Ska jag orka engagera mig i Premier League?
"För ärligt talat pallar jag inte med att sitta och följa ett lag till. Inte ens när Englands ljusblå motsvarighet till GAIS värvade Anelka och snodde åt sig en Peter Schmeichel med full sjukpension, lyfte jag på ögonbrynen."
Fotbollssäsongen är över. Visserligen pågår det, i samma stund som detta skrivs, en överlevnadsbatalj i Götet där ett Blåvitt i tillfälliga dödskramper slåss för sin allsvenska existens mot kvartersgänget med trärucklet som hemvist, men för min och min himmelsblåa förenings del är 2002 slut nu. Året slutade med ett stort vackert glänsande silver och det är med en stolt upprätt rygg jag nu går in i händelsernas vakuum.
Frågan är då, vad fan ska jag göra nu? Jag gillar inte ishockey, avskyr elitinnebandy, är extremt nollställd gentemot bordtennis, kunde inte intressera mig mindre än vad jag gör för inrikeshandbollen och bryr mig i stort sett mer om belgisk inrikespolitik än om basket.
Svaret, för en fotbollsidiot som jag, stavas naturligtvis: internationell fotboll. När frosten gjort våra svenska gräsplaner hårdare än en tonårspenis framför TV1000, så lever såväl den spanska och den engelska fotbollen som den italienska. Och vill man ha fotboll på närmare håll, så finns ju alltid den danska toppdivisionen med många svenska intressen. Men orkar jag verkligen följa ett lag till?
Jag gick hem nykter klockan 23 från en kanonkul fest en lördagskväll, bara för att jag skulle gå upp klockan 8 dagen därpå för att köra de 45 milen till Sundsvall och jag lämnade ett viktigt möte klockan 16 en vardageftermiddag, för att jag skulle hinna åka till Eyravallen. Jag spenderar minst en timme om dagen på nätet för att hitta potentiella spelarövergångar och spenderar ytterligare en timme på att diskutera dem. Jag köper halsdukar och tröjor i mitt lags färger och DVD- och CD-skivor som kretsar kring klubben. Jag slår på radion och text-TV, när jag lovat vara hemma för att min sambo fyller år, för att jag inte vill missa Malmös match.
Är det då smart att skaffa sig ett lag till?
Jag hejar lite halvhjärtat på Manchester City – antagligen endast för att de spelar i ljusblå tröjor. Jag vet visst att de spelar på Maine road och att de tränas av gamle landslagscoachen Kevin Keegan, men så mycket mer kan jag faktiskt inte. Men jag hejar på dem, ungefär som jag hejar på Kristus om han skulle möta Shiva i en boxningsmatch – trots att jag inte är troende. Mer än så är det inte. Medgångssupporter är bara förnamnet, faktiskt.
Och på ett sätt är det nog bra att City är det losergäng man faktiskt är (undantaget en cupvinst på 1700-talet samt en storhetsperiod, innan jag föddes, som var kortare än en Leif Pagrotsky i rullstol) – annars hade jag inte haft någon fritid. För ärligt talat pallar jag inte med att sitta och följa ett lag till. Inte ens när Englands ljusblå motsvarighet till GAIS värvade Anelka och snodde åt sig en Peter Schmeichel med full sjukpension, lyfte jag på ögonbrynen. Och inte ens nu, när City visst möter hatlaget nummer ett i helgen, så orkar jag anstränga mig för att känna spänningen. Visst, vår Håland fick karriären söndertrasad av en karatespark från en sådan där apa i röda kläder, men ger man sig in i leken så får man väl leken tåla, eller? Dessutom var han ju norrman.
Vinner Manchester City ligan eller ligacupen, så kommer jag nog stå där med en nyinköpt blå halsduk och försöka sjunga med i City-ramsor jag aldrig hört förr och påstå att ”jag minsann alltid varit trogen City-kille”, men oddsen är ju lika sannolika som att Staffan Olsson skulle snagga sig.
För när vissa MFF:are prompt knappar in Viasat ticket då Arsenal lirar – eller ännu värre, tar pendeln över sundet, iklädda FCK-prylar, för att se knubbe-Jörgen bilda anfall med den där blonderade sydafrikanen (”Montezumas hämnd”, eller vad han nu hette..?) i en vanlig hemmafajt mot AGF eller FC Midtjylland, så sitter jag kvar i min nyfunkis-lya i Johanneshov och slökollar på en femmil, tysk-österrikiska backhopparveckan eller varför inte inomhus-windsurfing från Bercy?
Fotboll? Det är ju för fan vinter…
