Att förvalta Eric Perssons arv - en kul tur
Som redan Eric Persson visste är kultur mer än fotboll. Himmelriket styrde kosan mot Färöarnas svar på Rom.
Legendariske ordföranden Eric Persson ansåg att spelarna, förutom att vinna matcher, också behövde en dos kultur på resorna Malmö FF företog. Han tog därför med dem till kyrkor, museer och annat lovvärt. Håkan Jeppsson verkar inte ha anammat detta, framför allt som han inte var med på resan till Torshavn.
I akt och mening att förvalta en del av Erics arv tar därför Himmelrikets utsända, efter noggrann research, bilen till ön Streymoys sydligaste punkt. Där hittar vi den lilla byn Kirkjubøur, som är Färöarnas historiskt viktigaste ort. I byn, som ligger vid vägs ände, finner man en gammal kyrka och delar av en katedral, som så sakteliga håller på att renoveras. Den senare har det fantastiska namnet Magnuskatedralen, och är givetvis denna utflykts höjdpunkt.
Men att beskriva denna ruin med några få korta ord gör sig inte, varför Himmelriket rekommenderar ett personligt besök just där.
Vi går vidare cirka 10 meter och kommer fram till den lilla vita stenkyrkan som ännu är i bruk. Olavskyrkan är namnet. Den är också rätt gammal för övrigt. Från någon gång på 1200-talet och lär vara Färöarnas äldsta kyrka som ännu är i bruk. Fast att säga att något är i bruk är såklart en tolkningsfråga.
Strax utanför den intilliggande kyrkogården stöter vi nämligen på en av byns knappt 100 invånare, en väderbiten fiskare i 35-årsåldern. Han ser på oss med visst intresse när vi ställer frågor om hans närmaste grannbyggnad. Det visar sig att det inte är av religiösa skäl, snarare tvärtom. För när jag frågare efter var prästen bor i byn pekar han över fjället.
– I Torshavn.
Innan han går för att förbereda sig för en tur med fiskebåten tillsammans med sina barn berättar han att det är gudstjänst högst en gång per månad.
– Vi lever inte särskilt sunt här ute, så prästen har inte mycket här att göra.
Jag tänker att prästen tvärtom har mycket här ute att göra om man ser på det ur det perspektivet, men säger inget. Går i stället in i Olavskyrkan som fem minuter tidigare var stängd och igenbommad. Vem som öppnade den och när det skedde går jag bet på, kan det ha varit ett andligt ingripande? Ja, säg det. Gud sägs ju höra bön och jag hade ju faktiskt sagt till chefred Nilsson att ”herregud, att här ska vara stängt, när vi har åkt så långt i kulturens tjänst.”
Invändigt ser det modernt ut. Eller i alla fall inte som att kyrkan är runt 800-900 år gammal. Det visar sig att den har renoverats, vilket inte minst syns under var och en av de 24 bänkarna där det finns ett värmesystem. Jag tror att de bybor som ändå går på gudstjänster ”högst” en gång i månaden är rätt glada för detta, för det är fuktigt och kallt inuti när vi är där.
Om den senaste gudstjänsten var fullsatt vet jag inte, men om den var det kunde de 96 åskådarna (maximalt antal sittplatser, kanske finns det också en ståplatssektion längst bak, för de mer högljudda i församlingen) blicka på en ljus och vacker tavla längst fram i altaret, på väggen bakom prästen. Den föreställer en roddbåt av något slag med ett antal människor i sjönöd, men de kan vara lugna för Jesus står på vattnet bredvid och vakar över dem. Någon kanske tror att jag raljerar, men faktum är att tavlan är vacker att skåda.
Vid den senaste gudstjänsten sjöngs psalmerna 162, 20, 152, 353, 364 och 503. Kände någon sig hes den dagen eller helt enkelt ansåg sin sångröst vara av den karaktären att andra tittar på en med ömkan i blicken, kunde denna person i stället blicka ut mot havet och drömma sig bort, kanske till ett varmare land. Vad vet jag.
För Olavskyrkan ligger bara några meter från havet, och jag kan tänka mig att det kan bli dramatiskt en rejält blåsig höstdag när vågorna piskar upp mot fönstren.
Kanske hade Eric Persson därefter tagit med sig spelarna upp på fjället, som tornar upp sig ovanför byn, för en tur till Sverrehola, som är en grotta där en norsk konung (Sverre) sägs ha blivit uppfostrad för sisådär 1000 år sedan.
Kanske skulle han emellertid ha låtit bli efter att ha trampat i en i raden av fårspillshögar, som ligger och väntar på att folk ska förstöra sina skor just där. Eller möjligtvis som undertecknad gjorde, klev på en gräsupphöjning som var så diaboliskt konstruerad att upphöjningen i själva verket var en håla fylld med smutsigt vatten.
Så med en genomblöt, en gång svart fast nu brun, Conversesko bestämde sig Himmelrikets skickade att vi hade fullgjort vad som kan förväntas av oss på denna kulturresa.
Vi sa adjö till lilla Kirkjubøur (som naturligtvis inte hade något fik att erbjuda, trots en rätt stor ansamling av turister, vilket borde ha gjort ett kafé gångbart här), satte oss i bilen och styrde kosan mot Torshavn. Vi hade blivit så trötta, våta och törstiga av vår utflykt att bilen nästan av sig självt körde till det som är Färöarnas motsvarighet till vårt Systembolag, Rusdrekkasøla Landsins. Det är emellertid en helt annan berättelse och den får vi ta en annan gång.
Kultur- och historielektionen är härmed över. Som någon sa, alltid lär man sig något.