DIF – MFF 2-3: Ranégie avgjorde i 88:e
Andra raka segern, men det satt långt inne. Klockan stod på 87.03 när Mathias Ranégie tryckte in segermålet. I andra halvlek slets man mellan hopp och förtvivlan – att kalla den här matchen för ”böljande” känns som en grov underdrift.
För herrejestanes, vilken match. Sannerligen en påminnelse om hur jobbigt och FRUKTANSVÄRT nervöst det är att följa en MFF-match från TV-soffan (eller rättare sagt, att följa en match krälandes i ryamattan under soffbordet). Men låt oss ta det från början:
Norling presenterade en liten överraskning i startelvan. Wilton gjorde sin första match från start i årets allsvenska. Han ersatte Daniel Larsson. I övrigt samma uppställning som inledde mot Kalmar senast – Johan i mål; Ulrich, Daniel Andersson, Pontus och Ricardinho där bak; Jiloan, Thern, Friberg och Durmaz på mitten. Och så då Wilton och Ranégie där framme. Eller – i praktiken förstärkte Wilton mittfältet. Norling nämnde inför matchen att vår brasse skulle ha en ”lite mer tillbakadragen roll”, så vi spelade mer eller mindre 4-5-1. Många trodde säkert på att Ivo skulle starta och spela så länge det fanns ork, men det blev istället ett nytt lyckat inhopp för vår favorit-Pekalski.
Matchinledningen höll ett hyfsat tempo. DIF kändes starka, vi hade svårt i nickduellerna. En suverän brytning av Daniel Andersson i den fjärde minuten, en sån där där han bara stiger fram och liksom helt självklart tar bollen på ren moralisk resning, visade sig dock definiera den här halvleken ganska väl. För det här var våra 45 minuter. Vi kunde fått en drömstart redan några minuter senare, när ett Durmaz-inlägg studsade upp på handen på Djurgårdens vänsterback Petter Gustafsson. Martin Hansson lät bli att blåsa. Här kan man såklart lipa över att vi haft lite väl många såna här situationer emot oss under de första omgångarna, men rent objektivt tycker jag Hansson gjorde helt rätt. Handen söker inte bollen (måhända hade jag inte kunnat uppvisa ett lika stort rättspatos om vi inte vunnit matchen, men det är en annan historia ...).
Några minuter senare skapade DIF sin stora, och egentligen enda rejäla, chans under halvleken. Efter lite försvarsklabb nere runt eget straffområde hamnade bollen hos Kasper Hämäläinen, som curlade den just utanför Johans vänstra stolpe. Annars tog vår försvarslinje inga fångar i matchinledningen – bollen skickades vid flera tillfällen iväg på ett sätt som gör det mycket svårt att låta bli att dra Wirmola-paralleller.
Men Wilton, som sagt. I 13:e minuten lämnade han en bekräftelse på frågan huruvida Norling kan geniförklaras när han skallade in 0-1 efter ett mönsteranfall: jag var just på väg att notera att Yussif Chibsah såg stabil ut på Djurgårdens defensiva mittfält när ghananen drällde med bollen, Thern stal den och stack fram den till Ranégie. Mathias lämnade ut till Jiloan på högerkanten. Ett perfekt inlägg följde och Wilton mötte med en nick i fel hörn – och trivsamt prat in i TV-kameran bakom mål (uppfattade nån vad han sa, kommentarsberätta gärna nedan).
Vi kontrollerade spelet ganska väl. Thern hade några bolltapp, men var ändock sammantaget halvlekens gigant. Först en läckerbit till djupledsboll fram till Ranégie, med skott över och kommentatorsprat om Thern Sr och Martin Dahlin som följd, och så i den 33:e minuten en ny djupledslöpning och ett sublimt instick mellan inner- och ytterback fram till en accelererande Jiloan. Iskall avslutning mellan Kasper Jensens ben och 0-2 - ett mål så vackert att man skulle vilja rama in det och ha det på väggen.
DIF hade sen en hel del boll under de sista tio minuterna men skapade aldrig några riktigt heta lägen.
Kanske vår bästa halvlek hittills i år. Wilton kom helt rätt, Thern magnifik. Och även om Friberg kanske inte glänste var han klasser bättre än sist mot Kalmar. Ranégie stark där framme – man fick onekligen intrycket av att det bara var en tidsfråga innan han skulle spräcka sin målnolla. Förutom det illa förvaltade friläget på Therns djupledsboll hade han också en språngnick just utanför.
Andra halvlek …
… inleds egentligen ännu bättre än den första slutade. Förutom ett par slarviga nedbröstningar hade vi total kontroll. Därför var James Keenes reducering i den 54:e minuten en riktig kalldusch. Hatten av dock för en fin raid av vänsterback Gustafsson, som fick fram bollen till Hämäläinen i vänsterinnerläge i straffområdet. Inspelet gick mot den inte helt lyckade Ricardo Santos, vars skottförsök blockerades och istället studsade till James Keene – som resolut tryckte in bollen. Lite slumpmässigt och oturligt, men samtidigt var vi inte riktigt på tårna där … och Djurgården skulle sannerligen göra rätt för det här målet i efterhand. För nu följde en lång, och plågsam, period av tämligen total Djurgårdsdominans. Stockholmarna fick vittring, vi gick ner oss och tappade spelet, mittfältet tröttnade och backlinjen fick slå långt utan egentlig adress. Ändå borde vi nog gjort 1-3 i den 59:e minuten, då en Jimmy-frispark nådde Pontus några meter från mål. Sannolikt ett svårare läge än vad det såg ut – hursomhelst gick nicken över.
Kvitteringen kom istället i den 64:e minuten. Den kändes då fullt logisk. En hörna nådde Marc Pedersen, som knoppade fram bollen mot Kasper Hämäläinen (målskytt mot oss även 2010). Nickskarv in bakom en chanslös Dahlin.
Och som antytt ovan, här visade Djurgården vilket starkt, aggressivt och bra lag de är när de får greppet. De imponerade men hade otur mot Elfsborg i premiären och var det bättre laget mot GAIS så länge de hade elva man på plan. De har kanske inte tillräcklig offensiv kraft för att blanda sig i nån guldstrid, men så här långt ser de definitivt ut som ett lag för övre halvan.
Just efter kvitteringen gjorde vi två byten: en något slocknad Wilton ersattes av Daniel Larsson och Friberg ersattes ännu en gång av Ivo. Knappt tio minuter senare var DIF millimeter (som Glenn Hysén hade ropat) från att ta ledningen, när Christer Youssef rammade stolpen.
Ulrich ersattes av Miiko i den 77:e minuten, och det var ett mycket bra inhopp. För Albornoz kom in i samma veva som matchen toksvängde igen. Under de sista femton minuterna var initiativet helt och hållet vårt, och Mathias Ranégie radade upp lägen. Mest minnesvärda är frilägena i de 79:e och 84:e minuterna: först tryckte han undan sin bevakning men lyckades, trots att Jensen i DIF:s mål tycktes stå mer felplacerad än en korpmålvakt i Old Boys-serien sista matchen en fredagskväll, skjuta högt över. Och sen, ett karakteristiskt MR-avslut där bollen studsades ner i marken – men inte, som sig bör, in i mål utan upp i målis-Jensens ansikte.
Men det doftade mål, och förlösningen skulle komma. Ungefär när minut 87 gick över i 88 gick bollen fram till Thern. Vidarerullning till Jimmy som höll bollen och inväntade Jiloan, och så ett perfekt inspel till Ranégie som vräkte sig fram, tryckte undan markering och pressade in skiten – och fick gult kort för målfirande efteråt.
Djurgården vaskade faktiskt fram en chans minuten efter, men Dahlin fläkte sig och klarade. Pust.
I segerintervjun efteråt menade Ranégie att det säkert varit en rolig match att kolla på. Men det beror ju på hur man definierar ”rolig”, alltså … komplett nervförstörande är väl snarare det epitet jag skulle ge den. Men, förstås, ett oändligt skönt slut. Och sett till hela matchen får man säga att det var en rättvis seger, även om Djurgårdens insats förtjänar all respekt och matchpendeln mycket väl kunde svängt åt andra hållet.
Sista ordet då? Det går förstås till Jiloan. Tre poäng - två assist och ett mål - gjorde han idag. Det tackar vi alldeles speciellt för.