Camp Tropicana: Ivo Pekalski får bitarna på plats

Ivo Pekalski har ett år sönderryckt av skador bakom sig. Här berättar mittfältsnavet om hur han ser fram emot att få bygga upp sig under en hel försäsong.

Det är en av lägrets hittills varmaste dagar, men Ivo Pekalski tränar i långärmat. Han vill känna att han blir varm, säger han. Och svettas har han fått göra – när vi slår oss ner har han tillsammans med Erik Friberg och Markus Halsti drillats ganska hårt av Rikard Norling och Per Ågren.

Tänkte vi kunde börja prata om landslaget. Du har ju tvingats tacka nej två gånger, men i år kunde du åka med. Så hur var det?
- Det var väldigt kul. Skönt att få chansen en tredje gång, nu när jag kom med som reserv. I första matchen där nere hoppade jag in sista tio, och i andra matchen startade jag. Spelade 65 minuter ungefär. Det var gött att få minuter i kroppen, för det är väl framförallt det jag behöver. Sen juli förra året var det här den andra matchen från start. Så det var skönt.

Hur gick det för dig, tycker du?
- Det gick väl helt OK, tycker jag, utifrån mina fysiska förutsättningar. Jag får tänka lite mer medvetet på var jag står och vilken fas jag är i. Just där och då var jag väl egentligen som mest nertränad, men det gick helt OK utifrån var jag står. Jag är nöjd med hur jag klarade av det. Sen vet jag att när jag är i fysisk form, och i toppform, då kan jag kräva mer av mig själv.

Håller Hamrén enskilda samtal eller nåt sånt med de som är nya i landslaget?
- Så är det väl i alla landslag egentligen, och så var det med Erik också. För oss nya var det lite mer teori och kostrådgivning. Och lite enskilda samtal också.

Apropå fysisk status: förra året här på lägret var du skadad. Du var inte med på övningarna. Nu däremot, nu är du med och kör för fullt. Så hur känner du inför säsongen?
- Det känns optimistiskt och lovande, tycker jag. Det är en försäsong jag vill ha, det är träning jag vill ha.

För den blev helt enkelt förstörd ifjol?
- Ja, och det blev den även för två år sen. Så det har jag inte haft på … ja, det här är tredje året och det är nu det kommer, liksom. Så det känns väldigt bra. Men jag har missat en del på vägen, så därför behöver jag ta steg för steg. Nu får jag vara på plan och träna, tidigare har det varit att jag har fått jaga ikapp med allting. Nu är det bara att jaga ikapp här på träningen. Det kommer att falla på plats, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

I förrgår körde du själv med Simon Hollyhead efter den ordinarie träningen.
- Ja. Jag behöver få upp hjärtat och pulsen.

Så det var ditt eget initiativ alltså?
- Jaja, det var mitt. Jag kör på så gott jag kan och trycker på det jag behöver trycka på.

Malmö FF har en fantastisk innermittfältsuppsättning i år igen. Hur ser du på konkurrensen?
- Det är som inför varje år, tycker jag. Det är alltid tuff konkurrens på mitten. Det är så det ska vara. Det är Malmö FF jag spelar för. Är det inte hård konkurrens på samtliga positioner så är det nånting som är fel. Så det är bara utvecklande och inspirerande.

Din plats då … innermittfältsnavet, alltså den plats som är viktigast för rytmen i spelet. För det första, håller du med?
- Ja, det håller jag absolut med om.

För oss som tittar på är det ibland självklart: vi ligger under, alltså måste vi höja tempot. Vi har det jobbigt, alltså måste vi ta det lugnt och försöka hålla i bollen. Men när det inte är lika tydligt, hur vet du, hur känner du, hur du ska sköta rytmen?
- Jag tror att det är nånting man känner instinktivt. Som liksom ligger i … både kroppen och hjärnan, som jag känner av när jag är på plan …

Ja, för tänker du mycket när du spelar?
- Ja, det hoppas jag att jag gör (skratt)!

Förlåt. Men apropå det instinktiva, menar jag.
- Ja, men det handlar om att agera instinktivt, men också tänka instinktivt. Jag tänker hela tiden på plan, förhåller mig till samtliga spelare på plan, till matchbild, till rytm, känner av pulsen på boll och spelarna runtomkring. Det gäller att försöka hitta rätt plats där emellan, att styra takten utefter min känsla. Och förhoppningsvis är den känslan oftast rätt … det gäller att hitta den där avvägningen, när hålla i, när gå fram, inte köra på det ena eller andra enbart.

Om vi återvänder till det här med skador och försäsong: är det nånting du gör annorlunda nu på senare tid, för att förebygga?
- Nej. Ingenting. Jag har gjort allting perfekt, tycker jag. Helt ärligt. Jag har varit hundraprocentig på alla plan, men tyvärr har det inte alltid fallit väl ut. Men jag fortsätter på det inslagna spåret och tror att det vänder åt andra hållet förr eller senare.

Åt rätt håll.
- Exakt.

Jag minns inte exakt hur du formulerade det, men för något år sedan pratade du om att komma mer med in i straffområdet. Att det var en sak du skulle utveckla. Är det fortfarande på målsättningslistan?
- Självklart. Det är en bit jag länge velat utveckla. Och trycka på. Men det är lite som att bryta benet, och säga att nästa dag ska man lära sig springa. Jag måste ta det steg för steg, och det ligger i min målsättning när jag har alla bitar på plats, när jag har haft den träning jag har nu under en längre tid. Och det känns att jag börjar få allt på plats. Det är bara underbart att få jobba dag för dag och känna att det går framåt, framförallt fysiskt. När jag får bitarna på plats kan jag trycka på att komma in i straffområdet. Det är väldigt viktigt att försöka vara balanserad, och jag försöker vara det, men jag vill så mycket att om jag inte fokuserar på enskilda saker så går man för långt fram, tappar andra bitar …

Det blir fladdrigt?
- Det blir fladdrigt! Prio ett nu är att bygga upp fysiken och få träna dagligen, så som vi gjort sen vi kom tillbaks från ledigheten egentligen. Bygga upp, spela, få upp tempo, steget, rappheten, uthålligheten. Sen blir det små steg och till slut kommer biten med straffområdet också. När jag gick upp i seniorspel som sextonåring i Landskrona gjorde jag en del mål och poäng genom att komma bakifrån och bryta in. Så det är klart nånting jag på sikt har som målsättning.

Du pratar om på sikt, men samtidigt minns jag att det gick väldigt fort för dig där 2010. Du kom in sjätte, sjunde matchen nånstans, relativt okänd för oss supportrar, och sen framåt slutet av säsongen låg vi i princip sömnlösa allihop när du var avstängd nån match. Så då gick det fort. Men du var mer fysiskt redo då eller?
- Ja, det var jag definitivt. Jag hade en grund. På hösten 2009 kände jag att även om jag inte fick chansen så var jag bra nog för en plats på bänken, eller för att vara aktuell för startelvan. Fast jag inte var det. Och så är det lätt att glömma att jag trots mina skador ändå spelat rätt mycket, för att ha varit borta så mycket som jag varit de senaste tolv månaderna.

Jag kollade, det blev över tjugo matcher ifjol ändå.
- Ja, det blev ändå det, och även om det inte blev som jag önskade – det var tio från start och resten inhopp - har jag ändå varit med. 2011 hade jag också 18-20 matcher plus Europa League. Förra året var jag skadad åtta och en halv månad av tolv. Det säger sig självt att det inte är optimalt, men jag har ändå lyckats delta. Jag har hunnit komma ikapp, men alltid fått kriga för att behålla nivån, rent fysiskt, för att vara redo till nästa match. Men då har jag inte kunnat ta mig till nästa fysiska eller tekniska nivå, utan mer bara fått hålla mig över vattenytan. Gått ner, och upp igen. Den osammanhängande träningen påverkar såklart. Jag har fått betala för den - jag är inte Iron Man. Så jag får jobba hårdare, än alla andra egentligen, just här och nu. Det finns i bakhuvudet. Därför finns det också en förklaring till att det gick fort där och då 2010. Jag hade en grund, jag hade spelat i Superettan två och ett halvt år, gjort många matcher där och var redo. Sen har jag haft lite för många hack för att känna flyt. Men här och nu känns det bra. Jag blickar framåt och jag hoppas det fortsätter så – det är fotbollen jag brinner för. Varje gång jag stått vid sidan har jag känt stor frustration. Och, som du sa, kanske sömnlösa nätter - när jag inte spelade då, våren 2011, var det så för mig också. Spela fotboll är vad jag vill göra, så varje dag jag inte står på planen, det är en sorglig dag. Så känns det faktiskt.

Din höga status bland supportrarna, vad säger du om den?
- Oerhört uppskattat. Jag känner en ömsesidig … kärlek. Varje gång jag är ute på planen känner jag att jag har ett stöd. Det värmer. Och även utanför. Jag bor i Lund och har väldigt många vänner och bekanta som följer oss och visar stöd. Det känns bra att ha.

Nynnar du på din sång i duschen?
- Det gör faktiskt de jag bor med nu! Pontus, Dardan och Friberg. Jag är tyvärr tondöv själv, trots att jag kommer från en musikalisk familj. Men de andra kör den! Jag försöker hänga på ibland, men tappar rytmen rätt snabbt. Det låter för jävligt. Men jag gillar den. Eller förresten – det finns ju den om Ivo från Linero och så finns den som sammanflätas till ett ”Ivo Ivo Ivo Ivo” …

Mm. Jag tänkte främst på den första där, ”… Ivo Pekalski, han är från Linero …”
(Anm: här gör inspelningen det chockerande tydligt att Ivo inte är ensam om att vara tondöv)
- Ja, den är härlig, faktiskt. Det är roligt. Vi har lite allsång ibland på olika ramsor. Det är skoj. Och jag må vara tondöv, men min musiksmak tycker jag är helt OK.

Några detaljer om musiksmaken, mer än att den är bred, gives dock icke den här gången.