Dags att tänka om
Kanske är det sådant som uppstår när de styrande i svensk fotboll inte erkände den fantastiska stämningen som skapades utan istället började prata om alibilösningar som ståplatsreducering och bolagisering.
Jag tror inte på att peka ut enskilda grupper på läktaren för att hitta förklaringar till det som hände. Jag tycker inte att Per Solér gjorde det heller. Det jag tror på är att vi de senaste åren sett en extrem förändring av stämningen på våra läktare.
Det är nästan bisarrt hur gubbig jag låter, men med undantag för MT96:s verk så har stämningen de senaste åren gått från att vara kärleksfull och positiv till att handla om kreddighet, hat och självhävdelse. Det som är viktigast på läktaren är inte längre att stötta laget utan att markera. Markera sitt revir. Markera mot SVFF. Markera mot klubben. Markera mot medsupportrar. Det handlar mer om att visa hur extremt häftig man är än att faktiskt bara vara en sjungande glad nisse som försöker skapa bra stämning.
Kanske är det sådant som kommer av fem års sportslig misär. Kanske är det sådant som uppstår när de styrande i svensk fotboll inte erkände den fantastiska stämningen som dominerade i börja av 2000-talet utan istället började prata om alibilösningar som ståplatsreducering och bolagisering.
Oavsett vad så har det skapats en stämning kring MFF som gjort det acceptabelt för firmamedlemmar att stå sida vid sida och umgås med människor som aktivt och dagligen kämpar för klubbens bästa. Det har skapats en stämning där det plötsligt kanske kan vara okej att man är aggressiv så länge man på ett långsökt vis kan dra det till att man gör det för klubbens bästa. Att 18-åringen stormade planen och kanske kastade in en banger beror inte bara på att han bara är dum i huvudet. Det beror även på att han faktiskt inte kände att det är så totalt oacceptabelt som det egentligen är. Någon vill dra det här för långt och säga att det är ultrasgruppernas fel, men det är en extrem förenkling av problemet. Det är så otroligt många fler människor på ståplats än bara ultras. Det är otroligt många fler som tar sig rätten att använda hot och våld för att markera sitt supporterskap. Är vi i en formsvacka? Jo men låt oss gå till en träning och håna tränaren. Håller du inte med en medsupporters åsikt? Hota denne till tystnad! Vill en spelare lämna som Bosman? Jo men kom, låt oss tjafsa med denne när vi se honom ute!
Är det mer fel att kasta en banger och storma planen än att dödshota en medsupporter för att man tycker att en krönika var dålig?
I slutändan hoppas jag att 18-åringens psykbryt visar sig hjälpa den så kallade MFF-Familjen. För de senaste åren har den här familjen egentligen varit mer Don Corleone än Svensson. Jag hoppas att alla på läktarna, både de som skrek och buade ut ärthjärnan till de som kastade saker på ordningsvakterna när det blev klart att matchen avbrutits tar tillfället i akt och funderar på om det verkligen är den här typen av supporterskap vi skall stå för. Jag tror inte och förväntar mig inte att hela ståplats skall bli en enda kör som sjunger ”the best of Thomas Di Leva” (det där är en oxymoron förresten), men snarare en kultur som inte går ut på att den skriker hetsigast och kaxigast vinner. Slappna av för fan.
Det är dags att tänka om.