Daniel Andersson - en riktig bandiera
Himmelrikets Fredrik Lindholm har skrivit en hyllningstext till Malmö FF:s lagkapten och trotjänare - Daniel Andersson.
I Italien har man ett uttryck som kallas för bandiera vilket betyder flagga. De spelare som har varit sina klubbar trogna under en lång tid i Italien blir symboler för sin klubb och dessa spelare kallas för bandieras.
En bandiera är en spelare som är sin klubb trogen i både motgång och medgång, en spelare som inte sviker utan håller huvudet högt, en spelare som alla lyssnar till när han talar, en spelare som visar vägen när alla letar efter kompassen, en spelare som bär kaptensbindeln likt en general, en spelare som tillslut blir en del av klubbens identitet och dess fanbärare.
Daniel Andersson är vår egen bandiera.
Tyvärr blir det ofta så att man passar på att hylla spelare efter deras karriärer och det är först då man inser hur värdefulla de har varit för klubben. Därför vill jag passa på att hylla vår egen "Il Capitano" innan han bestämmer sig för att lägga skorna på hyllan.
Daniel Jerry Andersson inleder sin karriär i Bjärred men flyttar 1994 till MFF, där både pappa Roy och storebror Patrik har blivit ikoner.
Endast 17 år gammal gör Daniel sin första allsvenska säsong vilket skruvar upp förväntningarna ytterligare på denna yngling. Trots sin ringa ålder klarar Daniel att leva upp till dem och redan 1997 väljs han till årets mittfältare i Allsvenskan, endast 20 år gammal. Året därpå, sommaren 1998, lämnar Daniel tillsammans med Yksel Osmanovski Malmö FF för proffslivet i italienska AS Bari.
Under sin vistelse i Italien hinner Daniel representera Bari, Venezia, Chievo och Ancona. Efter tre lyckosamma år på det defensiva mittfältet i Bari säljs Daniel till Fiorentina. Efter sommaren framkommer det att Fiorentinas ekonomi är konkursmässig och Daniel river kontraktet. Klubbar som Juventus, som tidigare har visat intresse, har nu hunnit införskaffa andra förstärkningar och det blir en nödlösning när han går till Venezia. Efter Venezia blir det en sejour i Chievo (under Luigi Del Neri) och en sejour i Ancona men under hela denna tid ägs Daniel av Palermo.
Sex år efter ankomsten i Italien flyttar den snart 27-årige Daniel hem igen efter att MFF löst honom från kontraktet med Palermo för en hemlig summa. Daniel gjorde inte vad i stort sett alla andra spelare gör i samma ålder, det vill säga stanna ute i Europa så länge det finns ett intresse och feta löner att sätta in på kontot. Daniel hade med lätthet kunnat ha spelat ytterligare 5-6 år ute i Europa men valde att följa sitt hjärta och flytta hem till Malmö med familjen.
När Daniel anländer 2004, halvvägs in i säsongen, blir det en succé med guld och det högsta publiksnittet sedan urminnes tider. I laget finns spelare som Afonso Alves, Tobias Grahn, Niklas Skoog, Daniel Majstorovic och storebror Patrik Andersson. Trots missödet med FC Thun i kvalet till Champions League 2005 gör Daniel en bra säsong och blir utsedd till bästa spelare i MFF.
Men att spela i Malmö FF är inte alltid en dans på rosor vilket Daniel får uppleva under åren fram till 2010. Trots år av kräftgång och idel mittenplaceringar visar Daniel aldrig dålig attityd eller sviktande engagemang. Han jobbar alltid hårt och försöker i intervjuer alltid se möjligheter istället för tvärtom, speciellt när man haft tunga perioder resultatmässigt.
Jag tycker alltid Daniel uppträder gentlemannamässigt som kapten och representerar våra färger på ett föredömligt sätt. Han försöker alltid återge en nyanserad bild av vad som har hänt på plan. Har spelet varit dåligt säger han att det har varit dåligt och har vi spelat bra säger han att det varit bra. Inga bortförklaringar, inga överdrifter utan han levererar alltid en nyanserad reflektion.
Efter matchen mot Trelleborg markerade han sitt enorma missnöje med domaren genom en lång stunds tystnad istället för att hugga på kommentatorns provokation. Denna tystnad sa mer än tusen svordomar i sig och man förstod att där inne kokade det, men Daniel vet också spelets regler. Jag tycker detta är väldigt bra egenskaper och jag tror även Daniel har en stor potential inom en eventuell tränarkarriär.
Jag hoppas att kärlekshistorien mellan Daniel Andersson och Malmö FF håller i sig ytterligare något år för de här 11 åren har varit en vacker saga som förtjänar ett ännu vackrare slut, ett slut som gärna får krönas med ett guld. Daniel Andersson är en idealisk fanbärare för vår kära klubb och han representerar våra färger som en riktig bandiera ska göra.