Äras den som äras bör
När Rolle Nilsson kysste sin fru efter slutsignalen av matchen mot Mjällby måste kyssen smakat en blandning av glädje, segerrus, lättnad och revansch. För här i Malmö har han fått mycket skäll. Trots dryga två år av bra spel.
Vintern 2007/2008: MFF Support har kallat till en första träff på O’ learys med det nya tränarparet Roland Nilsson och Hans Gren. I den halvmörka lokalen sitter de uppflugna på varsin barstol och samtalar med Tony Ernst. Där och då säger de två saker varav den ena känns essentiell. Man ska spela 4-4-2. Det andra, och viktigaste som det har visat sig, är att de som är bäst ska spela, oavsett ålder. Ett uttalande som tas emot med glädje och kanske till och med lättnad hos flera av åhörarna. Detta efter att man sett en och annan, kanske inte avdankad men i alla fall inte ung, stjärna sno plats för de som skulle kunna bli något.
Sommaren 2008: Det går inte bra för Malmö FF. Ett lag som alltid ska ligga i topp, spela ut motståndarna och dominera spelet. En oerhört besviken, frustrerad och arg supporter skäller ut Nilsson och Gren för att Malmö ligger i de nedre regionerna av tabellen. Enligt honom har Rolle bara gjort en bra grej i hela sin karriär, nämligen missat en avgörande straff i en Europacupsemifinal. En miss som gör att det fortfarande bara är ett svenskt lag som varit i en Europacupfinal. Vilket vederbörande anser vara mycket bra.
Rolle och Gren fick orättvist ta smällen när Åkebys lagbygge visade sig ha för dåliga värden rent fysiskt. Inte för att det var deras fel men för att frustration och krav måste få ett utlopp. Daniel Andersson sprang och slet som en galärslav men kunde inte täcka ytorna som uppstod i 4-1-3-2 systemet när dåligt tränade spelare inte orkade springa hem. Troligen var det så att Ola Toivonen, lagets mest kreativa och bästa spelare, räddade kvar oss i allsvenskan. Utan hans mål och spel kunde det gått illa. Emellanåt var han som en diamant på en sophög.
Men ändå, sakta men säkert började Rolle skapa ett spel som är helt annorlunda än all fotboll som spelas i högsta serien. Enda undantaget skulle kunna vara Elfsborg, som i sina bästa stunder spelade åt det håll som Rolle siktade. Dock saknar de den stabila nivå som krävs. Under sommaren har man också sett till att säkra upp Daniel Andersson med ett femårskontrakt. Under hösten, i en FAN-TV-intervju, säger Ulrich Vintzens att han förlänger kontraktet därför att det känns som om de har något stort på gång. Han hade rätt, men ett år för tidigt.
Sommaren 2009: Trots fint spel och bollrullande vinner vi inte. Frustrationen är påtaglig eftersom resultaten inte går vår väg. Kanske är årets nya system 4-2-3-1 ändå inte rätt modell. Fansen tycker så men i en intervju kring taktiska system med MFF Supports medlemstidning, menar Rolle att det krävs rätt mycket för att man ska byta taktik. Underförstått – vi i MFF byter inte i första taget. Vad han också säger är att för att kunna spela så som man ska i det systemet krävs det passningsskickliga spelare, vilket Malmö har enligt honom.
Samtidigt börjar man ana att Rolle är ute efter något annat än enbart ett bra spel. Kanske är rätt ord laganda, kamratskap och god stämning. Det dyra prestigeförvärvet Dixon säljs, Labbe bänkas och säljs efter viss turbulens, senare går också mittbacken Gabriel. Precis innan säsongen startar har man dessutom värvat Wilton, som kommer till Malmö för att göra mål och misslyckas kapitalt. Under sin tid på persiska halvön har han tappat form och tempo. Skotten hamnar överallt utom där de ska. Det snabba passningsspel som Rolle vill ha stannar upp när Wilton får bollen. Fans och media ifrågasätter värvningen. Men Rolle är envis. Wilton är en bra spelare och ska spela.
På ett medlemsmöte, där stämningen är så hätsk att MFF Supports nuvarande ordförande Ola Solér reser sig och går när han tröttnar på det eviga gnället om vems fel det är att vi inte vinner, klarar inte Bengt Madsen pressen längre utan meddelar att han efter den senaste håglösa insatsen sagt till Rolle att så här får det fanimig inte se ut. Spelarna har ett ansvar och kan inte springa runt och tro att de inte ska behöva göra något för att få sin lön. I spelarbussen på väg hem har Madsen bett Rolle att byta taktik till 4-4-2. Beordrat hävdar vissa. Medan andra menar att ordföranden inte ska lägga sig i taktiken. En ordförande som när året är slut får bära hundhuvudet för de fem senaste säsongernas miserabla resultat.
Efter mötet byts det till två anfallare i laget och vi börjar vinna. Ofere och Daniel Larsson hittar målet och året avslutas, om inte i harmoni, så i alla fall med något som ger hopp inför 2010. För trots massor av supportergnäll har Malmö spelat mycket fin fotboll under större delen av året. Enda plumparna är en bortamatch mot Öis och hemmamatchen mot Häcken. I övrigt har oturen grinat oss lite i ansiktet med spelare som krockar på mittplan och orsakar mål, motståndarmålvakter som storspelar och stolpar som står i vägen. Med lite mer flyt hade vi kunnat bli fyra. Rolles idéer om hur fotboll ska spelas börja sätta sig hos laget och publiken.
Februari 2010: På ett regnigt träningsläger i Malaga leker den återbördade och ständigt leende förlorade sonen Joseph Elanga vattenskoter på den enormt översvämmade planen. I början av året har Rolle meddelat att han och Gren går skilda vägar. Ett beslut som verkar ha vuxit fram efter att spelarna protesterat mot Grens ledarstil. Kanske är det så att ungdomar uppvuxna i ett svenskt skolsystem där man får lära sig att det är rätt att ifrågasätta och vara kritisk, inte orkar med den auktoritära ledarstil som Gren påstås ha.
Strax innan lägret har man dessutom lyckats värva en spanjor från Espanyol. Med tanke på hur spanska lag spelar och hur Malmö försöker spela tycker vi himmelrikare som åker ner att det är ett kap. Varför är svårt att säga men det känns bra. På träningarna nöts det som senare blir det spel som visas upp i allsvenskan. Vi som är där för att rapportera ser hur spelarna tränar positioner, hur de ska röra sig i olika situationer, vad de ska göra på hörnor och framförallt, vi ser att de skrattar.
Guldmatch 2010: Domaren blåser i pipan. Det tar max två sekunder sedan möts spelare, ledare och publik på plan i ett efterlängtat, härligt och saligt rus, återigen är vi en enda stor och lycklig familj. Trots pressen att vi måste vinna spelar laget ett elegant, kvickt och rörligt spel. Ett år av fantastisk fotboll kröns med en match där vi visar vårt kunnande när det gäller som mest.
Det kan vara på sin plats att tacka en man som orkade stå emot det massiva motståndet under åren 2008 och 2009. En man som förhoppningsvis har visat svenska fotbollstränare och spelare att man kan vinna med positiv fotboll och att det går att lära svenskar att spela tekniskt, rörligt och kvickt. Har vi tur har hans vision och resultat startat en revolution i svensk klubbfotboll.
Tack Roland Nilsson.
