Årets: Match
Det var en regnig torsdagsafton i maj. Varken de regerande mästarna eller vi själva hade inlett serien särskilt lysande. Vi hade sju poäng upp till Elfsborg, HIF åtta.
Men oavsett tabellens utseende betyder ju alltid ett derby lite mer. Det kittlar en aning extra. HIF:s skoningslösa överkörning -99 (0-4) och vår revansch 2003 (5-0 efter sex avslut på mål) är ju snarast undantagen som bekräftar regeln; den naturlag som säger att att derbyn allt som oftast blir jämna, täta, matcher.
Så blev det inte den här gången.
Förhandstipsen gick i vår favör. Vi var ordinarie – alla innermittfältarna var tillgängliga, och Norling valde att starta med Ivo och Wilton – medan HIF hade en del skadebekymmer i försvarsleden. Och dessutom Gashi avstängd. De hade också börjat allsvenskan trögt framåt och bara mäktat med sju mål på de åtta första matcherna.
Med risk för att efterkonstruera:
Vi såg hetare ut redan från start. Vi kom till avslut, vi vann närkamper, Wilton löpte som en jakthund med kanindoft i näsborrarna, Durmaz kom till skott.
Det dröjde inte mer än en knapp kvart innan första målet föll. Jiloan tryckte undan Erik Edman nere vid kortlinjen, egentligen en sån där situation som ger frispark åt försvararen sju gånger av tio ungefär. Men nu lät Jonas Eriksson bli att blåsa. För det här var ju vår dag. Jiloan serverade Daniel Larsson en snett-inåt-bakåt-passning, och Larsson skruvade löst men välplacerat in bollen i bortre hörnet.
Drygt fem minuter senare fick Ivo en jättechans. Han försökte möta Miikos hörna direkt på volley, och fick närma sig bollen ganska ostörd, men fick inte träff. Bollen slogs undan. Man hann dessbättre inte reta sig särskilt länge, för på nästa hörna vräkte Ivo sig fram och mötte perfekt med skallen. 2-0 i 21:a minuten.
Det tog inte lång stund innan det klämtade igen. Och här måste jag samla mig lite … för 3-0-målet i den här matchen är för mig årets mål, årets ögonblick, årets vad som helst. Det är också med stor saknad jag tvingas konstatera att vi inte fick ha den fantastiske Mathias Ranégie hos oss mer än ganska precis ett år.
För en liten parallell tar vi oss tillbaka 23 år, en augustidag 1989. Tillbaks till ett mål jag tjatat om flera gånger förut. MFF gästades av IFK Göteborg, och en bit in i andra halvlek rann en boll ner till Ravelli som gled ner och fångade upp den; lät sin kropp omsluta den. Håkan Lindman rusade fram, sparkade på bollen som möjligen inte satt riktigt fast i Ravellis famn, sparkade en gång, och en gång till, bände på ren råstyrka loss den från där den inte skulle vara (hos Ravelli) och förpassade den dit den hörde hemma (i Göteborgs målbur). Matchens domare var Erik Fredriksson, annars mest känd för att ha missat en klar Maradona-hands då Argentina mötte Sovjet i VM-90. Han pekade nu mot mittcirkeln. Mål. Ravelli blev vansinnig. Han sprang ut ur sitt mål på det där spattiga, stelbenta sättet han alltid rörde sig på när han blev upprörd. Hans småländska tågvisslestämma ekade långt upp på ståplats och man kunde praktiskt taget med blotta ögat se hur hans gälla Castafiore-falsett orsakade sprickor i Stadions betong. Men det gjorde inget. Målet godkändes och vi jublade, tyckte att världen var en underbar plats och bubblade av skratt över de härliga humoristiska extrakryddor målet bjudit på.
Och nu, i maj 2012, fick vi återigen se ett mål av samma dignitet vad gäller ren urkraft, kompromisslös vilja och mod - och kanske en liten gnutta slapstick. Ranégie var egentligen trea på en långboll i djupet – både Pär Hansson och Loret Sadiku var, från var sitt håll, före. Men Den Väldige hann ändå först och fick huvudet på bollen vid straffområdeslinjen samtidigt som det blev en kollision mellan de tre. Sammanstötningen fick de andra två att flyga som vantar, ramla omkull som stumfilmsfigurer, stupa som klubbade oxar, vad ni vill. Men Ranégie höll sig på benen – och satte efter bollen som långsamt rullade mot mål. Den tog i innerstolpen, och fast Erlend Hanstveit egentligen såg ut att vara närmare den tryckte Mathias sig fram och kanade in med bollen i mål.
Det var en styrkedemonstration vi sent ska glömma.
Det stod alltså 3-0 efter 26 minuter. HIF hämtade sig såklart aldrig, och fick vara ganska nöjda med att kunna gå ut i paus med blott tre mål i baken. Förutom målen hade Jimmy Durmaz nämligen två ramträffar – en patenterad kanon i ribbans underkant, och en smekning som gick utanför via stolpens utsida.
I andra halvlek bevakade vi mest. Spelet jämnade ut sig något. Närmast ytterligare ett mål kom Pontus Jansson med en klockren nick i ribban. Orolig blev jag egentligen bara tio minuter från slut – då trodde jag att Jonas Eriksson blåst för HIF-straff, men det visade sig att det bara handlade om en frispark. Som dessbättre inte resulterade.
Som sagt i början: i ett derby är det inte ofta känslan att MFF är minst ett nummer större än sitt motstånd infinner sig.
Men den 10 maj var ett sådant tillfälle.
Helt enkelt Årets Match.
