Austria Wien och en fantastisk vandring genom Malmö
Himmelrikets gästkrönikör Harald Perby berättar här om sina personliga minnen den där fantastiska kvällen när Austria Wien förra gången besökte Malmö.
Kvällen var magisk i Malmö den 25 april 1979. Det var ett annat Malmö än den ljusa och trevliga metropol jag numera återvänder till med glädje. Staden var mitt inne en lång ekonomisk tillbakagång med industrier som lagt ner, dålig ekonomi, arbetslöshet och bristande tro på framtiden. Under många år var det enda glädjeämnet fotbollslaget som under sjuttiotalets slut gått desto bättre.
Vilket lag vi hade: Jan Möller, Roland Andersson, Kent Jönsson, Roy Andersson, Ingemar Erlandsson, Magnus Andersson, Staffan Tapper, Anders Ljungberg, Jan-Olov Kindvall, Tore Cervin, Tommy Hansson. Lägg till att Krister hade gått till TFF, Sjöberg var såld och den störste själv var skadad.
Den vårvintern for landslaget till en sydlig ort i trakten av Medelhavet. När folk där nere tyckte att laget inte var så märkligt svarade en av de svenska spelarna att de skulle sticka hem och hämta en del förstärkningar. Mycket riktigt, MFF hade träningsläger på samma ort och sydlänningarna fick då se svensk fotboll som hette duga.
Puskas hade gjort sitt livs match i kvarten och vi hade gott hopp om stordåd. Resultatet i bortamatchen hade jag snappat upp genom att snoka igenom en katalansk tidning på Mallorca. Inte för jag läser katalanska men fotbollsresultat är lättbegripliga och det ledde till applåder när det annonserades i matsalen på Palmas billigaste svenskhotell.
Själva hemmamatchen mot Austria Wien minns jag inte så mycket av mer än att det var ett fantastiskt liv på läktaren, inte minst när Tommy Hansson skrev svensk fotbollshistoria med en nick. Däremot minns jag mycket väl vandringen till stationen för att ta tåget hem, att ta bussen var inte att tänka på.
Vi fick nu uppleva en helt annan stad än dåtidens tämligen grå vardags-Malmö. Jublet på Malmö stadions ståplatsläktare hade inte bara spritt sig till John Ericssons väg och de angränsande delarna av Pildammsparken. Nej, överallt for det omkring tutande och flaggviftande bilar och folk tjoade ”Vi ses i München!”.
Vid Triangelen (det är så stället ska stavas på malmöitiska) var det ett herrans liv. En dam i åttioårsåldern kom fram till mig vid en busshållplats och frågade hur det gick i fotbollen.
– Det blev ett noll till MFF, svarade jag.
– Å tack gode gud för det! Jag var bortbjuden ikväll och de andra kärringarna ville inte se på fotboll!
Glädjen fortsatte längs Södra Förstadsgatan, ”Gustav” och Stortorget.
Vid trafikljuset på Norra Vallgatan på väg mot Mälarbron frågade en lika förvånad som välklädd man i medelåldern mig vad som betingad den rent sydländska glädjen.
– Di BLÅE har VUNNIT, svarade jag,
– Det var ju trevligt, svarade han, troligen utan att begripa ett smack, Malmös fotboll var nog inte hans starkaste område.
Hörnan vid Savoy var definitivt det rätta stället att stöta på den mannen. Den som frågade var ingen mindre än den dåvarande svenska generalkonsuln i Houston, Yngve Holmberg. Det var nog trevligt för honom med en blå framgång för någon sådan fick han aldrig uppleva under sin tidigare karriär som ledare för Högerpartiet, sedermera Moderata Samlingspartiet, som han sänkte till siffror som partiet inte haft sedan dess.
Väl hemkommen var det fullt med MFF på radion, TVn hade redan sagt gonatt, så var det på den tiden. Och hur stort det var visade väl den danska radion som vid midnatt hade toppnyheten att ”Malmø FF har som det første skandinaviske hold …”.
