Det folkliga laget
Gästskribenten Hanna Madsen skriver om Malmö FF 2004 och Malmö FF 2010.
Det blev guld I år. GULD! Eller faktiskt snarare; G to the U to the L to the D.
O jag väntar fortfarande på att det ska slå mig, att jag ska bli överväldigande lycklig, liksom jag blev 2004. Men jag är glad. Bara riktigt grymt jäkla glad. Det är som ett förhållande; 2004 var den där ruggigt sexiga killen som man bara dog lite var gång blickarna möttes. 2010 är den här trygge, snälla och genuina myskillen. Som alltid levererar.
För vi skulle vinna i år. Det fanns inget alternativ 2 eller plan B. Men där finns stora skillnader, åtminstone i mina ögon. Skillnader är bra. Skillnader ger enskilda händelser perspektiv och karakteriserar dem till något unikt. Störst av skillnaderna hör ihop med det faktum att medelåldern är mycket yngre på vårt nuvarande guldlag. Dessutom har vi en stor del egna produkter, något som det jobbats för i många år. Nu skördar vi alltså frukten av ett långt och enträget arbete och det känns förbannat fint.
Den unga medelåldern gör också att laget är byggt av individer, enskilda spelare som har fantastiska kvaliteter. Vårt ”gamla” guldlag var en lagmaskin. De kände varandra utan och innan och hade ett tryggt och säkert spel. De kunde bygga laget inifrån, underifrån eftersom de på många sätt kunde maximera varandras kapacitet. Som en av de gamla guldgossarna så klokt sa, då vi diskuterade skillnaderna, så tillhör de en annan generation.
Då de flesta var lite äldre och hade familj, så innebar det bl.a att deras respektive såg till att umgås även utanför lagtillställningar. Det skapades ett starkt band mellan alla och det var svårt att sopa gnabb under mattan. De var helt enkelt mer som en stor öppen förskola, där alla kände alla och det fanns inga konstigheter i att ta en grillkväll eller bjuda in till barnens kalas.
2010’s pojkar är som sagt yngre, och även om många av dem har flickvän så umgås de mer som killar gör – på killars vis, med FIFA -09 osv. De lever och andas fotboll, har roligt ihop och det syns på plan. De är orädda och fulla av tillit till sig själva.
På ett sätt kan jag sakna den fantastiska sammanhållningen som fanns i guldlaget 2004. Det strålade om dem på ett sätt som gjorde att jag önskade att jag var både man och hade bollkänsla, så att jag fick vara del av det.
En annan skillnad är att vårt guldlag i år 2010’s tappning är ett mycket mera folkligt lag. De har närmre relationer till sina supportrar. Säkerligen spelar deras ungdom in och att det kan vara svårt att veta var man sätter sina egna gränser i deras ålder. Inte desto mindre är jag fascinerad över att se den förändring och utveckling som skett på dessa sex år. Vi har ett nytt lag, en ny arena, ny ledning. Nya tider. Inget av detta vore möjligt om inte någon banat väg. Förändringar som dessa sker inte på en natt, det ligger en hel del blod, svett och tårar bakom det resultat vi ser idag.
Jag är stolt, stolt över att ha guldet ”himma”. Stolt över vår klubb. Stolt över alla som engagerar sig, år efter år efter år. Stolt över att känna en så stor kärlek och samhörighet med mitt lag, mina pojkar, att det inte fanns ett uns av tvekan att resa i 16 timmar från Dubai, ”bara” för att få komma hem och se sista matchen. Det här guldet är vårt; ditt och mitt. Vi valde rätt lag att tro på, vi hade rätt. I medgång och motgång står vi kvar och aldrig ger vi upp.
Kärleken till ett lag är som ett äktenskap, det kan gå upp och det kan gå ner. Ibland kan gräset se grönare ut på andra sidan, ibland kan tron svikta – men så länge hoppet lever så lever kärleken vidare. Ge aldrig upp. Släpp aldrig tron.