Är det en åker? Är det en skotsk hed? Är det den ryska tundran? – Nej, det är Ruddalen!
"Svensk läktarkultur håller, när den är som allra bäst, högsta europeiska klass. Och så ska Pay-per-view-grekerna nästa år behöva genomlida Frölunda – Sundsvall inför 800 personer på en idrottsplats med gröna träbaracker i fonden."
Om det finns en gud, så var det hans absolut värsta fiende som hällde teflonspetsad såpa i Enköping-målvakten Henrik Johanssons handskar i Superettans toppmöte i måndags. Det skiljde bara fyra sekunder och ett Barthez-ingripande av den värsta kalibern mellan hoppet om en Frölunda-fri mästerskapsserie 2003 och totalt grönvitt mörker. Om det nu finns en gud – vrid då vänligen tillbaks klockan och låt Henrik få boxa ut bollen. Snälla.
Jag har inget emot Frölunda som förening; deras ungdomsverksamhet är den kanske bästa och mest beundransvärda i landet. Jag har heller ingenting emot Frölundas spelare; Arash Talebinejad vill nog varje tränare ha i sitt lag och L-G Carlstrand är en fighter som förtjänar alla lovord för lång och trogen tjänst inom svensk fotboll. Och jag har definitivt inget emot Frölundas fans, dessa tappra eremitpåhejare som får Blådårarna som åkte till Sundsvall att framstå som medgångssupportrar – ty att följa ett sådant lag är värt all cred i världen.
Ja, i ärlighetens namn måste känslan bland de få som följer Frölunda vara av samma typ som den man har när man är den ende på jobbet som sett den där fantastiska iranska filmen på bio; ingen att dela glädjen med och ingen att dela sorgen med – ungefär som att vara kär, men inte ha någon att kunna berätta det för.
Det är Ruddalen som i all sin ödsliga förortsångest får mig att be till högre makter om att de grönvita mirakulöst nog ska förlora sina resterande matcher, samtidigt som ESK och Öster plockar fram storspelet. Men ett sådant scenario är väl ungefär lika sannolikt som att Tävlingsutskottet ska besluta sig för att dra bort sex Frölunda-poäng för att en domare träffats av inkastade föremål, när det inte finns någon publik som kan kasta.
Bild: Oliver Schlegel
Jag har, i likhet med 99,5% av Göteborgs befolkning, aldrig varit på Ruddalen; så egentligen borde jag vara diskvalificerad från att ha en åsikt. Men å andra sidan så har väl 99,5% av svenska folket aldrig varit ens i närheten av Gaza-remsan och har trots det sin ståndpunkt klar i Israel/Palestina-frågan.
Jag har enbart sett arenan på TV (ja, bara att kalla den där gräsplätten med träbänkar runtomkring för ”arena”, är ju som att klassificera in kapellet på Sjömansgården i kategorin ”gotiska katedraler”), men har ändock förfasats så till den milda grad, att Vångavallen i jämförelse framstår som en tänkbar värd för EM-finalen 2008. Aldrig i livet att jag åker dit.
Min kollega från Amsterdam – som visserligen inte är fotbollsfanatiker, men ändå har sett ett antal heta publikmatcher mellan Ajax och Feyenoord – imponerades stort av inramningen då han bevistade säsongens första stockholmsderby. Och han hyllade den inlevelsefulla och oavbrutna sångkavalkaden som MFF-fansen bjöd den gästande Landskrona-publiken på, efter att ha sett uppvisningen på Stadion på TV. Kort sagt; svensk läktarkultur håller, när den är som allra bäst, högsta europeiska klass. Och så ska Pay-per-view-grekerna nästa år behöva genomlida Frölunda – Sundsvall inför 800 personer på en idrottsplats med gröna träbaracker i fonden.
Bild: Oliver Schlegel
Vad ska min holländske vän tro egentligen? Ena stunden frambringar Allsvenskan osannolika publikfester med sång och spektakulära tifon på Råsunda, Ullevi och Stadion inför storpublik. Året efter avgörs 13 matcher på en idrottsplats som inte ens gått an för Hibernians B-lagsmatcher.
Ska vi supportrar verkligen vara tvungna acceptera detta? Jag menar, skulle du som biobesökare godta att behöva sitta på iskalla träbänkar i ett veritabelt blåshål för att se kvalitetsfilm? När Fotbollförbundet skapade sin elitlicens, så lade man upp petnoga anvisningar för hur mycket pengar klubbar skulle ha i sina kassor. Kunde man då inte i samma andetag krävt att elitlag ska ha minst 5000 personer, varav 500 sång- och klappkunniga, på sina hemmamatcher? Och är det rimligt att skräparenor som Ruddalen ska få arrangera matcher i en serie som blivit så het att 40000 personer gick för att se ett derby mindre än en mil därifrån? Ja tänk, hade vi MFF:are ens i vår vildaste välvilja kunnat acceptera Limhamns IP som skådeplats för våra hemmamatcher?
Allsvenskan har 2002 antagligen nått sitt intressemaximum. Det är väl egentligen bara en rockad mellan Öster och HBK/Elfsborg/Kalmar som kunnat passera utan att intresset, totalt sett, försämrats. Men snart harvar IFK Göteborg i Superettan; och då står vi där med Ruddalen och derbyn mellan Frölunda och ÖIS inför 2000 huttrande hardcorefans. Och fan vet om inte det är slutet på Allsvenskans korta, men intensiva, glansperiod.
