Minnet är kort
Fem dagar efter utskåpningen i Bern är man åter på Malmö Stadion. Som om inget har hänt. Och efter 6-2 mot Sundsvall blickar man plötsligt framåt igen.
Minnet är kort. Och det är nog en jävla tur.
Omedelbart efter matchen mot FC Thun rusade vreden och frustrationen runt i kroppen: ”Aldrig mer skall jag betala pengar för att se de där skithögarna spela fotboll! Aldrig någonsin!” Inte ens de välfyllda sejdlar jag och kamrat Svensson hällde i oss på en bierstube bakom kasernerna på Radarstrasse lättade på förbittringen. Sorgen och tomheten var total. Och vi var helt överens: ”MFF är det sopigaste laget som stått i ett par skor!” När jag så småningom gick i säng surrade det envist runt i skallen på mig: ”Aldrig mer! Aldrig mer!”
Så går det att par dagar, och det blir söndag. Och i vanlig ordning drar man till Ölkafét, läppjar på sin öl och spekulerar kring den stundande matchen. Och efter ett tag drönar man iväg mot Malmö Stadion, passerar grindarna, köper sin Bertil och vrålar och skriker. Precis som vanligt. Som om inget hade hänt.
Minnet är kort, som sagt. Och det är nog en jävla tur. Annars hade jag skippat gårdagens match mot Sundsvall. Denna besynnerliga tillställning som såg ut att sluta på gammalt vanligt vis, men som inom loppet av en halvtimme utvecklades till ett himmelsblått målkalas.
Men det började som vanligt. Varken Pode eller Afonso fick till något där framme. Det verkade som om de kom för långt ifrån varandra, och istället fick de jobba på egen hand. ”Precis som så många gånger förr”, tänkte jag i mitt stilla sinne medan Afonso invecklade sig i ännu en besynnerlig dribblingsmanöver istället för att spela bollen vidare. Mittfältet hade heller inget flyt. Daniel sprang och sprang, Dubbel-Anders försökte spela sådär snitsigt utan att riktigt lyckas, och vad Bech och Osmanovki gjorde kunde jag inte uppfatta. Backlinjen skötte sig väl hyfsat, även om det då och då verkade brista i kommunikationen mellan Höiland och Abelsson.
Sundsvall gjorde vad de kunde. De stack upp ett par gånger, men deras avslut var uddlösa och vållade inga större problem för Asper. Men matchen i sin helhet saknade karaktär, och spelet böljade sådär planlöst fram och tillbaka. I 39:e minuten lyckades dock Afonso peta in en boll och MFF kunde ta ledningen utan att egentligen vara förtjänta av det.
Men Sundsvall och Malmö Stadion är en bitter cocktail, och när gästerna kvitterade bara minuten innan halvlek tänkte jag att det nog blir som vanligt ändå. Ännu mer övertygad blev jag i andra halvlek när Ali Gerba efter fem minuters spel såg till att Sundsvall tog ledningen i matchen.
Men sen hände något ganska obegripligt. MFF tog sig nämligen samman! Det såg ut som om de tänkte kämpa vidare! Och plötsligt började de spela runt bollen. Och tempot höjdes. De sökte positioner, och fick en helt annan rörlighet i sitt spel. Dubbel-Anders fick äntligen fason på sina skarvningar och passningar. Pode och Afonso verkade liksom upptäcka varandra på plan och fick till ett ganska bra flöde i sitt passningsspel. Mittfältet började vinna bollar och ta allt mer för sig i det offensiva spelet. Och som ett brev på posten kom Afonsos kvittering bara sju minuter efter Sundsvalls ledningsmål.
Sen var det som om allt lossnade. Marcus Pode – som gjorde en strålande match – slog in 3-2 och drygt fem minuter senare kunde MFF öka på ledningen ytterligare genom Peter Abelsson som fångade upp en tappad boll i straffområdet. Sundsvall verkade mista lusten fullständigt, och MFF fortsatte bombardemanget med ytterligare mål av Höiland och Holgersson.
Och när domaren till sist blåser av visar anslagstavlan 6-2 till Malmö FF. Sex mål, det är ju ganska bra, tänker jag medan jag promenerar mot Möllan. Afonso gör två mål och tar ledningen i skytteligan (rätt märkligt, egentligen). Pode får göra ett mål och är dessutom inblandad i två av de andra. Backlinjen, som fått en del kritik, står för tre av målen. Dubbel-Anders verkar vara på gång, liksom danske Bech. Elanga gör en utomordentlig insats när han kommer in, och Daniel Andersson är ett outtröttligt lokomotiv. Det ser faktisk bra ut inför fortsättningen. Kan pågarna nu bara använda det här tvåveckorsuppehållet på ett vettigt sätt, så skall vi nog kunna plocka såväl Djurgården, IFK Göteborg som Helsingborg och Hammarby. Jamen, för fan – det där förbannade SM-guldet är fortfarande inom räckhåll…
Ja, ungefär så tänker jag när jag slår mig ner på Ölkafét för att runda av kvällens upplevelse. Det lag som jag bara för några dagar sedan sågat utmed fotknölarna förlåter jag än en gång. Det lag som jag bara för några dagar sedan begråtit och förbannat tar jag åter till mitt hjärta.
Minnet är kort, som sagt. Och det är nog en jävla tur.
