Himmelrikets Magnus Johansson rannsakar sig själv
Jag skrev tidigare i veckan: ”Egentligen är jag förvånad att Malmö FF ligger i topp. Laget borde inte göra det.” Vad fan sysslar jag med?
Vad var det för ett åskväder som slog ner i mitt huvud? Varför reagerade ingen förrän det var för sent? Det är klart att vi ska ligga i topp. Basta. Och jag borde inte vara förvånad. Basta. Så varför skrev jag då som jag gjorde?
Tja, jag har väl blivit så invaggad av den träskliknande tillvaro som Malmö FF fört sedan 1998 att jag tagit det för givet. Vi hade fyra år av förnedring och skam. Och då är det lätt att glömma bort att vi inte bör tillhöra nedstigningskandidaterna i diverse media inför varje säsong, vi ska banne mig tillhöra topplagen, alltid. Always och ever.
Det är kallt ute, redan vinter. I eftermiddags på vägen hem från jobbet på min rostiga Crescent såg jag två harar som tycktes vara på väg in i varandras värmande arslen. Så kallt är det. Eller så gjorde de något annat som man måste vara hare för att uppskatta. Måhända känner de inte av kylan. Det gör jag. Tankarna borde då rimligtvis ligga någonstans runt Boracay, varför min duffel, som var svindyr, inte kan ge mig tillräcklig värme ens i oktober, huruvida en braskamin passar in bland det övriga möblemanget… I stället flyger tankarna i expressfart runt ämnet fotboll i allmänhet, allsvenskan i synnerhet och in i minsta synnerhet Malmö FF. Att man aldrig kan släppa ämnet.
Alltid är det något. Landskamp mot Ungern och jag ser fram emot den mest för att det ger mig en god anledning att lägga mig på halvrygg och äta chips och dricka öl. Heja Sverige friskt humör förstås, och jag ser fram emot ett eventuellt EM-slutspel, men så var det det här med allsvenskan och Malmö FF, som poppar upp i hjärnan, hur jag än försöker uppmana en gnutta nervositet inför landskampen. Som sagt, att man aldrig kan släppa ämnet.
Jag gav de bägge hararna vad jag tror var en rar blick, det såg ändå så gulligt ut på något vis. Och det var då meningarna ovan slog mig. Att jag hade skrivit: ”Egentligen är jag förvånad…” Och det slog mig också att jag har glömt min historia, vår historia vänner, Malmö FF:s historia. Senast vi var inblandade i en riktig toppstrid (glöm bort det glömda året 2000!) var 1997. Jag kan inte minnas att det var så här nervöst, att jag levde för MFF så dygnet runt som jag gör idag.
Jag kommer också ihåg att jag stod på Örjans Vall, av alla ställen, den femte oktober och såg HBK-Elfsborg. Har glömt hur det gick, det var för min fars skull jag var där. Men jag kommer ihåg att jag stod där och led när Degerfors, av alla lag, spelade bort MFF från guldet genom 3-1. Yksel enda målet.
Halmstadborna hurrade eftersom MFF var en av två tuffa konkurrenter om guldet. Jag led, men jag kommer också ihåg att jag tänkte ”ah vad fan, det gick inte i år, vi tar det nästa i stället”. Sedan var det bra med det.
Kanske är det bara åren som har hjälpt mig att glömma smärtorna, men jag tror inte det. Det är värre idag än då. MFF finns i mina tankar på ett helt annat sätt idag. Varför?
Vi talar ofta om det mörka 90-talet. MFF:s sämsta årtionde någonsin. Kommer ni ihåg åren 1990-1997:
Sexa, trea, femma, tia, trea, fyra, tvåa, trea. Inga guld, men vi var bortskämda med topp-placeringar även under detta hemska 90-tal. Hur skulle man då kunna glädja sig åt en tredjeplats 1997? Eller riktigt lida, när man som MFF-supporter inte upplevt äkta förnedringslidande? Jag är född på 60-talet och minns väl de ljuva åren på 70- och 80-talet. Vi var vissa år i det närmaste oslagbara, vi var bäst, vi fick Svenska Dagbladets Bragdguld 1979, vi vande oss vid framgång. Det gjorde åtminstone mig lite mätt. Jag tappade engagemanget någonstans längs vägen. Jag visste ju att vi skulle vinna eller ligga i topp år efter år efter år. Så fel jag hade. Intet skall tas för givet.
Nu är vi tillbaka där vi hör hemma. I den allsvenska toppen. Guldstrid. Och jag känner den där glädjen i att vara delaktig i det hela. Jag har upplevt det trista och det mörka, nu njuter jag av att det tillhör gårdagen. Men jag skäms lite, jag borde inte ha varit förvånad att MFF ligger där uppe. Jag tappade tron för ett tag och jag ber alla om ursäkt. Allt skall tas för givet.
Egentligen stinker deras senaste skiva, men jag gillar Oasis ändå. De är helt övertygade om att de är bäst. De vet nog att de kan bättre, men ändå är de bäst i världen. De är kaxiga. Jag vill också vara det. Oavsett hur vårt älskade lag spelar, så vet jag att vi är bäst. Jag vill tillbaka till den tiden då ingen slog oss, då vi helt enkelt var bäst. Kaxiga som fan, oslagbara. Jag säger, när någon kvittrar om att Hammarby är svenska mästare, att Elfsborg är svenska cupmästare, att AIK spelade överraskande bra i CL för några år sedan. Sure baby. Men vi är Svenska Bragdguldsvinnare, något ni andra aldrig lär bli. Jag håller på och lär mig att bli kaxig igen, ser ni.
Signaturen ”eternal frisco” skrev på Svenska Fans forum häromdagen:
”...tycker jag att man kan oroas av den osunda loosermentalitet, som tydligen odlas bland många mff:are. En mentalitet, som inte är värdig ett storlag med en anrik och unik fotbollshistoria, som MFF´s. MFF har en tradition av att ta guld, inte få guld.”
Och fortsatte sedan:
” Ett MFF som skall kunna vinna oavsett om man inför tvådomarsystem med Frisk och Rask i alla MFF´s framtida matcher. Låt Slängman slänga sig och låt domarna blåsa 20-30 straffar mot oss, (…) men vi skall kunna vinna ändå. Åtminstone borde vi tro det och odla den mentaliteten bland alla mff:are; spelare, ledare och supporters.”
Precis på pricken (även om jag misstänker att han menar Cratz i stället för Rask). Just så borde det vara, just så skall det bli.
Djurgården kämpar ute i Europa. Jag unnar dem det. Jag är riktigt glad å deras vägnar. Och jag hoppas de går långt. Jag säger lycka till! Verkligen. Men - det finns alltid ett men - passa på och njut, djurgårdare. För framtiden tillhör Malmö FF och inte er. De mörka åren ligger bakom oss och jag fattar inte hur jag kunde skriva att jag är förvånad att vi ligger i topp. Det är ju i själva verket en självklarhet, precis som det faktum att ödmjuk kaxighet är ett himmelsblått personlighetsdrag. Och den som sa att harar inte har något med fotboll att göra visste uppenbarligen inte vad han pratade om.
