Camp Sjöko: Med Ricardinho på en trappa
För Himmelriket berättar Ricardinho om sin semester, framtiden, svenska landslaget och kontraktsstrulet förra året.
Inför dagens träning bestämde jag tid för en intervju med Ricardinho. Så fort träningen var klar skulle vi sätta oss vid ena fotbollsplanen innan han gav sig hem för lunch. Men annat kom i vägen och vänsterbacken sa att Himmelriket var välkommen hem till hans lägenhet i stället.
När jag kommer dit ligger han i soffan och tar igen sig. På teven visas en fotbollsmatch, och hans lägenhetskamrat Wilton sitter efter en dusch med en handduk virad runt höften i den andra soffan. Jag hälsas välkommen in.
På golvet står 5-6 kassar, fullproppade med barnkläder. Gåvor att ta med hem, inköpta på en av de många outlets som finns här. Han kommer nog att få betala för övervikt säger jag.
– Tror du det? Oj då.
Han skickar iväg ett av många skratt som komma skall. Därefter undrar han om det är okey att vi sätter oss ute på yttertrappan. Där får vi vara ifred, förklarar han, och dessutom kan Wilton se färdigt tevematchen.
Vi slår oss ner på det hårda underlaget. Samtidigt är det svalt, och efter den skarpa solen och de 28 graderna på förmiddagsträningen känns det skönt och behagligt. Utanför ses delar av en av de artificiella sjöarna som finns på IMG-anläggningen. En stor vit fågel, hägerliknande, landar och slår sig till ro.
Hur är läget just nu, Ricardinho?
– Det är bara bra. Vi förbereder oss för Allsvenskan, det här är en viktig period. Just nu ska vi glömma allting annat, bara jobba på att få våra kroppar i form. Själv känner jag mig utmärkt, jag har inga smärtor eller känningar. Så det är alldeles utmärkt.
Förra året var lite struligt för dig. Det var mycket prat om ditt kontrakt som gick ut och det dröjde länge innan det förlängdes. Hur mycket störde det dig?
– Lite grand, i och med att det var oklart länge om jag skulle stanna kvar eller gå till en annan klubb. Tankarna snurrade mycket. Jag visste inte om vi skulle komma överens, Malmö och jag, så då blev det naturligt att fundera över framtiden. Men det är historia, viktigast av allt, och absolut roligast för mig, är att jag är kvar i Malmö. Det här är det bästa för mig och för min hustru. För jag gillar verkligen Malmö, både staden och klubben, och fansen betyder också väldigt mycket för mig. Så nu, jag är så, så lycklig att jag ska vara kvar i ytterligare tre år.
Kanske kan man säga att efter förra årets aningen turbulenta år för blir 2012 en nystart för dig?
– Lite så, ja. Alltid när man ska diskutera nytt kontrakt infinner sig en viss stress, där är mycket att prata om, vet du. Men nu kan jag fokusera enbart på fotbollen och kämpa för att utveckla mig hela tiden. Det blir lättare att gå till träningarna och inte ha något hängandes över mig som stör. Vi har ett viktigt år framför oss, och vi ska ge allt för att försöka vinna guld på nytt. Då måste man kunna inrikta sig på fotbollen helt och hållet, och det kan jag nu.
Det har varit tal om svenskt medborgarskap för din del, och på så vis ge dig chansen att ta dig in i landslaget.
– (Stort skratt) Nej, det har egentligen aldrig varit några diskussioner om det. Jag nämnde det vid något tillfälle, men jag sa det mer som ett skämt och det missförstods. Men naturligtvis, om chansen skulle dyka upp skulle jag inte tacka nej. Det skulle bara vara roligt att få representera det svenska landslaget. Men först måste jag bli svensk medborgare och jag har faktiskt inte kollat upp det; om jag kan få ett medborgarskap redan nu eller om jag måste vänta några år till.
– Och säg att det skulle dröja två år – det är fotboll vi pratar om. Man vet aldrig vad som händer. I dag är jag en bra spelare, men om några år kanske jag har hunnit få en massa skador eller så är det något annat som gör att jag inte håller samma klass. Man måste leva för dagen, ta en dag i sänder. I dag spelar jag i Malmö, och det är nummer ett för mig. Om jag blir svensk medborgare, då kan jag börja fundera över landslaget.
– Samtidigt är det svårt att prata om detta, för det finns många duktiga svenska vänsterbackar och skulle jag sitta här med dig i dag och säga att jag ska spela i landslaget i framtiden, så är det inte respektfullt mot dem.
Jag förstår. Hur var din semester förresten?
– Åh, helt fantastisk. Jag laddade verkligen upp batterierna till den här säsongen.
Var du i din hemstad Curitiba?
– Ja. Vi hyrde en lägenhet vid havet, där min familj och min hustrus familj bodde tillsammans. Och några av mina kusiner. Vi umgicks hela tiden och hade det fint ihop.
Och åt mycket brasiliansk mat?
– Ha ha, precis. Där var många kvinnor, som min mamma och min frus mamma, och de ville alla ta hand om mig, för de ser ju mig så sällan. ”Vill du ha frukost, inga problem, jag fixar. Sätt dig, Ricardinho, så kommer den”.
Precis som mammor ska vara.
– Ja. Det är skönt att bli så ompysslad på semestern.
Ja, eller hur? Det var förresten en väldigt hård träning i dag, i alla fall tyckte vi som stod vid sidan om det.
– Det var det. Och det är nödvändigt med sådana här träningar. Alla spelare gillar det kanske inte riktigt, men det är en lång säsong och vi har många matcher framför oss. När vi klarat oss igenom detta så blir vi starkare och då minskar också risken för skador. Det är perfekt… Eller, perfekt är det inte, för det är en väldigt tung period vi går igenom, men det känns okey i kroppen och som jag sa, det är nödvändigt. Förstår du vad jag menar?
Ja, det är klart jag förstår.
– Fint. Min engelska är inte så bra.
Du skämtar. Din engelska är det inga fel på alls.
– (Skratt) Nej nej, du är alldeles för snäll. Du vet, när man går till en supermarket här och någon kommer fram och frågar om hjälp och säger något mer; då säger jag bara ”yes, yes, ok. Thank you”, fast jag förstår inte riktigt vad de ville mig.
Amerikanarna är ju också mycket för att småprata, även med främlingar. Det är ”how are you”…
- How are you doing, sir? Det är lite jobbigt. Som nu när vi sitter här och pratar, jag måste fokusera hårt på engelskan för att det ska bli rätt.
Jag ska snart släppa iväg dig så du hinner äta lunch innan eftermiddagsträningen drar igång.
– Det är ingen fara. Fråga på du.
Tack. Jag undrar bara en sista sak. Är det Ricardo eller Ricardinho som gäller? En del spelare och ledare ropar Ricardo till dig, andra Ricardinho.
– Ricardo heter jag, det är mitt namn. Ricardinho är mitt smeknamn. I Brasilien är det vanligtvis så att vänner kallar dig vid ditt smeknamn. Enda gången man använder sitt dopnamn är vid kontakter med statliga myndigheter till exempel. Ibland när jag hör folk ropa Ricardo så reagerar jag inte, jag tror inte att det är mig de vill något.
Men Rikard Norling kallar dig för Ricardo. Du kanske låtsas som om det regnar då?
– Nej, nej, inte när det är coachen. Det är mer i Brasilien som jag inte reagerar när jag hör Ricardo.
Kanske ska du börja kalla Rikard för Rikardinho?
– Ja, det vore något, eller hur? Nej, det är nog bäst att låta bli det. Han får gärna fortsätta säga Ricardo till mig.