Årets: Besvikelse
Att slå upp ögonen och i ett andetag dra in luften som är fullmatad med förväntan och spänning kring den väntande dagen är något jag har svårt att beskriva men som jag tror att just ni utan problem kan förstå. Att just en sådan dag ska förstöras och bli en enda stor besvikelse är dock, under dagens första andetag, inget man varken tror eller vill ska hända. Men det händer…
Dagen jag precis hade slagit upp ögonen och dragit undan ridåerna för, var den då Malmö skulle möta Djurgårens IF på Malmö Stadion, den 30de juli 2011. En dag jag under lång tid med sinnena och förväntningarna hade målat en bild av.
Det var en dag som enligt min åsikt skulle gå efter allt vad en dag i perfektions tecken ska gå efter. Så perfekt att jag till en början var tvungen att skapa mig själv problem, för att sedan kunna lösa och göra dagen fulländad. Problem som, med lite distans till det hela, ses som några små dammkorn på axeln som man lätt vinkar bort med handen.
Dagens första problem blev håret. Frustrationen att sitta där framför spegeln och börja locka håret, sedan ångra sig och börja platta ut lockarna och sedan aldrig lyckas få håret riktigt rakt igen, är något som får det att klia av irritation i hela kroppen.
När håret, efter möda och besvär, ändå var klart så var det dags att börja traska till Stadion i god tid innan match. Vi, jag och mina föräldrar, skulle innan matchen äta på O’learys på Stadion med en affärskollega till pappa som även hade ordnat platser (överdrivet bra platser med planen inom räckhåll enligt beskrivningarna) åt oss och även skulle bjuda på hela tillställningen.
Trots detta hade jag kroppen full av ångest. Jag ville ju stå i klacken. Det var ju en dröm jag inte lyckats uppfylla ännu - att stå i klacken på Malmö Stadion. Jag skulle krångla till det, jag skulle ha en biljett till ståplats, så var det bara. För var det något man pratade om inför matchen så var det om stämningen som kunde uppstå då hemmaklacken fick ta ton i kampen om att överrösta de tillresta supportrarna som i antalet var över ett par tusen.
Men för att inte missa något inne på Stadion så tog jag ett beslut att efter hymnen och några minuter in i matchen springa ut för att kolla ifall jag kunde köpa en biljett till klacken. För var det något jag inte vill missa, så var det hymnen.
Hymnen rullade på, håren på armarna reste sig och min halsduk var sträckt ovan mitt huvud.
Matchen drog igång, och jag satt som på spikar i väntan på att bara få ett bra tillfälle att gå iväg för att köpa ståplatsbiljett. Jag fastnade i matchens första minuter, då det uppstod riskmoment både bakåt och framåt för MFF. ” Bara lite till”, var de ord som cirkulerade i mitt huvud när jag inte kunde släppa planen med blicken, ”bara lite till”.
BOOM! En rejäl smäll från Södra läktaren, där ca 3000 Djurgårdsfans fanns på plats. Jag kopplade inte vad det var som smällde och just den smällen, den första i raden, gick ganska ouppmärksammat förbi.
Det hade börjat regna och några i mitt sällskap hade dragit på sig sina regnponchos som vi hade fått i små fotbollar. Min tanke var att jag skulle dra på mig den till andra halvlek, i fall regnet blev kraftigare då. Jag klarade mig fint med huvan på min tröja än så länge…
BOOM! Där drämde Dardan Rexhepi in en ordentligt fin balja ovan för Dembo, upp i nättaket! En riktig pärla med fint förspel av unge herr Stenström.
Nu skulle jag snart gå iväg och införskaffa biljett, snart…
BOOM! Ytterligare en smäll från Södra och nu hördes det högljudda protester från hemmaklacken och intillsittande kameramän gick bort från DIF-klacken med förmodade dunkande smärtor i öronen.
Vad var det som höll på att hända? Vem var det som jävlade med oss?
BOOM! BOOM! Två smällar med korta mellanrum och vid den fjärde, efter knappt elva minuter spelade, ljöd Martin Hanssons pipa över Stadion och spelarna fick vägen ut från planen visad för sig.
Det blev ordentligt irriterat på hela Stadion och jag ville bara springa upp till min stora läktarfamilj och ansluta till de mer högljudda protesterna. För någon höll på att sno en betydelsefull upplevelse direkt ur mina händer.
Under tiden de båda klackarna formade ett battle mot varandra, så gick mitt kaffesugna sällskap ut för att införskaffa sig den koffeinberikade vätskan. Jag hakade på, men med tankarna på allt annat än kaffe.
Jag med min klipska hjärna tänkte nämligen att detta var ett perfekt tillfälle att springa iväg och köpa ståplatsbiljett, men hejdade mig snabbt... ” Vi vet ju inte om matchen fortsätter” sa jag plötsligt till mig själv… Eller? Sa jag verkligen det…? Ja, tyvärr…
Vi gick ut till sittplatsen igen i väntan på besked om vad skulle hända. Klacken hade börjat räkna till 16 med guld- och-mästar-visan och jag stämde in i sången.
Men så plötsligt nollställdes matchklockan på storbildskärmarna och suckar susade runt i publiken. Matchen avbröts. Adrenalinet rann ned till fötterna. Huvudet gjorde samma sak som matchklockan och tomheten tog för sig i kroppen.
Med tunga steg vandrade jag motvilligt ut från Stadion, med händerna uppkörda i hårbottnen av ren förtvivlan och när vi började stega in mot centrum, när tårarna började bränna och gjorde hela omgivningen suddig, insåg jag hur besviken jag var. Besviken för att jag hade öppnat mina händer för idioten och bara låtit denne ta min enda vistelse på Stadion i år ifrån mig.
Men samtidigt pumpade kärleken till laget runt i blodådrorna. Känslan av att känna sig som en förlorare mot det onda gjorde att revanschinstinkten slogs på. Jag skulle få min revansch, jag skulle inte låta de som förstör vinna min rädsla. Därmed lämnade jag ett löfte på vägen.
Jag kommer tillbaka till Stadion, jag kommer tillbaka.
Morgonen efter…
Med en bricka hotellfrukost och pappersversionen av Sydsvenskan framför mig, slog jag upp en krönika av Anja Gatu som skrivit ned sina tankar efter incidenten dagen innan. I den välskrivna texten var det ett stycke som satte sig i minnet:
” …det är de fredliga åskådarna som ska vara majoriteten. Det är vi som ska fylla arenorna och marginalisera dem som vill förstöra.”
Med dessa orden cirkulerande i huvudet och hatet mot de känslorlama, till synes, människor som förstör fotbollsfester, satte jag mig samma morgon i bilen för att åka de 100 milen som skiljer Malmö från Bollnäs.
100 mil för 10 minuter fotboll. Känslan är inte ens värd att beskriva.
- - -
Nu går jag in i 2012 med ett högst rimligt mål. Jag ska se en HEL match på Malmö Stadion.
God fortsättning på er himmelsblå. Vi ses nästa år!
- - -
Vissa delar av texten kommer från en redan publicerad krönika på min blogg...