Mellandagskrönika
"Det är bara nyår kvar att fira, och den där trettondagshelgen om man nu vill det. Sen kan man på allvar börja fundera på fotbollen."
Ah, magen är uppsvälld av all skinka, alla sorters sill, prinskorvar och köttbullar och allt annat som hör julfrosseriet till. En och annan julöl och snaps gör väl att även levern känner att den lever som just lever. Och det är mindre än 100 dagar kvar tills Allsvenskan drar igång. Det är inte utan att jag skulle behöva ta några träningspass under Prahls ledning. Min kropp skulle uppskatta det.
Det är bara nyår kvar att fira, och den där trettondagshelgen om man nu vill det. Sen kan man på allvar börja fundera på fotbollen, vår svenska fotboll. Silly-säsongen har varit pratsam i vanlig ordning, men det har varit rätt lite verkstad än så länge. Två nyförvärv som vissa avundsjukt vill göra gällande gjort MFF till ett alla tiders köpelag. That´s it. Många övergångar har det surrats om, både till och från MFF, och det hör ju till. Det är en fantastiskt rolig säsong. Vem som helst kan falla in under kategorin ”Nyförvärv”, vilket inte minst bevisas av den senaste tidens rykten om en eventuell övergång till Barcelona för Ijeh, med katalanska spelare till oss i utbyte. Allt är sannerligen möjligt i dessa tider. Men det är bara prat och en massa rykten. Och min kropp värker efter att se fotboll, se allsvensk fotboll, se Malmö FF, se Malmö FF vinna!
Det är nästan två månader sen jag stod där på Örjans Vall med ett visst guldhopp. Jag kommer ännu ihåg den bitande kylan som mina långkalsonger från Landstinget inte kunde göra nåt åt. Gräset var grönt, det var mycket folk, solen sken och det var mina hjältar där ute som krigade om ädla medaljer. Min fars kaffe värmde för stunden, spelet gjorde det sannerligen inte. Annars glömmer jag lätt sånt. Jag ser hellre framtiden an. Nästa match. Nästa säsong. Nästa tränare. Men minnet från Örjans Vall är som ett plåster i min skalle och jag var aldrig riktigt missnöjd, där jag stod och dansade krigsdanser mot kylan. Det var inte vårt år. Ja, jag vet att jag skrev några krönikor om att vi minsann hade guldläge och att ingenting är omöjligt (herregud, ingenting är omöjligt; Mendieta kanske faktiskt är på väg till oss och MFF får 100 miljoner för Ijeh, en summa inte ens Hasse Borg hade tackat nej till - ingenting är förvisso omöjligt). Men där på Örjans Vall vid Nissan var jag framför allt lycklig över att vi var en av de stora dansande elefanterna igen. Vi hade chans på guldet, vi kom tvåa och vi spelar i Europa på nytt.
Nu är det ännu kallare ute. Jag fryser när jag ser miljonärerna i Premier League sparka boll på Canal Plus. Tanken på svensk fotboll känns avslagen. Men det är nära nu. Träningsmatcherna ligger inte alltför fjärran i tiden. Det internationella fönstret öppnar och fler övergångar kan bli aktuella, till och från MFF. Till och från Djurgården, AIK, Elfsborg, HBK med flera. Solen visar sig allt mer för varje dag, även om den tycks ha tagit en lång semester för tillfället. Vi går mot ljusare tider. Jag tror MFF går mot än ljusare tider. Det pirrar sådär skönt i kroppen som det brukar vid den här tiden av året. Silly-säsongen i all ära, men nu ska det snart också börja spelas fotboll, inte bara pratas.
Grus- och gräsplanerna är hårda som Clintan i en spagetti-western, träningspassen känns tröstlösa som en elräkning i december men Tom Prahl har en plan. Hans plan är SM-guld åt sig, åt spelarna, åt MFF och åt oss supportrar. Och känns det inte som att det år 2003 faktiskt är ett mål som det finns stora möjligheter att uppfylla? Visst är det långt kvar, det har ju inte ens startat, men håll med om att pusselbitarna börjar falla på plats. Prahl har fått några nyförvärv han ville ha, de spelare som är kvar har fått hans idéer inpräntade och det finns en allmän optimism runt hela klubben Malmö FF.
Nytt år, några nya spelare, några har lämnat oss, nya förhoppningar. Kan Bovar slå igenom, så ung han är? Stannar Ijeh? Blir Skoog åter dominerande? Kommer våra nyförvärv att lyfta laget som vi hoppas? Håller sig Mattisson skadefri? Vem tar vänsterbacksplatsen som varit nåt av ett vacuum av och till under några år?
Det är mindre än hundra dagar kvar och spänningen stegras. Kan ni känna det? Dagarna blir längre och nätterna kortare. Våren står inte precis och knackar på dörren, men den gör sig så sakteliga beredd att ta över efter Kung Bores förlamande hand. Känner ni det? Det börjar bli dags att ta fram halsduken, matchtröjan, värma upp strupen med sånger: det är snart avspark. Mindre än 100 dagar kvar, och det kommer att gå fort. Känner ni?