Camp Tropicana: Emil Forsberg – ”Nu ska jag göra ett bra avtryck här”
Nyförvärvet från GIF Sundsvall fick mycket speltid mot DC United, och berömdes för sina fina fötter av Rikard Norling efteråt. Efter tisdagsträningen fick Camp Tropicana en pratstund med Emil Forsberg.
Solen skiner, och vädret är på gränsen till perfekt: varmt och skönt utan att vara klibbigt, lite svalka i den lätta vinden. Laget har just slutfört ännu ett träningspass och vandrar tillbaks mot omklädningsrummen. Emil Forsberg tar sig emellertid tid för ett litet samtal, och slår sig ner i skuggan på en av avbytarbänkarna vid träningsplanen.
Till att börja med: Hur är det att vara här, i Malmö FF och i Florida?
- Fantastiskt. Sånt man drömmer om. Absolut. Det är toppklass på alltihop, så det känns väldigt bra.
Är allting som du hade tänkt dig?
- Ja … ännu bättre till och med. Väldigt hög kvalitet på allting, spelare, ledare, allting är väldigt proffsigt. Så det känns fantastiskt.
Du pratade med kollegan Magnus här på Himmelriket för några veckor sen, och var då väldigt tydlig med att du ville hit. Kan du utveckla det – vilka var anledningarna?
- Malmö är en klubb som spelar bra fotboll och är alltid med och slåss om guldet. Det är Sveriges största klubb. Det finns ingenting att tacka nej till, om man säger så. Det var egentligen inte så mycket att tänka på. Det var Malmö hela vägen och det var skönt att det löste sig.
Du nämnde att det var mer fysisk fokus på träningen i Sundsvall?
- Ja, under försäsongen. Absolut. Vi löpte mer och det var lite mindre fokus på fotbollen, kanske. Här är det fokus på fotbollen och fysik, så att du orkar göra dina grejer i 90 minuter. Lite mer fokuserat på just din plats. Mer individuellt, och det tycker jag är fantastiskt.
Det är det här med den positionsindelade träningen alltså.
- Ja, precis. Som jag sa, det är mer individuellt. Det är jättebra. Man spelar ju på en viss position för att man är bra där, och nu kan man utvecklas på att bli ännu bättre där, i och med den här individuella träningen.
Hur är det nu, trivs du bäst till höger eller vänster?
- Bäst till vänster. Absolut.
Men du är högerfotad?
- Ja, men jag är nästan lika bra med vänster. Så det är inga problem.
Lite prat om Sundsvall nu, tänkte jag. Ni var nere i Malmö, spelade jättebra i en timma, hade MFF i brygga, men tappade och förlorade. Och så sa Åkeby efteråt att ni hade tröttnat, inte orkat. Det rimmar lite illa med den där myckna fysiska träningen?
- Ja … det var bra träningar tycker jag, men sen måste man kanske måste lägga om det lite senare under hösten, just för att vara pigg till match. Det känns som att vi kanske hade lite samma upplägg hela tiden. Det kunde kanske varit lite annorlunda. Men annars tycker jag att det var bra träningar. Det var bra fart på oss. Och i några matcher kan vi inte skylla på att vi var trötta, utan det var mer att vi var dåliga på att stänga matcher. Åtvidaberg borta till exempel, vi gör två mål på fem minuter och de kommer när klockan passerat 80 minuter. Då tycker jag man ska hålla det utan problem. Men vi var för dåliga på att stänga matcher, helt enkelt. Det var nog därför vi åkte ur, skulle jag vilja säga.
För det var ju inte det Joel Cedergren-brunkande Sundsvall som man annars vant sig vid att se. Det var en helt annan typ av fotboll med till exempel dig och Fredrik Holster …
- Jo, precis. Det vart ett lite annat tänk. När Sören Åkeby kom in ville han ju att vi skulle spela och jag tycker vi fick till ett vinnande koncept med det. Vi gick upp i allsvenskan – och gjorde det jäkligt bra i allsvenskan.
Ja, länge! Men det var det där med att stänga matcher alltså?
- Precis. Mest det, och så skulle vi kanske ändrat vår spelstil och haft lite olika spelstilar ibland. Kanske kommit lite mer till inlägg och så vidare. Det fattades lite variation. Men annars tycker jag vi gjort det bra, vi har spelat bra fotboll. Det var många som var lite chockade över att Sundsvall spelade så bra fotboll förra året. För som du säger, det har varit lite brunkande förut, men det är en annan filosofi däruppe nu: att det ska spelas fotboll. Och det är bra.
Nu är du i en större klubb - hur märks det i det dagliga?
- Allt omkring. Intresset kring klubben, hela staden … det är fotboll här, det märker man och det är jäkligt kul att det finns folk som brinner för det. Det höjer en själv ännu mer och får en att vilja spela ännu bättre. Man vill ju att publiken ska tycka om en … he he. Så är det ju. Det är en storklubb på alla sätt. Det märks att det är Sveriges största, just med intresset runtomkring, skulle jag vilja säga.
Ny klubb, ny omgivning. Hur gör du för att komma in i det – pratar och väsnas mycket eller tar det mer lugnt?
- Det är väl lite både och. Man får väl välja sina tillfällen när man ska väsnas. Jag har inga problem att prata med nån … han här är ju väldigt fin …
Här traskar Erik Friberg förbi och säger ”det blir 20 mål i år, Emil”. Forsberg plockar dock snabbt upp tråden igen.
- Nej, men det har varit väldigt lätt. Alla är snälla och omtänksamma. Inga problem alls.
Matchen sist, du fick mycket speltid och omdömet ”fina fötter” av Rikard Norling. Du är en sån spelare som kan slå din back …
- Ja.
… men brukar du läsa på eller kolla upp den ytterback du ska ställas mot?
- Nej, inte så mycket egentligen. Det är väl klart att jag tittar på allsvenskan och ser vilka spelare som spelar, men mer än så är det inte. Ska jag ta mig förbi en back måste jag vara tillräckligt bra. Så enkelt är det ju. Och då tränar jag på att bli bättre, istället för att träna på att slå just en särskild spelare. Då ska jag gå efter varje back, liksom. Det är bättre att jag tränar på helheten. Ska jag kunna slå en back måste jag vara bra på allt. Det är mer så jag tänker.
Hur mycket psykologi är det i det där?
- Inte så mycket. Det är väl klart att det finns där lite, men det är ingenting jag tänker på.
Nya distraktioner: Simon Kroon, Petar Petrovic och Pawel Cibicki gör sitt bästa för att i all vänskaplighet bjuda Kenneth Folkesson på ett isbad (hur det gick ser du i Peters bildspecial här). Vi tystnar ett tag och följer händelserna.
En annan het potatis ifjol var det här med konstgräs. Du kommer ju från ”konstgrässidan”, så att säga.
- Ja, precis. Jag är helt och hållet uppvuxen med konstgräs, faktiskt.
Det blev närmast infekterat stundtals förra året – Elfsborg kunde inte vinna på vanligt gräs, vi hade problem på konstgräs … men vad säger du om skillnaderna?
- Det blir ett snack, det blir det ju. Spelar man två matcher utan att vinna på gräs, och är ett topplag, så är det klart att media drar upp det till nåt ännu större. Men jag tycker inte det är så stor skillnad. Inte alls. Gräs är ju självklart det jag föredrar. Bra gräs tar jag alla dagar i veckan. Såna här planer som den vi spelade på, det är ju helt fantastiskt. Det är toppklass. Det går inte att klaga på nånting där.
Så att ställa om på andra hållet, så att säga, som Sundsvall gjorde …
- Nej, det tycker jag inte var något problem. Det är klart, tränar man på konstgräs, det är lite jobbigare …
Nytt avbrott, och vi följer ännu en gång utvecklingen i isvattenskalabaliken. Emil finner återigen tråden:
- Gräset ja. Nej, som sagt, jag tycker inte det är några problem att ställa om, men det är klart att det är lite mer tungsprunget på gräs. Men det är ingenting man egentligen tänker på. Orkar man springa 90, så orkar man springa 90 oavsett om det är gräs eller konstgräs.
Långsiktiga mål, sätter du upp såna – ”om fem år ska jag vara i …”?
- Nej. Nu är jag här i Malmö, och nu ska jag göra ett bra avtryck här. Sen vi får se vart det räcker. Men det är inte nånting jag tänker på; nu är jag i Malmö och jag ska göra så bra jag kan ifrån mig här. Så mycket mål och assist som möjligt. Och förhoppningsvis guld 2013.
Varför valde du nummer 33?
- Jaa … jag vet inte själv, egentligen. Det fanns väl inte så många nummer tillgängliga. Men jag tycker att 33, det är mitt nummer. Jag har haft det sen jag kom upp i Giffarnas A-lag och jag tycker det är nånting att spinna vidare på.
Så det betyder inte nåt, liksom?
- Nej. Det är mer att jag tycker det är … ett fint nummer (skratt).
Man skulle kunna säga att du lite grann efterträder Jimmy Durmaz. Är det nåt du tänker på?
- Nej. Durmaz är ju en fantastisk fotbollsspelare, otroligt duktig, och han var ju bra på det han gjorde. Jag kommer att göra det jag är bra på. Det är det jag siktar på. Klart han är en fantastisk spelare, men han är inte här nu. Det är jag, och jag ska göra det jag är bra på. Det hoppas jag räcker långt.
En riktig pärla från dig såg vi ifjol mot IFK Göteborg; en volley.
- Precis, och det var med vänstern! Så den är inte så dålig ändå.
Blir det repris, tack?
- Absolut! En hel del såna gör jag gärna i år. Mål gillar jag att göra, och det tror jag att jag kan göra. Och nu spelar jag ju i ett ännu bättre lag med bättre spelare, även om det var fantastiska spelare i Sundsvall också. Allting är ett steg uppåt nu, jag har kommit till Sveriges största klubb och förutsättningarna är ännu bättre här. Så därför kommer det att bli otroligt spännande.
