Kåffe om kaxighetshypen
Nu finns de överallt – fotbollshetsarna. I TV, i tidningarna och inte minst kring fotbollsplanerna växer de fram likt mögelsvampar i taffligt konstruerade uterum.
Numera tittas det snett på de sorgliga stackare som inte vågar vara osvenska och som ”tar en match i taget” eller som nöjer sig med att säga att de ”vill” eller ”ska försöka vinna”, istället för att de minsann ska vinna!
Och vi dårar på läktaren eller framför TV-apparaterna jublar när Zoran försäkrar att alla andra är värdelösa jämfört med hans über-lag; jag menar, ”det var väl roligt att någon rörde om i grytan lite”? Vi garvar av förtjusning när ”Tysken” (representerar den där sumofeta tredjedivisions-tränaren och fjanttyckaren ett helt folk eller?!?) berättar att han minsann ”fuckyou:at” Roy Hodgson och tycker att Allbäck är ”värdelös”. Å så härligt med tränare som vågar använda fyrbokstaviga ord mot spelare, ledare, domare och publik och som vågar dissa den töntigt lojale ursvenske djupledslöpar-forwarden?
Och vi gapar av hänförelse och respekt när Zlatan berättar om hans färdigheter i apelsin-trixning – nu fick den där Carew så han teg – och när Bojan minsann ska förpassa Giggs, Scholes och Veron till B-laget.
Martin Dahlin var något av en allsvensk föregångare på området, när han minsann inte skämdes det minsta, efter det att slutsignalen gått, över de välriktade lönn-armbågar han satt i pallet på de stackars hederliga svenska Peking-försvararna. Dahlin utstrålade då en synnerligen otraditionell självsäkerhet och –godhet, men när han nu sitter och agerar expert i TV4:s lågbudget-Tipsextra, så märker man att tiden sprungit ifrån honom. Nu är det raljanta germanska fetton, hobby-italienare från Jugoslavien i Armani-kostymer och bollskickliga snorungar från Rosengård som sätter agendan.
Fotbolls-sverige har blivit cirkus. Andra lag och deras tränare och spelarmaterial sågas till höger och vänster. I TV-sportens soffor bjuds killar som Bovar Karim in som gästtyckare – trots att killen inte ens fått en ordinarie plats i reservlaget! Tränare vars främsta merit är att ha tränat ett fiskarlag, och dessutom fått kicken av dem, är nu kunskapsbanker och strateger i den högre fotbollsskolan.
Och visst är det befriande att slippa den svenska räddhågsenheten och låtsas-ödmjukheten för ett ögonblick. Men vad händer med svensk fotbolls enda konkurrensfördel? Jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på VM, där varken Portugals stjärngäng eller Italiens superdivor, presterade särskilt mycket bättre än Sverige. Trots att deras lag på papperet var överlägsna vårt ängagäng. Den svenska modellen höll. Fortfarande.
Betänk att Tyskland (och då menar jag det fotbolls-Tyskland som tydligen inte behövde en sådan som Antoine) med lugn och disciplin nådde en VM-final – och att Turkiet med en närmast chockerande ödmjukhet och sammanhållning tog bronset. Och när Svennis glider in och med värmländskt lugn gör de tre lejonen till vinnare igen, så inser man att ett visst mått av ”svenskhet” kanske inte är så himla dumt ändå?
Jag är inte traditionalist – tvärtom. Vi har mycket att lära av de andra fotbollsländerna vad gäller styrketräning, bollbehandling och, inte minst, att våga ta för sig på planen. Jag anser att Zlatan faktiskt gjorde rätt som sköt, istället för att spela snett bakåt till Anders Svensson, mot Senegal och jag anser att Djurgårdens och Malmös yrväder med svårstavade efternamn är en fröjd att se på, då de lätt, lätt dansar förbi de stabbiga försvararna. Men när kaxigheten bara blir ett tafatt uttryck för revolution mot det återhållsamma och balanserade, ja då pallar jag inte lyssna särskilt länge.
Zidane och Ronaldo mediehorar inte, de är bäst ändå. Och när Wengér och Ferguson i pressen deklarerar att de ska gå igenom serien utan förlust, ja då kommer förlusterna. Det är på planen man vinner mästerskap, inte i Aftonbladet. Det är genom kunskap man vinner folks förtroende som tillförlitlig TV-expert, inte genom att svära i var och varannan mening och döma ut den ene efter den andre. Och det är på gräset som Bojan och Bovar och alla andra med attityd, ska visa att just de är bäst.