Kåffe om när rädslan att förlora är större än hoppet att vinna
Jag är en obotlig pessimist. Inte vad gäller livet, kärleken, ekosystemet och världsekonomin – nej, enkom när det handlar om sport och ett lag eller en person som jag hejar på.
Folk som känner mig förundras faktiskt över hur en annars så obekymrad omni-optimist plötsligt inte vågar tro på lyckliga slut. Inte en enda gång under min uppväxt satt jag framför TV:n med en seger-Pommac uppkorkad inför Stenmarks andra åk. Nej, så fort Eurovision-musiken satte igång och Plex strax skulle hälsa ”Go’ middag, go’ middag” ifrån Kranjska Gora, så förvandlades mitt inre från en tröttsamt optimistisk liten slyngel, till någon med köra ur-ångest.
Konsekvent under 90-talet trodde jag att handbollslandslaget skulle misslyckas med att nå finalspelet i ett mästerskap. Jag var tvärsäker på att Stefan Edberg skulle förlora mot såväl Mecir i Davis cup-rysaren mot Tjeckoslovakien som mot Becker i sina två triumfmatcher i 1988 och 1990 års Wimbledon. Och jag var lika bombsäker på att Tomas Gustafsson skulle trilla i sista kurvan i 10.000-metersloppet i Calgary som att Torgny Mogren skulle trassla in sig i sina frenetiskt jobbande stavar i den dramatiska spurtuppgörelsen i Falun-VM.
Och när Tre kronor skulle möta Schweiz i ett hockey-VM, typ den 21:e april 1987 i Wien, så trodde jag på förhand att vi skulle förlora, eftersom Schweizarna i sina illröda dräkter såg ut exakt som ryssarna.
Vi vann med 12-1…
Vad gäller Malmö FF, så är allt mångdubbelt värre. Jag tror att det hela grundlades någon gång i början på 90-talet, när jag – efter ett par års livefotbolls-uppehåll – med min morfar (som själv hade en kort karriär i MFF:s juniorlag någon gång på 1700-talet) lyckades pricka in att gå på tre hemmamatcher där vi förlorade två och spelade 0-0 i den tredje. Så nu tror jag automatiskt att vi ska förlora varje gång vi spelar. Det kvittar om vi så möter Myresjö i cupen eller ett skadedrabbat Enköping hemma – min grundinställning är ofrivilligt förlust.
Jag tror att det måste vara någon form av skyddsmekanism inom mig som vägrar tro på vinst, av rädsla för att besvikelsen över en förlust ska knäcka mig. Och jag har också lärt mig att älska oväntade segrar så högt, att det är värt en hel veckas pessimism-magknip inför en drabbning. Förlorar vi, så är det ju bara att tänka ”vad var det jag sa?”. Det har ibland gått så långt att jag spelat 10 spänn på MFF som förlorare på Oddset, för att ha åtminstone något att glädja sig åt vid en förlust. Och när vi slaktade mjölkkossan två gånger i rad i fjol, ja då vågade jag inte ringa och häckla mina kolleger i Helsingborg, eftersom jag var övertygad om att jag skulle få igen allt mångdubbelt när vi skulle förlora hemma på Stadion.
I succématchen borta mot HIF förra året, så var min första tanke då Elanga satte inlägget rakt i pannan på Ijeh inte: ”Yes! Nu vinner vi!” – utan: ”Yes, nu klarar vi åtminstone oavgjort – för de gör inte två mål sista kvarten. Hoppas jag.”. Och när vi i den första halvleken utklassade DIF på Olympiastadion i somras, så var jag redan beredd på den nervpress som väntade i andra.
Tror fan att man blir upprörd när TV4 sänder ett guldreportage från Birkeröd. Hela reportaget handlade bara om guld. Bergström har visst kommit för att ta guld, Höiland vill också vinna guld och för Chanko är guldet en självklarhet. Själv är jag livrädd för kvalstrecket. Inte logiskt alltså, men jag måste ställa in kroppen på att frukta det värsta. För mig är guldet inte säkrat ens om vi med två omgångar kvar ligger 6 poäng före tvåan med bättre målskillnad – jag menar vi kan fet-torska två matcher, medan konkurrenten vinner med tennissiffror av bara farten…
Och nu har Ijeh brutit foten och ekonomin rasar iväg. Jag kan för fan knappt sova…
OK, jag erkänner att jag hängde med i guld-hajpen i några veckor. Men nu är det slut med det. När jag står där med en öl i handen för att se premiären mot Örebro, så kommer jag be till Gud att vi klarar det. Oavgjort, alltså...
