Årets: Bandiera
Klubbens i dagsläget enda ”bandiera” lägger skorna på hyllan och satsar vidare på en tränarkarriär. Här kommer ett stort tack till Daniel och en resumé av hans liv som fotbollsspelare.
En ”bandiera” är en spelare som är sin klubb trogen i både motgång och medgång, en spelare som inte sviker utan alltid är lojal, en spelare som alla lyssnar till när han talar, en spelare som visar vägen när laget är på villovägar, en spelare som bär kaptensbindeln likt en general, en spelare som till slut växer ihop med klubbens identitet och blir dess fanbärare.
Daniel Andersson, MFF:s alldeles egen ”bandiera”, har gjort sin sista match som spelare för klubben och han kommer att lämna ett stort tomrum efter sig, ett tomrum man inte alltid kan sätta fingret på. Som tur är kommer inte Daniel finnas alltför långt borta utan kommer att återfinnas på tränarbänken och på detta vis kan han föra arvet vidare till spelarna i dagens trupp.
Fotbollslivet tar fart
Precis som storebror Patrik etablerade sig Daniel i Bjärreds A-lag redan som 15-åring och året efter, 1994, tar Daniel steget över till MFF precis som Patrik gjorde. Endast 17 år gammal gör Daniel sin första allsvenska säsong vilket gjorde att förväntningarna på honom var stora. Trots sin ringa ålder klarar han att leva upp till dessa och redan 1997 väljs Daniel till årets mittfältare i Allsvenskan, endast 20 år gammal. Samma år blev det även landslagsdebut och året därpå, sommaren 1998, lämnar Daniel tillsammans med Yksel Osmanovski Malmö FF för italienska AS Bari.
Karriären går vidare i Italien
Under sin vistelse i Italien upplever Daniel sin bästa tid i Bari där han, trots att han var ung och utlänning, ändå blev utsedd till lagkapten av mannen med de stora glasögonen, tränaren Eugenio Fascetti. Det var och är stort att vara lagkapten i Italien och trots sin ringa ålder blev Daniel hjärtat på Baris innermittfält, totalt blev det 97 matcher i Bari och 16 mål varav de flesta på straff eftersom Daniel dessutom var lagets straffskytt.
Efter tre lyckosamma år på det defensiva mittfältet i Bari säljs Daniel till Fiorentina. Av slutet av sommaren framkommer det att Fiorentinas ekonomi är konkursmässig och Daniel river kontraktet. Det blir en nödlösning när han går till Venezia där han återförenas med Fascetti. Efter Venezia blir det en sejour i Chievo (under Luigi Del Neri) och en sejour i Ancona men under hela denna tid ägs Daniel av Palermo som hade köpts av den lite smått galne och hetsige presidenten Maurizio Zamparini.
Daniel bevakar Aaron Winter i en match mot Inter.
Hem till Malmö
Sex år efter ankomsten till Italien flyttar den snart 27-årige Daniel hem efter att MFF löst honom från kontraktet med Palermo för en ännu okänd summa. Daniel gjorde inte vad i stort sett alla andra spelare gör i samma ålder, det vill säga, stannar ute i Europa så länge det finns ett intresse och feta löner att sätta in på kontot. Daniel hade med lätthet kunnat ha spelat ytterligare 5-6 år ute i Europa men valde att följa sitt hjärta och flytta hem till Malmö med familjen.
När Daniel anländer 2004, halvvägs in i säsongen, blir det en succé med guld och det högsta publiksnittet sedan urminnes tider. I laget fanns spelare som Afonso Alves, Tobias Grahn, Niklas Skoog, Daniel Majstorovic och storebror Patrik. Trots missödet med FC Thun i kvalet till Champions League 2005 gör Daniel en bra säsong och blir utsedd till bästa spelare i MFF.
En förebild
Att spela i Malmö FF har inte alltid varit en dans på rosor och det har Daniel fått uppleva under åren fram till 2010 då det äntligen blev guld igen. Trots år av kräftgång och idel mittenplaceringar har Daniel aldrig visat dålig attityd eller sviktande engagemang. Han jobbade alltid hårt och försökte i intervjuer alltid se möjligheter istället för tvärtom, även när man hade haft tunga perioder resultatmässigt.
Jag tycker alltid att Daniel har uppträtt gentlemannamässigt som kapten och representerat våra färger på ett föredömligt sätt. Han försöker alltid återge en nyanserad bild av vad som har hänt på plan. Har spelet varit dåligt säger han att det har varit dåligt och har spelet varit bra säger han att det varit bra. Inga bortförklaringar, inga överdrifter utan han levererar alltid en nyanserad reflektion.
Efter matchen mot Trelleborg 2011 markerade han sitt enorma missnöje med domaren genom en lång stunds tystnad istället för att hugga på kommentatorns provokation efter matchen. Denna tystnad sa mer än tusen svordomar i sig och man förstod att där inne kokade det, men Daniel vet också spelets regler. Jag tycker att detta är väldigt bra egenskaper och jag tror att Daniel även har en stor potential som tränare.
Daniel firar guldet 2010.
Daniel är MFF
När det blåste som starkast runt Rikard Norling i höstas och om hans vara eller icke vara i MFF visade Daniel än en gång vilken stor del av MFF han är och att MFF alltid kommer först. På frågan om vem som skulle träna klubben svarade Daniel:
”Jag älskar verkligen Rikard Norling som människa, men MFF är mitt hjärta och mitt hem. Här vill jag stanna som tränare”.
Jag hoppas att kärlekshistorien mellan Daniel Andersson och Malmö FF fortsätter i många år till för de här tolv åren har varit en vacker saga som förtjänar betydligt fler kapitel.
Grazie di tutto Capitano!
