Thunviktsmötet, rond 1: 180 minuter
Nu är det nära, det är riktigt nära. Det enda som står mellan oss och Champions League är två matcher, det är 180 minuter.
Normalt sett är det inte mer än tre timmar, men när de 180 minuterna börjar rulla kommer det vara en livstid. Vi kommer kastas mellan hopp och förtvivlan; med ”vi” adresserar jag inte bara MFF:are utan även alla de som håller på schweiziska FC Thun. Men för enkelhetens skull håller jag mig till att fokusera på oss MFF:are.
När Afonso tar sig fram i mitten med sitt bländande fotarbete och dribblar sig förbi inte en utan tre försvarare kommer folk och sitta med andan i halsen. Vi kommer älska Elanga när han tar sig fram på sin vänsterkant och slår ett väl avhängt inlägg, men vi kommer även sitta och förbanna oss när han klantar sig i försvaret. Aspers tavla kommer finnas i några bakhuvuden, eller ska vi säga tavlor?
Jag personligen ser våra chanser som 50/50, det kan bero på att innan jag visste lottningen kände jag inte till våra framtida motståndare. Det kan även bero på att det faktum att vi har en förbaskat bra trupp. Det är inga Gattusos, Henrys, Zlatans eller Vicentes. Det är däremot Anderssons, Osmanovskis, Elangas och Höilands. Vi har haft framgång i Europa och jag tror vi kommer ha det igen, inte om tio år inte om tre år utan i år.
Vi ska ta mig fan ut i Europa. Det finns de som talar om att ”FC Thun är minsann inte de enklaste motståndarna” och nä det är visserligen sant, de enklaste motståndarna rök redan i första kvalrundan så vi får ju verkligen hoppas att det inte är de enklaste motståndarna. Det är däremot ett lag vi ska vinna mot. Vi är för i helvete Malmö FF. Vi ska vinna, inte för att vi har det på pappret bästa laget utan för att vi skåningar är sega tjurskalliga, dryga gröthalsar som inte bryr sig om nått schweiziskt skitgäng som huserar i en liga där man får betalt i liftkort och gökur.
Behöver jag poängtera föregående menings överdrift?
Nu ska jag inte sticka under stol med att jag är nervös, för det är jag. Jag hade kunnat dämpa nervositeten med att tro på ödet och därmed låta framtiden bestämmas av ett odefinierbart väsen. Men den sortens självbedrägeri har aldrig riktigt funkat för mig. Jag får istället låta MFF:s framtida Champions League äventyr ligga i deras egna händer.
Och jag tror innerst inne att de kommer fixa det men va fan bollen är rund och detta kan störa mig då och då…
