Årets: Berg och dalbana
John Börén ger sig på en årskrönika och blickar förbi segervrålen, champagnen och guldglansen.
Så småningom kommer det en tid där det går att blicka tillbaka på 2010. Året då Malmö FF till slut vann SM-guld. Säsongen då Roland Nilssons lagbygge levererade efter tre års konstruktionsarbete. Tjugohundratio var ungdomarnas, passningsspelets och offensivens år. Och förstås, framgångens år.
Men var det så? Var det lika smärtfritt när det verkligen begav sig?
För egen del började säsongen i Spanien. För första gången fick jag förtroendet att utgöra en del av Himmelrikets specialstyrka, den särskilda skvadron som valts ut för att bevaka Malmö FF:s försäsongsläger. En fjäder i hatten för mig personligen, ett uppdrag förenat med ansvar och stolthet. En chans till att på nära håll få studera och känna av slagkraften hos de himmelsblå. Men också, ett välkommet avbrott i vardagen där jobbtider och snöslask skulle ersättas av sol, siesta och San Miguel.
Efter tredje dagen med ösregn, soffhäng och en trasig luftkonditionering på hotellrummet kändes inte det skrivande supporterskapet lika glamoröst. Tankarna gick oftare till den förlorade veckoinkomsten än framtida guld och gröna skogar. Att MFF inte lyckades med att göra mål i någon av sina två träningsmatcher gjorde inte saken bättre.
Inte heller det faktum att fjolårets succémän Ricardinho och Ofere gick skadade eller att Johan Dahlin fick lämna återbud till matchen mot Lokomotiv Moskva gav anledning att tro att 2010 skulle bli en gyllene säsong.
En seger mot Bröndby, en förlust mot Elfsborg och någon månad senare var ovissheten stor inför den allsvenska premiären mot Gais. Skulle anfallsspelet komma att ge utdelning? Hade Wilton äntligen hittat sin position? Skulle planen vara spelduglig? Efter 0-0 och en räddad straff kändes det som bara den sista frågan kunde besvaras.
Desto fler svar och klara besked bjöd Malmö på i hemmapremiären. Ålen satte två, Molins ett medan Örebro inte gjorde ett enda. Spelet glänste och publiken jublade. MT96 lade ribban för kommande tifon och de lade den högt, högre än någonsin. Det var med denna matchen som Malmö FFs 100-årsjubileum började på allvar.
Tre mål och tre poäng blev det även i de följande matcherna mot Gefle, Kalmar och Häcken. Malmö var på gång och verkade både starkare, smartare och snyggare än föregående år. En liten plump i protokollet att hemmamötet med Halmstad lutade 1-1 efter en riktig tråkmatch.
Men på det stora hela kändes säsongsinledningen som den bästa på många, många år. Obesegrade och med en stadig målskillnad efter sex omgångar. Bara ett annat lag kunde visa upp en lika respektingivande tabellrad: Helsingborgs IF.
Helsingborg, ja. Om Malmös fina resultat var glatt överraskande så var nordskåningarnas poängskörd minst lika förvånande. Efter Henrik Larssons avsked var de flesta överens om att nye tränaren Conny Karlsson skulle behöva tid på sig för att bygga upp ett nytt lag. Att han skulle vara klar redan när säsongen startade var det få som trodde.
Tidigt toppmöte, laddat derby och den hetluft Malmö FF varit utanför i så många år började värma ordentligt. Då kom kallduschen. Under träning skadade Jasmin Sudic knät så illa att säsongen plötsligt var över för hans del.
Oroskänslorna hopade sig. Visst hade MFF inlett övertygande men mot vilka egentliga värdemätare? Ännu mer klydd i backlinjen, och framåt var Larsson fortfarande mållös, Agon bäst som inhoppare och Ofere var fortfarande bara på gång. Pessimismen åt sakta upp den nyvunna optimismen.
Jag minns hur jag några minuter sen stressade in på sportbaren och till min glädje kunde konstatera att Malmö tidigt tagit ledningen. Jag hade inte hunnit få av mig jackan innan Gashi kvitterat. Dryga tio minuter senare ledde Helsingborg.
Luften gick ur mig. Bubblan brast. Det själsliga korthuset rasade. Några få minuter kändes där och då som en symptomatisk sammanfattning av hela säsongen. Det hade varit kul och det hade sett bra ut. Men nu var det över. Verkligheten var ikapp och jag var tillbaka i den mörka avgrund där den sanne supportern hör hemma. Att både Ofere och Ricardinho tvingades lämna planen med nya fysiska besvär bekräftade bara det jag redan visste. Loppet var kört.
Att frågetecknen kring Pontus Janssons beredskap rätades ut eller att ifrågasatte Jeffrey Aubynn stod för en av lagets bästa insatser påverkade inte läget nämnvärt. Malmö var utmanövrerat. Malmö var stundtals utspelat. Malmö var inte längre obesegrade utan istället nyblivna förlorare.
En säsong brukar som bekant inte handla om att vinna varje match. Snarare är det laget som bäst tacklar sina förluster som vinner i längden. Kanske var inte derbyt årets viktigaste match? Kanske var det de kommande omgångarna som skulle bli avgörande?
Man ville i alla fall gärna tro det. Daniel Larssons islossning inträffade äntligen när han själv gjorde Malmös bägge mål i segermatchen mot Djurgården. Att det inte var någon lycklig tillfällighet visade han tätt därpå, bara några dagar senare på Gamla Ullevis slitna matta. Hans kanon mot IFK Göteborg tål att ses om och om och om igen.
2-0 mot Göteborg följdes upp av 2-0 mot Trelleborg. Vad var detta? Fanns det inga mardrömsmotståndare, spöken eller bogeylag längre?
Helsingborg hade vid det här laget dragit ifrån i tabellen och ledde relativt överlägset. Av ren självbevarelsedrift slog förnekelsen till och jag förträngde faktumet att Helsingborgs tätposition till viss del berodde på att de redan besegrat Malmö. Istället började jag hävda Malmös estetiska fullkomlighet, dess beundransvärda engagemang för det vackra och lagets uppenbara ledord; kreativitet och elegans. Det fanns egentligen ingen jämbördig, men om man var tvungen att utnämna någon så var det Elfsborg.
Även i Borås prioriterades passningsspel, bollkontroll och initiativrikedom. Matchen på Borås Arena beskrevs som den informella, moraliska seriefinalen. En match mellan två riktiga fotbollslag, två lag som både ville och kunde spela fotboll. Att ett tredje lag faktiskt ledde serien gick alldeles utmärkt att bortse ifrån.
Oavgjorda resultat är sällan lätta att acceptera. Det här var ett av de berömda undantagen. Två mål och en halvleks tydligt övertag var och den delade poängen var tveklöst rättvis. Hade det däremot funnits särskilda poängdomare inom fotbollen så hade MFF tilldelats segern. Anfallet som förelåg 2-0-målet kunde är redan klassiskt och har kallats allt från fotbollsgodis till djupledspropaganda.
Till min stora glädje och svärfars förtret slogs Åtvidaberg som förväntat och planenligt. Allt kändes bra igen. Helsingborg ångade visserligen fortfarande på, men för varje seger kom de närmre en förlust. Det försökte jag åtminstone intala mig.
Sommaren närmade sig, temperaturen steg och kvällarna blev allt ljusare. Jag minns att jag klippte gräset en lördagseftermiddag iförd MFF-tröja. Segerviss, peppad och totalt oberörd av grannarnas diskreta blickar. Strax innan fyra gick jag in, slog på TVn och satte mig i soffan för att njuta av en ny himmelsblå föreställning. Denna skulle utspela sig på Strandvallen, med Mjällby som motspelare och birollsinnehavare.
Ridå.
Precis samma känsla som under derbyt… Malmös bollkonstnärer såg på samma gång både tunna och tunga ut i jämförelse med blekingebjässarnas krigiska uppträdande. Konstruktiv finess stod sig slätt mot listerländsk aggressivitet. Efteråt hade man ingen bättre ursäkt än att skylla på blåsten.
Jag gick inte ut mer den dagen.
Det rekordlånga och kritiserade sommaruppehållet närmade sig. Plötsligt kändes det inte alls så dumt med en två månader lång andningspaus. Malmös segermaskin hade kanske inte riktigt börjat hacka, men den hade åtminstone börjat mala med lägre hastighet. Det märktes inte minst när det behövdes närapå två timmar för att slå ut Syrianska ur cupen med ett mål mot noll.
Nog för att man alltid blir glad när ens lag gör mål i sista förlängningsminuten, men en bättre krydda än en 18-årig debutant får titulera sig matchvinnare. Dardan Rexhepi fick oss att hoppas på att en ny stjärna fått sitt genombrott. Märkligt nog fick vi uppleva samma känsla veckan därpå, då 17-årige Alex Nilsson sänkte Brommapojkarna med två mål. Släpp ungdomarna loss, det är vår… och VM-uppehåll.
En snudd på fantastisk vår var till ända. Redan nu vågade man tro på Malmö som, om inte guldvinnare, så i alla fall ett topplag. Den lätthet som man spelade ut sämre motstånd med gladde. Men svårigheterna mot mer spelförstörande lag som Mjällby, Halmstad och framför allt Helsingborg oroade.
Uppehållet kändes välkommet. Pontus Jansson hade många gånger imponerat under våren men med viss rätta lyste ungdomen och orutinen igenom ibland. Ett korttidskontrakt med portugisen Yago Fernandez kändes som en nödvändig och vettig investering.
För Figueiredo föll det mesta på plats och största genombrottet stod Ivo Pekalski för. Det gladde alla utom möjligen Robert Åhman-Persson som fick lämna truppen och ansluta till AIK. En förlust som kändes lite vemodig då RÅP gjort sig känd som en lojal och trogen kämpe, men orsakade ingen större spelmässig ängslan.
Mer anmärkningsvärt var kanske att Edward Ofere kunde lämna MFF och Allsvenskan utan att det märktes. Spelaren som många inför säsongen menade vara den viktigaste kuggen i anfallet visade sig istället vara umbärlig och överträffad av framför allt herrar Mehmeti och Larsson.
Överhuvudtaget verkade stämningen i och kring truppen genomsyras av harmoni och fokusering. Inga skandaler, bittra uttalanden eller tvivelaktiga övergångar fläckade ner den himmelsblå fasaden. Störst dramatik och flest turer var det faktiskt kring var och när cupmatchen mellan Mjällby och Malmö skulle spelas.
Efter ett hattande som fick en vindflöjel att verka beslutsam blev det till slut klart att matchen skulle spelas på Swedbank Stadion i Malmö. Fint så. Att vara bortalag på hemmaplan, att få möjlighet till revansch för säsongens nedrigaste förlust och ett utmärkt tillfälle att visa fans och journalister att snacket om att ta cupen på allvar var mer än bara snack.
Tjenare. Fyra mål från Moestafa El Kabir och Malmö var besegrat, förnedrat och utslaget. Enda ljuspunkten med förlusten var att undertecknad fick motivation att gå lös med en yxa och fylla upp vinterns vedförråd. Det är jag tacksam för idag, när snön håller på att vitlägga Motala.
Surt, igen. Uppgivet och frustrerat, igen. Men, som man brukar säga: Om man ska åka ur en turnering ska man göra det i ett tidigt skede. Vem minns ansträngningarna kring en fjärdeplats, vem skryter om en bronsmedalj? Det är trots allt alltid serien som räknas i första hand. Och det skulle alla få veta. Särskilt AIK, som var förste motståndare när allsvenskan drog igång igen. Ett regerande mästarlag i fritt tabellfall, kunde man få en bättre omstart?
Ajajaj… Ny förlust, nytt tveksamt agerande. Efter 0-2 morrade supportrar om att spelarna var kvar på semester. Optimisterna menade att vi var i säsongens obligatoriska svacka, de mindre positiva menade att Malmö nu visade upp sig från sin rätta nivå. Wilton och Ivos frånvaro bekräftade en gång för alla hur viktiga de var för Malmös spel.
Jaha, det var det. Ett boostat Solnalag och en sargad skånsk stolthet, och bara en vecka senare var det dags igen. Serieledningen kändes alltmer avlägsen, och man började ställa in sig på ett Helsingborgskt gyldfirande. Brrr… Kalla kårar trots att vi befann oss mitt i juli.
Men, i returen vändes myntet igen. 1-0, och Agon Mehmeti var återigen matchhjälte. På banan igen, hack i häl på de rödblå. Som väl var tvungna att tappa någon gång?
GAIS, Örebro och Gefle avverkades i rask takt. Efter sin femte raka trepoängare, mot Halmstad, var Malmö FF både ikapp och förbi. Helsingborg hade äntligen tappat, men ändå inte rasat och redan nu kunde det kommande derbyt börja haussas som årets match. En knapp uddamålsvinst över Elfsborg ändrade inte på det. Kvar återstod bara munsbiten Åtvidaberg innan slaget om Skåne skulle stå.
Åtvidaberg… Kopparvallen och föreningsromantik. Här fanns dessvärre inte utrymme för artighet och vördnad, bruksorten skulle köras över. Mycket riktigt, efter 35 stod 2-0 till bortalaget och jag kunde börja blicka fram mot kommande drama.
Dessvärre gjorde nog de himmelsblå spelarna detsamma. Koncentrationen och löpviljan ebbade ut och östgötarna släpptes in i matchen. Efter 90 minuter hade MFF inte bara slarvat bort två poäng. Man hade också dragit på sig två stora avbräck då anfallsduon Larsson/Mehmeti dragit på sig kulörta kort och inte längre var tillgängliga inför toppmötet.
Om man nu ska återkoppla till rubriken och använda den slitna berg-och-dalbaneliknelsen så kändes det inför matchen mot Helsingborg som att sitta i en vagn som står och väger på den absoluta toppen. Lite för mycket tyngd åt fel håll och du åker bakåt i en rasande fart. Å andra sidan, får du skjuts framåt kommer det att gå undan…
Stadion var utsålt sedan länge. Malmö var inte favoriter, men piskade att vinna. Och som de gjorde det.
Det finns mängder av one-hit-wonders i alla möjliga sammanhang. Stjärnor som blossar upp, når framgång och berömmelse över en natt men försvinner sedan lika snabbt tillbaka in i anonymiteten.
Det finns också de som vid karriärens slut bara är förknippade med en roll, en skiva eller ett resultat, men som ändå kan vara stolta. Jag tänker på namn som James Gandolfini, Jakob Hellman eller Oscar Jansson. Det är okej att bara vara förknippad med en grej, om det är tillräckligt bra eller stort.
Om Dardan Rexhepi, gud förbjude, skulle under vinterlovet få för sig att lägga ner fotbollen och istället satsa på akvarellmåleri eller bli buddhistmunk och gå i kloster så kommer hans mål mot Helsingborg den 15 september 2010 aldrig glömmas bort. Aldrig någonsin.
Om man tittar på anfallet, vändningen och skottet så ser man hur Dardans kropp blir helt stilla efter att bollen har lämnat högerskon. Blicken är fortfarande riktad mot målet medan fötterna är på väg åt andra hållet. En kort sekund av ovetskap och inre vädjan… Därefter en explosion av förlöst glädje där tid och rum slutar att upphöra eller möjligen flyter samman. Det är ett sådant ögonblick man önskar alla människor men bara ett fåtal får uppleva.
Om derbyt var århundradets match får andra avgöra. Att det var 2010 års urladdning protesterar nog ingen mot. Stämningen var elektrisk från början till slut, till och med på en sportbar i Motala.
Men, för att citera sportradiobandet Blood, Sweat & Tears: What goes up must come down. Fem dagar var inte tillräckligt för att återhämta sig. Laget gjorde en slät figur i Stockholm och förlorade mot Djurgården. Det nyvunna försprånget var uppätet och man var nere på jorden. Igen.
De båda skånelagen hade jagat varandra hela säsongen och dragit ifrån övriga konkurrenter. Nu låg man på samma poäng men Malmö hade en betryggande fördel i sin starka målskillnad. Men, MFFs återstående program såg på pappret svårare ut. Bland annat hade man tidigare skräckmotståndarna Trelleborg och IFK Göteborg kvar. Dessutom väntade de redan tvåfaldiga banemännen i Mjällby i den avslutande omgången.
Det kändes… Svårt. Lite för svårt, det kändes inte riktigt som Malmös stil att kunna hålla undan i sex omgångar. Samtidigt, man hamnar inte bara på en förstaplats, man arbetar sig dit. Att ligga i topp ska vara ett kvitto, inte en belastning.
Och visst, Malmö såg ut att stå pall. Först besegrades Göteborg och därefter kunde man till och med vinna på Vångavallen. Full poäng mot dessa lag, då vore det väl märkligt om man inte kunde börja räkna med guld? Dessutom gjorde GAIS sin plikt och slog våra länsantagonister. Plötsligt var vägen till pokalen öppen, rak och krattad.
MFF var fortfarande obesegrat på hemmaplan och skulle nu ta emot Kalmar FF. Återigen rasade livet samman. Inte bara för förlusten, utan för sättet jag fick ta del av den. Trots att jag ringt och kollat med sportbaren under eftermiddagen möttes jag i dörren av beskedet att planerna var ändrade. Det var ishockey och Helsingborgs match mot Elfsborg som gällde.
Jag vände surt på klacken, men förstod i samma stund hur läget var. Jag hade ingen bil utan skulle bli hämtad vid niotiden av min kvällsjobbande tjej. Regnet öste ner och en fyrtiofem minuter lång och dyblöt promenad var jag inte sugen på.
Så, jag var låst. Dömd till att bevittna Helsingborg köra över boråsarna, samtidigt som jag fick upprörda sms från en kompis bosatt i London. Han satt på en pub och följde Malmös match därifrån. I London! Medan jag satt i Sverige och suckade över mitt eget misslyckande. När rapporterna om Mendes lobb i slutminuterna tog jag det personligt. Jag var en sån jäkla klant som gång på gång utsatte mig för det här. Nattsvart, uppgivet och hopplöst.
Men, men… riktigt hopplöst blir det ju aldrig. Två matcher kvar och fortfarande avgörandet i egna händer. Men efter första halvleken mot BP kändes serieldningen bräckligare än någonsin. Jeffrey Aubynn ändrade på det, språngnickade in det förlösande 1-0-målet och sedan showade Dardan hem resten.
En match kvar. Förutsättningarna var enkla. Vinn, och ingen skulle behöva räkna eller grubbla. Matchen mot Mjällby behöver ingen analys eller reprisering. Alla har sin egen bild, sin egna personliga upplevelse av när Malmös sextonde SM-guld kom himm. Jag minns mest hur jag på gång på gång försökte känna efter, att ta vara på känslan man har strax innan en säsong är vunnen. Det gick inte. Det var för stort, för overkligt… För efterlängtat.
När jag satte mig ner för att skriva denna årskrönika så var ambitionen att göra en kort redogörelse för pendlingen mellan hopp och förtvivlan som vi supportrar årligen utsätter oss för. Den finns alltid där, den är bara lättare att glömma efter ett framgångsrikt år.
Jag tror att det är den där pendeln, den där berg-o-dal-banan, som är själva tjusningen med att följa ett fotbollslag. Att varje vecka få känna och uppleva, beröras och reagera. I vått och torrt. I med och motgång.
Som ni märker gick det sådär med den korta redogörelsen. Jag kunde inte sortera bort, klarade inte av att välja ut det viktigaste eller hastigt sammanfatta säsongen 2010. Hur prioriterar man under ett gyllene jubileumsår? Och då har jag säkert missat hundratalet grejor ändå.
Tack ni som orkade er igenom hela texten. Till er som slutade läsa redan för ett tag sedan: Framåt Malmö!
