Ernst rapporterar...
...om en stor svart ångestklump i magen orsakad av en skyttekungs brutna mellanfotsben.
Det är lördag kväll när jag skriver det här. Den åttonde februari i nådens år 2003. Vanligt folk är väl ute och dansar eller nåt. Beställer kulörta drinkar på Slagthuset. Headnoddar till beaten på Inkonst. Vad vet jag. Själv sitter jag framför datorn. Med en kopp te, några kex och 50 Cents kommande album på stereon. Och en stor svart ångestklump i magen som inte vill gå bort.
Den har jag haft sedan i fredags morse då redaktör Kjelldén sms:ade den korthuggna dolkstöten om Ijehs skada. Först var jag övertygad om att några elaka HIF:are hade snott hans mobiltelefon och lekte ’skrämma MFF:are’. Men så väl var det nu alltså inte.
Jag är helt förkrossad. Det känns som att någon har lurat mig. Fört mig bakom ljuset. Först har någon berättat om allt det roliga som ska ske, om allt det underbara man ska få vara med om, sen har denne någon, plötsligt, utan förvarning, dragit undan mattan under en.
Nu är guldchansen borta. Upp i rök, bara. Så snabbt kan det gå. Ena dagen går man på träning och ser Ijeh göra mål som vore det den mest naturliga sak i världen. Nästa dag har han brutit foten och allt hopp är borta. Och jag som såg fram så otroligt mot den här säsongen. Nu är det kört. Nu får man hoppas på en åttonde nionde plats och sen ta sikte mot säsongen 2004. Jag orkar inte med det här. Jävla förbannade skithelvete.
Bara några korta timmar efter Ijehs skada så gick historierevisionisterna igång. Jag hör: ’Skoog är viktigare’, ’Mackan är lika bra’, ’Vi klarar oss utan honom’. Det är många i det gänget som inte vet vad de pratar om. Kanske är det bara ett försök att höja humöret i MFF-lägret och då är det väl godkänt, men med sanningen har det mycket lite att beskaffa.
Peter Ijeh är den mest djävulskt utstuderade målskytt jag sett i Malmö FF. Någonsin. Och jag har gått på Stadion regelbundet sedan 1973. Han är bättre än Sjöberg, Lasse, Dahlin. Bättre än Zlatan. Han är lika viktig för oss som Ruud är för Man United. Han spelade 23 matcher ifjol. Och gjorde 24 mål. Och vilka mål han gjorde! Minns ni? Jag har sett dom alla ännu en gång idag på den där MFF-DVD:n. Det är sanslöst. Ofattbart. Gudomligt.
Dessutom är det tröttsamt med människor som gaggar om att han aldrig skulle kunna prestera en likadan säsong igen. De har inte sett honom i aktion på träningar eller förstått hur mycket potential som finns därinne i det nigerianska hjärtat. Han skjuter lika bra med högern som med vänstern. Han är omöjlig att besegra i en nickduell. Han hade med största sannolikhet fått vara förste straffskytt i år; ifjol var bara ett av de tjugofyra målen straff. En sak vet jag med säkerhet: hade han fått vara skadefri så hade han gjort fler mål i år än föregående år. Nu blir det inget av det där. Det är en tragedi av monumentala mått.
Som lök på laxen har SDS idag satt Håkan Malmström att räkna ekonomi som en full orangutang. Titta: MFF har inga pengar kvar. Titta: alla Zlatan-slantarna är borta. Titta: vi på Sydsvenskan hatar Malmö FF och måste manifestera det varje dag. Jag skiter väl för fan ett stort stycke i om MFF går i konkurs! Peter Ijeh är ju skadad!
Jag hatar detta universum jag fötts in i!
Idag var jag självfallet i Farum. 1-1 efter en värdelös första halvlek och en magnifik andra. Visst, vi har andra bra spelare och ska MFF bli ett storlag så kan vi inte hänga upp allt på en man. Men det fattas något när inte Ijeh är med. Något för helheten synnerligen vitalt. Efter matchen går jag bredvid Mattison mot bilparkeringen och omklädningsrummen. Vi pratar om det som har hänt. Jag berättar, med ett lidande utseende värdigt Guds ende son på korset, om den förlamning jag känner. Mattison försöker muntra upp mig: ’Mackan, Skoog och Yngvesson är inga dåliga anfallare’. Nä, det såklart. Och: ’Han har ju lovat att han ska komma tillbaka ännu starkare’. Visst. Vi går under tystnad ett tag. Sen säger vår kapten avslutningsvis: ’Men det är klart, 24 mål är inget man skojar med… det är nog lite av Gud i honom i alla fall’.
Det finns en dikt av Bertil Malmberg som jag lärt mig utantill och som jag ofta citerar. Den skrevs visserligen under de allra mörkaste åren i mitten av fyrtiotalet men passar bra in också idag i denna mörka timma.
Gammal spinnerska gnolar
Snurra mitt hjul, gå gå
Intet hoppas jag på
Grå är ullen
Starren grå
Grå den väntande mullen
Så känner jag idag. Precis så. En bottenlös hopplöshet. Ett fritt fall. En olycka utan slut.