Kejsarens nya kläder
Maten smakar inte, ölen är avslagen, kroppen känns tung och det tar emot att erkänna. Vi blev avklädda. Så in i helvete.
Tittar man på Malmös spel från årets första allsvenska match, med två insläppta hörnmål mot Göteborg, så har det sett ut som om man är nöjda. Nöjda med att ha vunnit allsvenskan efter sexton år, nöjda med att ha blivit firade i stadens centrum och nöjda med att vara hjältar i en utsvulten stad.
Spelet går mest i sidled, ingen rycker i djupet, två spelare sålda för att de inte vill sitta på bänken, många gånger ett lågt tempo, en spelare – Afonso – som får bära hela det offensiva ansvaret och passningsspel som är direkt uselt. Och så det viktigaste. Vem är den som leder trupperna? Jag har inte sett någon. Har ni?
Och det här med passningarna. Jag och min kompis räknade under en match i våras felpassningarna. Vi kom upp i 20 under hela matchen. Det är väl ingenting. Jo när de utförs av helt oattackerade spelare. Som har gott om tid att sikta. Då är det uselt. Och så har det fortsatt.
Det är andra gången under de senaste åren jag upplever att vi inte har en chans. Och tredje jag tycker det är pinsamt att se vårt agerande på plan. Första gången mot Sporting Lissabon i Malmö, andra var mot Cork i Malmö och nu mot FC Thun i Bern. Och tyvärr känns det som att våra satsningar slagit fel och att snacket om ett lag för Europa bara är sagan om ”kejsarens nya kläder” fast i en ny version.
Vems är ansvaret? Ska vi hänga Prahl, eller spelarna, eller kan det vara så att Malmös styrelse, trots 120 miljoner för två spelare, inte har förmått att göra rätt spelarinvesteringar? Visst men kan alltid snacka om otur med skador, sjukdomar, avstängningar och annat.
Men.
Varken Anders Andersson, Yksel Osmanovski, Jari Litmanen eller Jesper Bech har tillfört det som vi behöver. Snabbhet, kvickhet, mod att ta löpningar på djupet in i straffområdet och förmåga att slå passningar till den spelare som har farten uppe.
Bosse Larsson, var är du…
