Malmö FF – IF Elfsborg 0-0

Någon på läktaren sade ”de är inte värdiga att vinna guld” och repliken lät inte vänta på sig ”de är inte värdiga att bära den himmelsblå tröjan”.

Matchen började i hyfsat tempo, som många gånger förr när det är match på Malmö Stadion, men drygt en kvart in mattades spelarnas anfallslusta och deras uppoffrande vilja glimtade endast till korta perioder. Strax över elva tusen hoppades att Malmö FF skulle ta tag i spelet, men de gjorde som de vant oss vid, den ena långbollen efter den andra, den ena sämre än den förra. Mittfältspelet i Malmö är lika torftigt som det har varit hela säsongen. Inga direktpassningar, knappt en passning längs marken och inga idéer som åtminstone kunde ge publiken en smula hopp till underhållning. Något krigande på plan blev det inte heller. Elfsborg vann bollarna i stort sett hela tiden och när de inte vann en närkamp var de istället påpassligt framme och vann andrabollen. Elfsborgspelarna fick det att se enkelt ut, som om serietabellen vore uppochned vänd.

Kvicka ben, direktpass, ett eller två tillslag och rörelse över alla lagdelar – och då vet ni att jag talar om Elfsborg. En fröjd att se Elfsborg, som stundtals bjöd på fin och fyndig fotbollsunderhållning signerad Anders Grönhagen. Hade Elfsborg vunnit idag hade jag inte kunnat säga att det var oförtjänt. Malmö FF bjöd aldrig upp till en riktig kamp, nästan som om det inte visste vad som stod på spel. Eller visste de det? Är det så mentalt kuvade att de slutar spela när de har som mest att spela för? Förvisso nu med en ordnad poäng är Europaspel nästa år säkrat och klubben kan börja blicka framåt. För vem vill egentligen blicka bakåt om en vecka för att minnas den här matchen man helst snabbt vill glömma? Igår tackade Örgryte för sig och ikväll sade Malmö ”varsågoda” till Djurgården i den heta guldstriden. Om nu inte Norrlandsfönstret fläktar härligt på torsdag och Sundsvall verkligen erövrar tre poäng av Djurgården kan alla de pojkar och flickor med drömmar om guld och om Askungeslut, drömma vidare till nästa års upplaga av Allsvenskan.

Om MFF: s mittfält då? Jon Jönsson sprang under hela första halvleken på högerkanten och viftade hopplöst efter en passning. Några crossbollar letade sig inte ut till honom trots de enorma ytorna han skickligt smög sig till. Crossbollarna uteblev för att just ingen i laget mäktade med att slå dem. Andreas Yngvesson sprang på den motsatta kanten fast oftast sökte han sig inåt där han hamnade i en fålla av gula tröjor. På något märkligt vis, men ändå signifikativt för matchen hamnade Yngvesson ständigt på mellanhand varje gång Markus Rosenberg vann en luftduell. Och han vann många denna afton, men som med så mycket annat i Malmös spel – till ingen nytta.

Peter Ijeh försökte sig på att göra en Skoog – att gå ner och möta bollen – men ingen kan väl egentligen axla Niklas Skoogs mantel, och så även ikväll. Innermittfältet då? Jo, en skadad Hans Mattisson som sprang och sprang, och blev liksom vi på läktaren bara ännu en åskådare till det miserabla spelet som ägde rum på Stadions strålkastarbelysta gräsmatta. Han bytte sedan ut sig själv i andra utan att egentligen ha uträttat något minnesvärt.

Hans kompanjon Peter Sörensen, stångades med allt och alla och käftade med domaren, men inte heller han visade upp några egentliga mittfältsegenskaper värda namnet. Jag kan inte minnas när jag senast såg ett sådant uselt mittfält i de himmelsblå tröjorna. I halvtid undrade jag om någon saknade Brian Steen Nielsen och de flesta kunde väl medge att så var fallet. De senaste dagarna har det diskuterats huruvida Pär Zetterberg och Stefan Schwarz är några nyförvärv Malmö FF borde engagera sig med och de som påstått att dessa båda herrar inte längre är hungriga, vill jag bara fråga – hur kan någon ens visa upp sämre aptit än dessa elva som representerade Malmö FF denna afton?

Backlinjen skötte sig väl hyfsat i första halvlek som så många gånger förut. Men när det i andra halvlek krävdes understöd till ett trött mittfält för att fylla på i de sporadiska anfallen var backlinjen lika stillastående som en bok i bokhyllan. Beklagligt att se spelarna på något typiskt jag-duger-inte-till-mentalitet i avvaktan på slutsignalen så att de kunde få hänga med huvudena. Jeppe Vestergaard som spelade sin första match från start gjorde en god första halvlek såsom Olof Persson så länge han fick vara på plan innan olyckan höll sig framme.

Daniel Majstorovic är oftast säkerheten själv och skillnaden mellan honom och exempelvis Mattias Concha som var fylld av rädsla i andra efter alla de bollar han slog bort i första är milsvid lång. Inhopparna glänste inte på något vis och de alla tre antydde att ett klubbyte hade gjort både dem och publiken gott. Malmös sämsta match för i år, utan tvekan. Någon sade till mig efter slutsignalen att ”de är inte värdiga att vinna guldet”, min replik kom omgående ”de är inte värda att bära den himmelsblå tröjan”.

Någon Askungesaga blev det inte. Tredje plats som sämst för MFF kan det bli och det måste väl ändå ses som ett fullt godkänt första år för tränare Tom Prahl. Vem hade trott att Malmö skulle bärga en Europaplats efter fjolårets nionde placering, med ungefär lika miserabelt anfallsspel då som nu?. Nej, Malmös förvånansvärt stora poängskörd i år beror till stora delar på Skoogs och Ijehs framgångsrika samarbete. Utöver det har det mest varit individuella prestationer som glatt oss mellan varven av alla långa bollar. Anfallsspelet i MFF måste förbättras till nästa år, annars kommer alla goda taktiker att vända uppochner på oss. Till detta behövs det skickliga spelare, klasspelare. Kanske ett helt nytt mittfält, nu med lite distans till matchen.

Skriven av:

Thomas Green

Inlagd av:

0 kommentarer