Camp Haggis: Vad var det som hände?
Det är inte säkert att det är möjligt att återge gårdagens match. Börén gör ett försök.
För mig handlade det inte om att vinna. För mig handlade det om att göra en bra insats. En insats som laget kunde stå för. En insats som kunde få fansen att hoppas.
När jag och fotograf Lind fick förmånen att på egen hand besikta och beundra ståtliga Ibrox på måndagskvällen tänkte jag för mig själv: Det är ju f-n att de bara ligger i mitten av tabellen. Hur länge ska man behöva vänta till nästa gång?
Malmö FF höll inte bara emot. Malmö FF klarade sig inte bara undan med flaggan i topp. Malmö FF vann. Visst, bara med uddamålet. Visst, Glasgow hade flera bud på kvittering. Men, Malmö FF vann.
Ett styrkebesked till kritiker, supportrar och övriga intresserade. Det går att hävda sig trots allsvenska förutsättningar. Europa är varken Nirvana, Nangijala eller Disneyworld. Det är ett verkligt och realistiskt mål.
Klart att Rangers är ett bättre lag. Klart att skotska förstaligan utklassar Allsvenskan. Men, Malmö FF vann.
Det är förstås en fröjd att gå på stan idag. Jag ska inte säga att matchen gör sig påmind hela tiden, men åsynen av dramatiska förstasidor hos de brittiska papperstidningarna räcker. Ingen hade räknat med att svenskarna skulle rubba mäktiga Rangers. Ingen. Men, Malmö FF vann.
Det skönaste idag är att det inte går att beskriva matchen utan att framhäva laginsatsen. Daniel Larsson målskytt och matchvinnare, visst, men ändå… Igår gjorde alla ett fantastiskt jobb. Wilton oroade ständigt, Daniel Andersson var på rätt plats, Pontus Jansson var längst i världen och Miljan såg bekväm, världsvan och avslappnad ut. Ivo var … överallt.
Jiloan Hamad gjorde (åtminstone skånsk) debut som vänsterback och gjorde ett hjältejobb. De få gånger han hamnade fel var Durmaz där och hjälpte till.
Och Rexhepi? Han som såg så sur ut när han blev utbytt mot Helsingborg. Igår satt han på bänken från start, kom senare in och det första han gjorde var att sno åt sig bollen och sånär skaffa sig ett friläge. Och Halsti… Vid ett tillfälle fick han bollen vid eget straffområde, stod stilla och sökte passningsalternativ men bestämde sig till slut för att sätta fart och gå själv. Han kom nästan ända fram men slog till slut en passning som ledde till ytterligare en farlig målchans. Sådant självförtroende hade Malmö FF igår. Mot Glasgow Rangers, i Champions League.
Melicharek då? Tja, i de skotska tidningarna får Rangers målvakt genomgående högsta betyg. Han höll inte ens nollan…
Gårkvällen var en ynnest, ett glädjerus och en jubelföreställning. Samtidigt minns jag en match som åtminstone innan slutsignalen var nervkramande, ångestframkallande och bjöd på en hel del kvävda skit ocks… En hemsk match, egentligen. Tänk, hur var det då för Glasgowfansen?
Jag minns en match där Malmö var taggade och samlade mot ett motståndarlag med fart och muskler. Jag minns att Rangers i långa perioder ägde spelet och Malmö slog då och då tillbaka, tillfälligt men hårt.
Idag får jag höra att Malmö vann någon slags avslutsstatistik med 8-6 och dominerade bollinnehavet med 51 procent mot 49. Ja, kanske var det en jämn match. Kanske var det två likvärdiga lag. Men, Malmö FF vann.
Jag skrev det i nattens matchrapport. Det är inte avgjort. Vi har inte gått vidare ännu. Rangers kommer med all säkerhet att visa upp en bättre och värre sida i Malmö nästa vecka.
Men ändå. Fram till dess ska vi sträcka på oss. Vi ska vara glada, nöjda och stolta över vårt lag som igår stod för en beundransvärd och imponerande insats. Detta var årets ”mirakel i Tel Aviv”. Igår var ”match of the year”. Detta var ”ett minne för livet”.
Det får gärna komma fler.