Himmelrikets nyårskrönika
"Hurra! Kan man kanske säga. Men varför? Vi får byta almanacka. Vi får känna oss lite äldre. Vi får lära oss skriva 2003 istället för 2002. Och? Är det verkligen värt allt firande?"
Då var det dags igen...
Ring klocka ring! Ut med det gamla och in med det nya! Jag ska sluta röka!
Midnatt mellan tisdag och torsdag är merparten av svenska befolkningen berusade, det klirras i champagneglas och fingrar och ögon sprängs bort av hemmagjorda smällare. Det är nyår.
Hurra! Kan man kanske säga. Men varför? Vi får byta almanacka. Vi får känna oss lite äldre. Vi får lära oss skriva 2003 istället för 2002. Och? Är det verkligen värt allt firande?
För vissa är det. Eftersom du läsare är inne och läser den här krönikan på just den här sidan är du säkert en av dessa. För du är fotbollsälskare. Det är jag också. Och det är just på grund av fotbollen som nyår är värt extra firande.
Nyårshelgen är en hög tröskel. En tröskel som sitter i en dörr som leder in i ett rum fullt av härlighet. Härligheten består av en ny säsong fylld av förväntningar, besvikelser, svettiga matchtröjor, sönderfrusna tår, baklängesmål, framlängesmål, ribbträffar, tränarbråk, läktarmatcher, tifogrupper, supporterpoliser, utvisningar, Canal+-sändningar, streckstrider, toppstrider, bottenstrider, Skånederbyn, Stockholmsderbyn, Göteborgsderbyn, superettor, lagkaptener, målvaktstavlor, sorg, glädje, vinster, förluster, korsbandskador, ölfläckar, konfetti, målsumpare och så vidare och så vidare…
Vi vet alla vad som väntar. Men egentligen vet vi inte ett skit. Och det är ju det som är underbart. Vi har köpt hela fotbollspaketet med både förluster och vinster och allt annat som nämns ovan plus en massa andra saker. Men vi vet inte om vi kommer skratta eller gråta när säsongen är över. Det är det som är tjusningen.
Rummet vi lämnar när vi kliver över nyårströskeln har innehållit precis så mycket som man förväntar sig av ett fotbollsår. Kanske till och med lite extra. För vem hade till exempel kunnat förvänta sig att Sydkorea skulle spela semifinal i VM? Och vem hade för ett år sedan kunnat säga att VM:s skyttekung skulle ha fotbollshistoriens fulaste frisyr? Ingen. Som sagt, det är det som är tjusningen.
För oss MFF:are rivstartade året som gått med en vansinnigt rolig resa till Rostock. Efter det följde förlust efter förlust under hela försäsongen och det fortsatte lika dystert de inledande omgångarna av Allsvenskan. Men sedan vände det. Och sedan blev det jävligt kul!
Kan nästa år bli lika kul? Det enda som gäller framöver är GULD. Slut är perioden då MFF för ovanlighetens skull har kunnat slå ur underläge. Nu har vi press på oss igen. Äntligen. MFF ska vara ett topplag. MFF ska slåss med ”de stora” ute i Europa. MFF ska vara bäst i Sverige. Så är det bara. Glöm aldrig det.
När champagnen är uppdrucken och krutröken från raketerna lagt sig är det 2003 som gäller. MFF:s stora silver betyder lika lite som det guld blåränderna släpade med sig hem från Borås. IFK Göteborgs bottenstrid är glömd. Allting nollställs. Men nu kan vi för sista gången titta tillbaks på säsongen som gått och sedan kan vi koncentrera oss på vad som komma skall.
Okej. 2002 ur Red. Kjelldéns synvinkel. Årets…
Lag: Malmö FF såklart.
Spelare: Peter Ijeh såklart
Spelare om man ska vara lite objektiv också: Kim Källström
Skämt: Himmelrikets uppgifter den 1 april om att MFF skulle låna Pål Lundin av TFF. Svt-text, Aftonbladet och SVD hängde på…stort garv!
Tränare: Tom Prahl såklart.
Tränare om man ska vara lite objektiv också: Tom Prahl såklart.
Stolpskott: Norrköpings mot GIF Sundsvall i sista omgången. Hade varit ”intressant” att se bilder från Boden – IFK Göteborg på TV4-sporten…
Filmare: Suleman Slängman eller vad han nu heter. På grund av bristande respekt för människan väljer jag medvetet att inte stava hans namn rätt.
Mest lojala: Lee Baxter
Mest utnyttjade: Lee Baxter
Målvakt: Lee Baxter
Bästa sida på Svenska Fans: Himmelriket såklart.
Landslag: Det holländska som slapp åka till Japan och Sydkorea.
Artikel: ”Koburi way” av Mattias Göransson i Offside. 107 000 tecken.
Bästa bortresa: Rostock i januari. Fylla och fotboll när det är som bäst.
Sämsta bortaresa: Sundsvall i oktober. 105 mil i ett baksäte – Bakfylla – Minusgrader – Förlust – 105 mil i ett baksäte.
Bråk: Ett av alla hundra som Tony Ernst råkat orsaka.
Bråk 2: Ett av alla som den alltid så ironiska Overton orsakat.
Mål: Maxmålet på väg hem från Sundsvall. Jag kunde valt potatisgratäng istället för pommes men vågade inte…
Lögn: ”AIK är Skandinaviens största klubb”. Stackars Miss Moneypenny, undrar vad kungliga solnaklubben tutat i honom mer? Fast det är klart, han är ju en rutinerad herre. Han har ju tränat Scunthorpe.
Aftonbladet: Expressen
Expressen: Aftonbladet
Kommun: Alla utom Helsingborg…
Supporter: Jag själv såklart.
Gott nytt år!
