Camp Sjöko: Rikard Norling - planering, passion och allvar

Utvärderingar. Planering. Utvecklingssamtal. Termer många av oss känner igen från våra jobb. Men hur förhåller sig sådana världsliga arbetslivsbegrepp till en fotbollstränares vardag? Rikard Norling berättar.

Match- och träningssammanhang. Det är där vi oftast ser honom. Och det är precis som det ska vara. Men allt det andra då; det administrativa, planeringarna, förberedelserna - allt det som inte syns lika tydligt?

Efter den lätta fredagsträningen slår sig Rikard Norling ner i avbytarbåset vid plan 1 på IMG-anläggningen och bjuder på en insikt i de delarna av sitt arbete.

Apropå planeringar, så för att börja från början: idén med med det nya tränarupplägget, var kom den ifrån?
- Ja ... det är klart att Per Ågren och jag pratade om det. Det är ju ett personligt behov man har, att komplettera sig själv. För att tro att man på den här nivån kan vara bäst på allt, det går inte. Då har man helt missuppfattat sig själv, och har nog en ganska uppblåst självbild.

- Just vad gäller Jörgens spetskompetens inne i sista tredjedelen, och rörelser och så där ... jag känner att jag mår bra av att ha den resursen. Sen var det väl mer eller mindre en slump att det blev just Jörgen. Det var en tränare som jobbar för Landskrona som var med och följde oss under några dagar, en form av studiebesök, som berättade att Jörgen var just anfallstränare i Landskrona och hade varit det i flera år.

- Och det bara ... du vet, den där känslan när allting är precis ... "säg ingenting till nån, för han är min". Lite grann så. Det var min första känsla. Och så träffade jag honom vid två tillfällen och den första känslan bara förstärktes av hans personlighet. Det blir så perfekt sen, när alla spelare ser hur han genomför övningarna - "så här ska ni göra" - och så gör han det på ett ... ja, perfekt sätt. Det ser spelarna. Och de hade också sett om han inte gjort det. Då blir det ju bara en skrivbordsprodukt, liksom. Just hans ansvarsområde är väldigt mycket trovärdighet och känsla.

- Vad gäller Daniel så kände vi att vi tar ett steg - men tar vi det fullt ut nu då? Nej, det gör vi kanske inte. Men vad har vi då för möjligheter? Det finns ju jättemånga fina, potentiella möjligheter. Olof Persson, till exempel, vore också en.

En portalfigur.
- Ja, exakt. Seriös, en MFF-ikon som också spelat mittback och nu är tränare. Men Daniel ... jag ser ju Daniel i en framtid, hur långt fram det nu blir, vara huvudtränare för MFF. Och för att klara det på ett bra sätt behöver man en form av inskolning; att lära sig vad det innebär att vara i det andra omklädningsrummet, i tränarrummet, inte i spelarnas omklädningsrum. Det är en stor skillnad, och det är också en yrkeskunskap som man behöver lära sig, helt enkelt. Så både utav den anledningen, plus hans fantastiska kunskap - med sina spelarögon som både mittback och mittfältare på väldigt, väldigt hög nivå - så kändes det som ... ja, det är ju glockenspiel.

- Jag frågade Per Ågren om det var OK, och Per tyckte jag skulle lyssna med Daniel om hur han tänker och tycker. Så inför en av bortamatcherna i Europa League pratade jag med honom om det för första gången och kände direkt att det här var precis vad han ville. Det var som att sätta gnista på fnöske på nåt sätt ... och det har brunnit i hans ögon sen dess.

- Sen är det frågan om man, i en perfekt värld, ska fullfölja med nån form av mittfältsansvarig. Daniel klarar båda uppgifterna, men ibland när man delar upp gruppen så kunde det i vissa stycken vara bra med en individuellt mittfältsansvarig. Men det är nästa steg.

Du sa att du ser Daniel som huvudtränare i framtiden. Var är du då?
- Ja, om det har blivit så ... det behöver kanske inte exkludera mig heller, om jag gör ett trovärdigt jobb och kan bidra på nåt annat sätt i klubben. Eller så är jag på nåt annat ställe, vad vet jag. Det kan hända mycket. Men jag talar med Daniels ögon. Jag har respekt för det där - precis som jag tror att många som har den här himmelsblå själen nästan blir lite lätt gråtmilda när de ser Jasmin vara tillbaka, och spela tillsammans med Pontus. För att de är produkter av det egna. Och så funkar det. Det är inga konstigheter.

Kan du berätta om planeringsarbetet i övrigt?
- Väldigt mycket tillsammans med Simon Hollyhead. Han har stort ansvar vad gäller upplägg för helhetsbilden. Det handlar väldigt mycket om belastning. Och i det upplägget lägger jag in det fotbollsmässiga, i dialog med Jörgen, Daniel och Jonnie. I förhållande till det som Simon lägger grunden till lägger vi till nyanser, detaljer och helhet. Så Simon gör månatliga program med flera månaders framförhållning. Han är mer involverad än vad många tror och är en väldigt, väldigt viktig resurs för oss.

Efter säsong brukar man kunna läsa att det är dags att sätta sig ner och utvärdera. Hur ser det arbetet ut?
- Vi har delvis suttit tillsammans med Sverker Bengtsson (anm: idrottspsykolog som är med här i Bradenton) och gjort en utvärdering ur ett beteendemässigt perspektiv.

Beteendemässigt?
- Ja, alltså ... vi går inte in på personligheter eller egenskaper som så, för ska man förändra det måste man gå tillbaks till tioårsåldern och jobba. Det är som att förbättra snabbheten - hur mycket kan du förbättra den i paritet med hur mycket tid du måste lägga ner?

- Däremot kan vi påverka beteenden, att klimatet är positivt, hur vi är mot varandra, vilka signaler vi sänder till gruppen och vår omgivning. Vad som är OK och vad vi kanske bör förbättra.

Och om nånting inte är OK hos en spelare, hur tar ni tag i det?
- Det beror på, det kan vara olika. Men i slutändan är det jag som sätter ner foten och tar hand om den utveckling vi vill se.

- Så det är en sak i utvärderingen. Sen har vi hållit på med det fysiska. Där har Simon gjort en utvärdering som är ... kompendielik. Omfattande, alltså. Det är ju ingenting som vi lägger ut på Twitter, liksom.

Jag förstår. Mer än 140 tecken?
- Exakt ... ja precis, bara det! Men framförallt är det ... det här behöver vi från ledarhåll tänka på att göra på det här sättet och så. Så det är vårt eget.

- Och så har vi suttit ner och gjort en taktisk utvärdering. Det har varit lite kring allsvenskan, men framförallt från Europa League. Där fanns väldigt mycket utveckling att hämta. Vi har suttit och plöjt matcher ...

Ja, läser man rapportering från Europa League-matcherna är det ett ord som återkommer mest hela tiden, och det är: "Naivt". Håller du med om att det var det?
- Det är ju mera journalister som säger det, och inte jag. Men håller med, nja, både ja och nej. Naiv: det handlar också om lärdom. Du kan lära dig på olika sätt. Vi hanterade vårt spel på ett mycket bättre sätt de sista tre matcherna. Skillnaden är så pass stor mot den nivå alla spelare tidigare spelat på, så man måste ju lära sig. Vad är skillnaden? Vad behöver vi justera?

- Jag brukar dra metaforen att en spis är varm, den har varma plattor. Och varmt är det även när vi spelar. Så när vi ska laga vår mat, spela vårt spel, så måste vi gå fram till spisen och sätta på den på full värme. Men om man säger till spelarna: "Nej! Ni får inte använda spisen!" - då kommer det att bli kallt och kargt på bordet sen. Så jag menar: får de inte försöka spela sig ur på det sätt som innebär ett visst riskmoment, som vi alltid gör i allsvenskan och som vi vill göra för att vi ska vinna matcher ... så blir det fel. Det behövde vi lära oss, och vi lärde oss också bättre mot slutet. För mig är det inga konstigheter. Sen får jag ta, när vi gör de här misstagen, att folk tycker "men varför sparkade ni inte bort bollen till tionde bänkraden? Ni är så naiva!". Ja, det är sant.

- Men hur fan skulle vår utveckling bli då? Ja, vi blir bra på att sparka bort bollen till tionde bänkraden till de sista tre matcherna, men inte på att göra det som vi vill göra bättre. Så är det att vara tränare. Då får man stå där som, i mångas ögon, ett fån. Fine! Men: vi blir likförbannat bättre. Och det är man ...

Det är värt det?
- Det är värt det! Precis.

- Fysiskt har vi också gjort en utvärdering; vi har suttit med spelarna. Vi har individuellt utvärderat varje spelare och också utvärderat våra träningsmetoder. Dels genom luntan från Simon jag pratade om tidigare, och vi har också suttit ner i fysteamet och pratat om vad vi kan justera i träningen i förhållande till de signaler vi fått. Och sen har vi gjort vissa justeringar. Det vi gör i gymmet med Greger nu är egentligen att han har ett större ansvar för träningen där, att den blir maximerad.

- Så vi har egentligen, på alla punkter, utvärderat enligt klassisk indelning - man behöver ju inte uppfinna hjulet två gånger - mentalt, fysiskt, tekniskt och taktiskt. De fyra bitarna.

- Och i det mentala ingår gruppdynamik, ledarskap och så vidare.

Och planeringsarbetet inför året började långt innan förra säsongen var slut?
- Ja, i och med att vi spelade så länge, så lade vi inte ner förrän den 15 december. Det är ju ganska lång tid, så då hann man göra ganska mycket av planeringsarbetet och utvärderingsjobb när man ändå var där. Så vi försvann inte på semester allihopa, för att sen börja utvärdera när man egentligen ville börja på nåt nytt. Det var en fördel.

Fick du nån semester då?
- O ja. Som sagt, mycket av arbetet var gjort när vi låste träningsanläggningen i december.

De individuella utvecklingssamtalen - i arbetslivet funkar det ofta som så att man får ut en blankett där det frågas om personliga mål för året, om starka och svaga sidor och så vidare. Gör ni nåt liknande?
- Ja, det har förekommit. Sverker använder formulär - han ger ut, tar in och utvärderar. Det är han som ansvarar för det. Det är ungefär som fysträning, där Simon ansvarar. Sverker har ansvar för detta, och sen ger han mig naturligtvis den feedback jag behöver för att hantera spelarna på bästa sätt.

- Sen har jag individuella samtal med spelarna också, från mitt perspektiv. Men jag delar inte ut formulär, det gör jag inte. Där sitter jag ner och går genom med allihopa.

Kan du ge något exempel på vad din feedback kan vara?
- Jag går in väldigt mycket på det taktiska och tekniska, det fotbollsmässiga ute på planen, vad deras utveckling när de går ut där handlar om. Och hur de ser ut på träningsplanen, vad de kan göra för att utveckla sig ännu mer ur det perspektivet. Sen har jag också helhetsbilden; om det är så att man tycker att ... "ett leende här och där skulle inte skada, eller att du är en fantastisk kick för gruppen varje dag, förstärk det ännu mer". Naturligtvis kommer jag in på sånt också.

Klassiskt utvecklingssamtal.
- Ja. Så är det. Absolut.

Förberedelser, ganska minutiösa sådana, innan säsongen börjar. Men så är det ju tråkigt nog så att det garanterar inte resultat ...
- Nej.

... så hur resonerar du kring det här med resultat versus prestation - de går ju inte alltid hand i hand. Tyvärr. Så alltså: kan du vara nöjd med en bra prestation trots dåligt resultat och tvärtom?
- Jag kan säga så här: Jag lever efter det att om jag känner att jag gjort absolut max, där jag är tillfreds med de beslut som fattats, så vet jag om att det ibland ändå kan vara så att det inte garanterar framgång. Men jag kan se mig själv i spegeln då, oavsett hur det går.

- Om jag däremot fattat populistiska beslut, eller om jag har drivit en verksamhet som jag inte genuint tror på, eller en spelidé som inte riktigt är min men som klubben vill att jag ska företräda - och inte gör resultat - då skulle jag må riktigt dåligt.

Du säger alltså att prestationen är det mest centrala?
- Den är egentligen det, och så måste det ju nånstans vara. För att det är ju också det som är den bästa grogrunden för att faktiskt göra resultat. Det är ju därför man gör det så minutiöst man nånsin kan, och försöker utveckla sig själv och grupper från år till år.

Men är det då inte oerhört frustrerande när du känner att du har gjort rätt, gruppen har gjort rätt, men så träffar vi stolpen tre gånger och på det kommer krisrubrikerna?
- Men det är då jag menar att det är så viktigt att man gjort det man känner att man kan stå för.

- För att kunna leva med sig själv, är det en förutsättning att det måste vara stolpe in? Då har man problem.

En annan fråga apropå uppskruvat tonläge: Jag står här och tittar på när spelarna leker innan träningen börjar, och det är liksom så skönt att se ... så blir du aldrig trött på allvaret nån gång?
- Nej. Jag är nog född till att vara ... jag tror att själva nivån passar mig bra. Den grupp som du ser där nu, jag kan vara totalt - totalt! - avslappnad, hur roligt som helst, och garva, kramas och ... allt. Men skulle jag inte få den där knäppen, nu kör vi, nu är det fokus, nu är det utveckling och passion och nu ska vi maximera millimetrar ... då skulle jag inte må bra. Så det är nog en direkt avbild på vem jag är och vad jag trivs med, så är det nog.

- Sen är det ju också det här man måste säga om allvaret: viktighetsgraden och allvaret för folk till stora klubbar. På grund av att det är allvarligt och viktigt så kommer det folk. Mycket folk. Och den kicken man får när det är mycket folk, man har förberett sig, man är nervös innan, man är anspänd, det är viktigt, det kan till och med vara så att ditt huslån står på spel ... och när du vinner, och det är glädje, och det hoppar folk i mängder i samma färg, som jag fick uppleva under hösten här nu under europacupmatcherna framförallt ... då är det en kick som är utöver det vanliga.

- Och det är det jag tror att många som slutar - spelare till exempel - det är den kicken ... som är obeskrivbar och det är den man saknar sen. Just allvaret, uppmärksamheten, intresset, passionen, ljudet, färgerna, rörelsen, sångerna, allt - det skulle inte gå att vara utan det. Det är ett gift, alltså. Jag är så jävla lyckligt lottad att jag får vara tränare och om jag utvecklas och blir duktig så kanske jag får hålla på med det här i tjugofem år till. Många spelare skulle vilja göra det. De har varit där som spelare, men kan sen kanske inte nå dit som tränare av olika anledningar. För dem måste saknaden och frustrationen vara enorm.

Det är inte jobbigt att vara under den luppen?
- Nej, nu förstår du att det är precis tvärtom. Det kan vara jobbigt innan match - ett huslån är ändå ett huslån - så det är klart ...

OK, men en jämförelse från en annan bransch: Tidningen Resumé, som är reklamvärldens branschorgan, använder till exempel ordval som 'kreatörer som skapar kommunikation'. Och då kan jag ibland känna att det egentligen bara handlar om folk som sätter ihop annonser. Det blir ett så högtravande angreppssätt - jag känner liksom 'avadå, ta det nu lugnt, va'...
- Mm. Men det där har väl jag lärt mig också ... om man nu tar en träning som metafor för vem jag är, och det där allvaret jag var inne på, så är det kanske 25-75-överläge för allvar. Men med glimt i ögat, förhoppningsvis. Men förut, när jag var ung ... he he ... så var det kanske 15-85 eller 10-90. Då kan det bli för mycket allvar. Och det har jag fått höra, det har jag fått lära mig: "Ta det lugnt. Lugn nu. Det är OK. Du kan andas lite. Spänn av, liksom".

- Jag tror att det, den andra procentsatsen, blir större och större ju äldre jag blir och ju längre jag håller på. Så det är en poäng i det du säger. Så är det.