Årets: Klackupplevelse
Andreas Jangenmo skriver idag om sin bästa dag dag att stå i klacken under säsongen 2010. Inte helt oväntat är det guldmatchen den sjunde november det handlar.
Jag sätter mig ner och tänker tillbaka på den galna säsongen. Detta är ett mycket svårt ämne att sätta sig in i så jag hoppas att ni inte blir besvikna på mig om jag väljer fel match. Jag tycker ju att det står mellan 3 matcher faktiskt. Helsingborg hemma, Halmstad borta samt Guldmatchen hemma.
Dock så blir det guldmatchen som får utmärkelsen ”Årets klackupplevelse”. Visst känns det som om allting blir så upphetsat kring guldet hit och dit, men det får det faktiskt bli. 24 148 personer hade tagit sig till Malmö Stadion den 7 november. Man möttes av en riktig snygg inramning av alla spelare i laget som hängde mellan nedre och övre etage. Ett stort tack till MT96 och de delaktiga som har gett oss såna vackra tifon under säsongen.
Denna upplevelse var något man inte har varit med om ofta, andra gången i mitt liv och man stod spänd hela matchen igenom. Givetvis lossnade det lite när Malmö tog ledningen i 17:e minuten genom Jiloan Hamad. Och vilket jubel som utspelade sig, hela stadion stod upp och applåderade och jublade för fullt.
Matchen slutade 2-0 till Malmö FF och vi stod som Svenska Mästare 2010.
2004 var jag också med och upplevde guldet, emellertid betydde Malmö inte lika mycket för mig som nu. Man fick faktiskt några glädjetårar under dagen och man är fortfarande lika glad över att Malmö verkligen lyckades detta året samtidigt som man firade 100-årsjubileum.
När man stod nere vid innerplan och väntade på att de cirka sista 8 minuterna skulle gå så kändes det något rejält i kroppen. Man var hur glad som helst, hälsade på de andra supportrarna med ett glatt leende. Man var helt enkelt med sin familj, på väg mot en planinvasion som var något enorm och man kunde knappt hålla sig för att hoppa över. Slutsignalen gick och planen invaderades av glada människor, även Mjällbys tillresta stod och applåderade när Malmö tog emot SM-bucklan.
Detta blir oförglömligt och jag kan faktiskt inte skriva mer, mina känslor går inte att beskriva såhär en och en halv månad efter. För ni som var på matchen vet hur det kändes. Och ni som inte var där? Ni missade verkligen något.
Nu tycker jag vi lägger det som har varit bakom oss och ser fram emot det som komma skall. Vi ska ut i Europa och visa oss där. Där jag även hoppas vi kommer ha massa tillresta supportrar som stöttar våra pågar på plan, jag kommer i alla fall vara där, kommer du?