om man inte har nerver och värdighet att följa spelet på den här höga nivån föreslår jag något annat och lugnare som rekreation, där man på förhand vet om utgången.
Man kan kanske se om sin älsklingsfilm eller läsa om sin favoritbok. Men vill man ha spänningen som följer med ovissheten är fotboll på den högsta nivån - och för oss svenskar är Allsvenskan – kanske den mest spännande vardagen vi kan få. Vem vill veta från början hur det ska sluta?