Årets: Julsaga

“JAG VILL HA ALLAS HJÄLP. SKRIV NER ETT MINNE FRÅN GÅNGNA SÄSONGEN, DET KAN VARA EN MATCH, ETT MÅL, EN MISS - KANSKE T.O.M. ATT DU VAKNADE NAKEN OCH RÄDD I EN SÄNG I WIEN, INOLJAD I SMULTRONSAFT. DET VET JAG INTE, DET VET BARA DU. UTIFRÅN ERA MINNEN KOMMER JAG HEJDLÖST KLIPPA, KLISTRA, FABULERA OCH ÄNDRA NAMN. RESULTATET KOMMER BLI MAGISKT.”

Med dessa ord gick jag in i “Skapandet av en julsaga”. Jag trodde det skulle bli enkelt. Jag trodde att jag skulle kunna fabulera, lägga ihop och lägga till. Jag trodde att historien skulle skriva sig själv. Jag trodde att jag behövde andras minnen och andras upplevelser för att kunna se tillbaka på 2011 med positiv blick. Jag trodde att min egen pessimism gentemot årets massiva spel, i mina ögon dåliga lagkänsla och totala instabilitet – att det skulle kunna skrivas över med andras ord. Det skulle visa sig att jag hade fel...

Allt eftersom texterna trillat in och jag själv fått sitta ner och minnas, verkligen minnas, så har jag återinsett att vår kärlek övervinner alla dåliga matcher, uteblivet passningsspel och digert matchschema. När härdade redaktionsmedlemmar berättar om lyckotårar som rullade när Jille kvitterade hemma mot Rangers FC, eller den riktigt unga delen talar om en misärupplevelse (som skulle vara en supporterresa från Malmö till Helsingborg) men ändå finner lycka och glädje i gemenskapen och laget. Eller när de bittra av oss starkast minns det bortdömda målet mot Trelleborg och med uppgivenhet konstaterar “allt som vanligt då”. Så känner vi alla till mans, med jämna mellanrum. Ibland lite oftare än vi vill. Men vi finns ju här, tillsammans, av en enda orsak. MFF. Kärleken som varar.

Med det sagt, så önskar jag er en riktigt God och Ljusblå jul, var ni än befinner er.

Det var en gång...

En julsaga

Det finns en hyfsat halvkänd saga kallad “En julsaga”. Den handlar om en man (Scrooge) som är snål och gammal och sur. Han får träffa tre spöken under en natt; "Förgångna Julars Ande", "Nuvarande Julens Ande" och "Kommande Julars Ande". Efter att ha gjort det så blir han en bra människa.

Sensmoralen är inte bara komplett – den är briljant. Uppfylld av hybris och brist på självinsikt så ville jag implementera denna fantastiska berättelse på vårt favoritlag – med förhoppning om att vi tillsammans kunde bereda väg för positiv förändring.

Självklart hade jag inte en aning om hur det här skulle gå att genomföra – om det ens skulle gå att genomföra. Var hittar man spöken nuförtiden? O inte bara ett – utan tre!? Jag har, sedan den tredje december, sökt med ljus och lykta efter spöken som skulle kunna hjälpa mig. Jag har lagt tusentals kronor på medier, tarotläsning per telefon och olika spåkonstnärer – helt verkningslöst. Det kryllar av andar omkring mig, men ingen som är specifikt inriktad på julresor.

Natten till julafton gick jag och la mig modlös, håglös och luslös. Jag hade misslyckats med min uppgift. Min publiceringstid var 1500 på julafton. Då skulle enbart ett tomt hål gapa på Himmelrikets sida och jag skulle bli bespottad av övriga redaktionsmedlemmar. Hybrisen skulle fälla mig och familjen förakta mig. Jag skulle bli som HC Andersen’s flicka med svavelstickorna, fast utan svavelstickor. För evigt utvisad ur värme och gemenskap.

Vid 22-tiden tog jag på mig min matchdräkt anno 2002, matchade med en tomteluva och kröp sedan ihop i fosterställning under mitt målbursnät – ovillig att vakna nästa morgon.

Jag hade bara sovit knappa två timmar när jag vaknade till doften av guld och ljudet av... Tja – oklart. Jag vädrade ett par gånger innan jag försiktigt satte ner fötterna och snörade på dobbaskorna, beredd att undersöka närmre varifrån doften spreds. I köket stod Olof Persson och spelade saxofon, med Lennart Johanssons pokal som notställ. Plötsligt föll polletten ner och med darrande röst frågade jag

O du guldvinnare från 2004, av vilken anledning förärar du mitt kök ditt besök denna sena timme?
Jag är Förgångna Säsongers Ande och är här för att få dig att minnas
Minnas vad?
Det HÄR! *swisch swosch niiighhh rrrwoatch*

Jag kunde inte tro mina ögon när jag plötsligt befinner mig på Malmö Stadion. Med ens känner jag igen mig. Stämningen, spänningen, glädjen. Det är den 30 oktober och jag står med 27 343 åskådare och ser Höilands historiska retur på Skoogens straff. Jubelvrålet som bryter ut genomfar hela min kropp och jag ler mot Olle som spelar lite saxofon och ler tillbaka. Bredvid mig står en man som jag vagt känner igen, med tårarna rullandes nerför kinderna. Vi kramas (alla kramas – då är det OK att krama främlingar) och jag kommer på vart jag känner igen honom ifrån. Det är Magnus på himmelriket. Mannen, myten, legenden. Jag ryser av lycka. Guldrush och kändiskram.

*swisch swosch niiighhh rrrwoatch*

Jag är plötsligt ensam igen. Jag snörar av mig dobbaskorna och kryper tillbaka i ursprunglig fosterställning. Trött, lycklig och lite lätt konfunderad. Snart klickar jag lätt i sömnen och mumlar stilla “SM-guld SM-guld SM-guld...”

Det tar inte lång stund innan jag väcks. Lite mer abrupt denna gång. I sovrummet står Norling och hoppar på ett ben. Jag tror han pratar med mig, jag ser hans mun röra sig, men det är oerhört svårt att uppfatta vad han säger. Det är mycket och många ord. Jag hinner precis höra ordet “kram” innan jag i sista sekund gör en ninjarullning och precis lyckas undvika fysisk kontakt. Med pessimistiskt höjda ögonbryn spänner jag blicken i Norling. Då är det plötsligt som att jag kan förstå honom. Hans röst får liv i mitt huvud och jag kan urskilja fullständiga meningar!

Nu!
Nu? Vadå nu?!
NU! Direkt. Skynda!
Vart ska vi?
Sluta ifrågasätta och bara följ med! Jag är Nuvarande Säsongens Ande. Du ville ju ha dina julspöken!
Ja... Jo...
Inga men! NU!
Vart ska vi?
HIT!!! *swisch swosch niiighhh rrrwoatch*

Vi svischar i en faslig fart. In på ett flyg fullt av supportrar, av i Glasgow (jag hinner fundera på om jag hinner in i den där lilla söta inredningsbutiken), in på Brazenhead där en liten grabb agerar capo. Vidare iväg på matchen (som vi vinner med 1-0) och när jag susar över Ibrox ser jag en man med en kamera passera under huvudläktaren. Han är nästan ensam och han ser lycklig ut. De tappra 300 ljusblå som sjunger vår hymn så att det ekar genom betongen gör att stadion nästan känns som en kyrka. De skapar magi.

Norling pekar och visar och kramar de flesta vi far förbi. Den tunga klumpen i min mage börjar omförvandlas till lätt skam.

Plötsligt är vi hemma och Norling hoppar frenetiskt i sängen innan jag med våld och hjälp av hunden lyckas knuffa ner honom. Då har han helt trasslat till mitt nät! Ännu en gång snörar jag av mig dobbaskorna, kramar om Norling och somnar om.

Återigen hinner jag knappt nå REM-sömn innan jag väcks med dunder och brak – av mig själv. Med armarna i kors och blicken på klockan låter jag mig veta att det är ont om tid.

Är du möjligtvis Kommande Säsongens Ande?
Vilken fullkomligt dum fråga. Vem fan skulle jag annars vara? Du har efterfrågat tre spöken, varav två redan varit här. Trodde du någon skulle komma en gång till, bara för att du är så sjukt rolig? Skärp dig nu och snöra på de där jävla skorna så drar vi

*swisch swosch niiighhh rrrwoatch*

Efter en sista, mycket intensiv men ack så informativ, resa så landar jag återigen hemma i min säng. För sista gången samma natt snörar jag av mina dobbaskor och kryper ner, nöjsamt utsträckt. Nattens resor har gett mig en hel del att fundera över och sensmoralen, för min del, är att hur nattsvart det än känns så är himlen ändå alltid blå.

Vad framtiden än bär med sig i sitt sköte är för mig to know and you to find out. Jag skulle kunna berätta om min sista resa, men tro mig; Vissa saker är det bättre att uppleva än att vänta på.