Fördel FC Thun
1-0 till FC Thun. Men det återstår nittio minuter.
Det är som det är med drömmar – de är vackra, men flyktiga.
Igår varade drömmen i exakt 34 minuter. Under denna tid såg det ut som om det skulle gå vägen. Ja, det såg faktiskt ut som om MFF skulle klara det. Att de skulle mäkta med att bryta igenom det kompakta schweiziska försvaret, och att de till sist skulle få in den där förbannade bollen.
För i exakt 34 minuter ägde MFF matchen. Bollen gick som på lina mellan spelarna, och de lyckades skapa en hel del chanser: Litmanens lobb, Podes friläge…
”Den sitter snart, den sitter snart”, som min bänkgranne vrålade efter varje anfall. Och precis så kändes det – det var bara en fråga om tid.
Även defensiven fungerade fint. MFF hade inga problem med att avväpna schweizarna vid de få tillfällen de gick till anfall. Mittfältet plockade ner Thun-spelarna som om det var den mest självklara sak i världen, och fyrbackslinjen hade inga problem överhuvudtaget. Det såg bra ut, helt enkelt. Riktigt bra.
Och ändå så händer ingenting. FC Thun gör sig givetvis ingen brådska. De låter bollen rulla lite och drar ut på det så gott det går. Vid insparkarna dröjer deras målvakt precis så länge som domaren tolererar. Vid frisparkarna ligger de och vrider sig tillräckligt länge för att sno åt sig 20-30 sekunder. Säga vad man vill om deras sätt att spela fotboll, men de vet precis hur man gör för att förstöra motståndarnas spelrytm. Inte så vackert, men onekligen effektivt.
Och sekunderna tickar iväg. Och MFF försöker och försöker. Afonso får ett par frisparkar men saknar sin tidigare precision. Hörnorna ger ingenting. Och ändå måste väl den här pressen ge utdelningen, tänker jag. Förr eller senare skall väl bolljäveln in i mål.
Och då, mitt i detta, slår schweizarna fyra-fem snabba passningar. Bollen hamnar hos deras 9:a Adriano som får till ett flackt skott mot Asper. Skottet ser inte speciellt hårt ut, och inga spelare står i vägen. Det borde inte vara några problem. Men det är som om det är meningen att bollen skall in i alla fall. Det är inte tänkt att vi också denna kväll skall fira på Malmös gator. Asper kastar sig, men bollen rullar lugnt in i mål.
Det har gått 34 minuter, och den där hopplösheten gör sig åter påmind. Att följa det här laget är inget för vanligt folk, tänker jag. Det krävs nästan en masochistisk läggning. Att man liksom står ut med smärtan. Lär sig leva med den.
Efter målet låser det sig. MFF får inte till någonting. Spelarna springer, och jagar, och springer – det ser nästan komiskt ut. Men inget mer händer, och när domaren blåser för halvtid känns det nästan som en befrielse.
Jag går ner och tar mig en cigarett, och förbannar detta öde det innebär att vara himmelsblå. Hur kunde det gå så snett?
I andra halvlek händer egentligen inget alls. FC Thun är mer än nöjda med resultatet och spelar därefter. Håller i bollen, maskar, drar ut på det. MFF försöker, men skapar inga riktiga chanser. Det är som om orken tagit slut. Som om en viss tröstlöshet har spridit sig. Tiden går, men på plan har allting gått i stå.
På något sätt är det symptomatiskt när Patrik Andersson i matchens slut går upp i en nickduell och kommer till skada. Där ligger han och vrider sig med ett trasigt knä, publiken är tyst, några lämnar redan arenan och mörkret sänker sig över stan.
En ganska symbolisk bild över gårdagen.
Nu återstår det nittio minuter. Nittio jävla minuter nere på Wankdorf Stadion i Bern. ”Vi klarar det”, sa vännen Lappen omedelbart efter matchen. ”Jag känner på mig att vi klarar det.” Jag hoppas han har rätt.
Och visst, laget kommer förhoppningsvis att vara förstärkt om fjorton dagar: Olsson, Bech, Mattisson. Det kommer säkert att göra en viss skillnad. Ja, det måste det göra.
För hoppet lever fortfarande.
Kanske inte idag. Och inte i morgon. Men snart igen.
Då jävlar!
