Vi gör så gott vi kan...
Rubriken är ett vanligt uttryk inom såväl idrotten som det privata livet. Vet inte om den har ett särskilt ursprung men en vild gisning är att vi helt enkelt vill försäkra våran omgivnig om att vi faktiskt gör vårat bästa. Men är det verkligen så?
Om vi ständigt måste poängtera att vi faktiskt "lovar att göra vårat bästa", borde man då inte börja ana oråd? Jag vet att jag gör det, och av den anledningen finns det få uttalanden om kan göra mig så förbanna och besviken som just detta. Uttryket har i mina öron en íllaluktande underton. Det är en retorisk försköning av att man faktiskt kan accepterar ett nederlag, och intalar man sig detta så är det svårt, kanske till och med omöjligt att prestera till 100%.
Med denna inställningen är jag övertygad om att man går ut och gör ett försök, fast innerst inne bär man nog med sig känslan av att det redan är så gott som förlorat. Uttrycket är för mig ett förhållningssätt för förlorare och hör inte hemma i elitidrott! Att vinna respekt och ärorika titlar handlar om så mycket mer än bara ett gäng duktiga fotbollsspelare. Det handlar om att framhäva både kollektivet och individen. Det handlar att tro på sig själv och inte fokusera allt för mycket på motståndaren. Det handlar inte nödvändigt vis om att ha förutsättningarna, utan snarare om att skapa dem, och för att göra detta krävs det vinnarmentalitet.
De flesta här inne känner till att det var våran hövding Eric Persson som myntade uttrycket: "guld tar man, silver får man". Och mina damer och herrar, svårare än så är det inte. I varje fall inte i teorin...
Oavsett vilket så är påståendet ett faktum. Man måste vilja för att kunna! Och vill du inte så snälla, gör dig inte besväret att representera Malmö FF!
I torsdagens sydsvenskan gav Daniel Andersson svar på frågan om hur han trodde att det skulle gå i returen mot FC Thun och skickade en hälsning till alla fans: "Det här ska vi bara klara". Daniels självsäkerhet värmer mig och skänker hopp! Det är denna inställning jag kräver att alla spelare i våran förening ska ha. Före min tid så personifierades Malmö FF av bl.a Krister Kristensson och "Puskas" Ljungberg, för dem så var det otänkbart att inte gå in för att vinna, och resultaten blev därefter. Klubbkänsla är idag snarare en utpoi än ett begrepp. I takt med att tiderna förändras så gör även förutsättningarna detsamma, och den som inte hänger med i utvecklingen får nog se sig slagen. Kan det finnas ett samband med det svenska folkhemmets jante-ideolgi och det tråkiga faktum att svensk klubbfotboll är på dekis? Ställer man detta i kontrast till att vårat landslag kanske är det
bästa någonsin så är mitt svar enkelt: Ja.
Jag tänker inte gå in på frågan som rör bolagisering av den enkla anledningen att jag i dagsläget inte är tillräckligt insatt i ämnet. Men en sak vet jag: Allting är inte svart eller vitt, utan snarare en enda stor gråzon, och det är i detta mellanting vi har gått vilse.
Det är hög tid att fatta tag i kompassen och hjälpas åt att hitta vägen ut till fotbollens finrum igen. Vi har en gyllene chans att ta det första klivet den 23 augusti och hör jag en enda spelare yttra ovanstående rubrik så kommer jag att bli vansinnig! Det är hög tid att alla, såväl supportrar som spelare sluter upp under en gemensam vision, och lyckas vi förankra denna så har vi kommit en bra bit på vägen! Vad min vision är låter jag vara osagt men om du som läser detta har någonting innanför pannbenet så förstår du nog vart jag vill komma...
Så kom igen nu. Snöra på skorna, spänn fast benskydden och spotta er i nävarna...
Mot Europa!
