Är förbud enda lösningen?
Ulf Österlind levererar en gästkrönika med fokus på hat och kärlek "Rätt många skribenter och förståsigpåare pratar om att det är hatet som får människor att begå den typ av handlingar som stoppade matchen mot Helsingborg. Jag är inte så säker på det."
Derbymatch igår. En riktig fest.
Polisen tvingas bussa iväg drygt 50 personer utanför min kvarterskrog, på läktaren tävlar helsingborgs-, och malmöklacken om vem som har flest bengaler, ett par raketer/bloss kastas in på gräset från helsingborgsklacken, efter att Helsingborg tar ledningen ballar två personer på Malmös ståplatsläktare ur. En kastar smällare och en annan får för sig att ta sig in på plan och lyckas också ta sig fram till målvakten.
Rätt många skribenter och förståsigpåare pratar om att det är hatet som får människor att begå den typ av handlingar som stoppade matchen mot Helsingborg. Hatet mot andra klubbar, hatet mot deras spelare och hatet mot andra lags supportrar. Ibland också ett hat mot själva fotbollen.
Jag är inte så säker på det. Jag tror att det i själva verket handlar om behovet av kärlek och tillhörighet. Människan är en social varelse. Inte många hade klarat ett liv i total ensamhet och isolering. Kanske ingen. Alla vill tillhöra något.
De allra flesta av oss vill bli omtyckta, respekterade sedda och älskade. Om det så är av endast en enda person i hela världen, eller av en grupp som alla andra föraktar. Att vara utanför är det värsta en människa kan råka ut för.
Det påstås att om en viss typ av myra kommer bort ifrån stacken och hamnar i en annan, så dör den av ensamhet. Därför att den är utanför sin naturliga gemenskap.
Jag tror att det som driver bråkstakar, huliganer och liknande är ett behov av att få kärlek, att vara omtyckt. Genom att visa för sina kamrater att jag minsann är tuff, fräck och cool så får jag deras respekt, blir omtyckt och får vara med.
Därmed inte sagt att jag försvarar handlingen, smällarna/bomberna eller andra dumheter som sker hos vissa åskådare, före, under och efter match. För det gör jag inte.
Jag menar att de som begår handlingarna inte gör det med det primära syftet att förstöra för den klubb de säger sig älska. Så obegåvade är de troligen inte. Nej, det är bara det att för dem är det viktigare att ligga bra till i sin egen grupp, bli omtyckt och respekterad där. Att få deras uppskattning, acceptans och på ett sätt – kärlek.
Men kanske man i stället för att skrika på bestraffning, hårdare tag, fler staket, fler ordningsvakter och fler förbud ska fundera på hur det ska gå till att få in dessa personer i gemenskaper som har sundare värderingar. Liksom se problemet ur en annan vinkel.
Då kanske problemet går att lösa på annat sätt än med en massa förbud.
