Himmelriket gratulerar!
Lite finare, lite bättre. Men inte länge till....
Djurgården värdiga vinnare av Allsvenskan? Självklart!
Men...
Nej, idag finns egentligen inga men. Djurgården gjorde sin plikt mot Elfsborg. MFF vek ner sig mot Halmstad.
Jag är mest glad för att inte Djurgården förlorade nu när MFF inte levde upp till förväntingarna. Det hade gjort ont. Länge.
Nu kändes allt klart rätt så omedelbart. Elmander stötte in 1-0 till DIF och jag gick och köpte en kall folköl. MFF missader sina chanser i början av matchen och jag gick till kiosken igen. Denna gången för en korv. Det var kört. Men det kändes okej.
Konstigt nog kändes det okej.
Från dag Ett av årets Allsvenska och även tidigare har jag på något sätt respekterat Djurgården. MFF och de svenska mästarna kämpade för två år sedan i Superettan mot lag som Gunnilse, Mjällby och Umeå. Men vi lyckades ta de nödvändiga poängen för att tillsammans åter gå upp i Allsvenskan.
Nu är vi näst bäst i Sverige. Och ni Blåränder är bäst. En ofattbar utveckling.
Zoran Åkeby eller vad de nu heter har haft en kaxig inställning hela säsongen. Ibland har man stört sig rejält på de självsäkra herrarna. Men när allt är avslutat och sammanfattat så visar tabellen ett försprång på sex poäng. Kaxigheten och stöddigheten har varit befogad.
Jag har en kusin som är Djurgårdare. Daniel har säkert en underbar natt. Han mår nog bra. Men det gör jag också. Jag mår alldeles utmärkt. I morgon kommer jag kanske vakna upp med en gnutta huvudvärk. Dagen började trots allt för väldigt många timmar sedan med sillafrukost. Men som sagt, just nu mår jag bra.
Varför mår jag bra?
Jo, för att jag är övertygad om att MFF snart också får lyfta "Fat Cat Cup". Om inte nästa år så i alla fall året därefter. Vem vet, jag kanske får äta upp det här men jag är säker på att MFF nästa år kommer vara Sveriges bästa lag. Och när vi kommer till den där kristallklara förmiddagen i början av november 2003 då allt ska avgöras så har MFF rutin av att slåss om guldet. Då blir det inga tappade poäng. Det blir guld. Ett efterlängtat sådant.
Har precis läst Oskar Ståhls matchrapport från IFE-DIF. Undrar lite försynt hur han kan ha tid att sitta framför datorn när Stockholms alla krogar och nattklubbar väntar på honom med generösa ölpumpar. Beundrar samtidigt hans poetiska text och känner verkligen att det är en av de allra mest ärliga och känsliga texterna som någonsin publicerats på Svenska Fans.
Jag unnar Djurgården guldet. Verkligen.
Jag har en förhoppning om att Blåränder och Blådårar ska hitta tillbaka till varandra igen. Från att ha varit "bästa vänner" har det stundtals varit hätsk stämning mellan de båda supportergrupperna. Egentligen är det inte så konstigt, vi har ju under de senaste sju månaderna slagits om samma kvinna. Guldet.
I framtiden får vi rikta in oss på att strida för vårt fosterland tillsammans. Uefa-cupen väntar för MFF och Djurgården kan se fram emot ett kval till Champions League. Det var längesedan Sverige kunde släppa ut två så bra lag i Europa.
Än en gång ett stort grattis till Djurgårdare. Värdiga vinnare utan tvekan,
Men vänta bara...
