Det kom ett brev från Australien
Det kom ett mail till redaktionen från Australien. Mitt i natten satt en himmelsblå man vid namn Måns Carlsson-Sweeny och följde guldmatchen via internet.
Jag har varit MFF:are sedan jag var förståndig nog att bli en sådan (vid 7 års ålder tror jag). Jag bodde i Sverige till jag var 24. Under den tiden hann jag se MFF:s storhetstid (fem raka seriesegrar) och fall (ner till superettan). Sedan dess har jag bott i Tyskland, England och Australien.
Dock har jag, på något vis, lyckats pricka in en hemresa till Sverige en gång om året för att se MFF. Under 2004, då det luktade guld på långt håll, lyckades jag att få in två matcher. Jag bokade (klokt nog) min biljett till Malmö - Elfsborg i god tid. MFF föll sedan tillbaka till en andraplats men då chansen fanns att ta guld (för första gången på 16 år) tyckte jag det var värt alla pengar att åka hem.
Det blev en dyr historia. Jag såg till att boka in mig på ett plan med god marginal inför matchen. Jag gick upp klockan 4 på morgonen den dagen och var på Stansted Airport i god tid. Jag checkade in och allt var frid och fröjd.
Nar jag kom till var gate och det var 30 minuter kvar till avgång blev jag dock lite orolig. Det var inget plan som väntade utanför.
Sedan kom smällen. "We apologise for the late notice but there is a delay on the flight to Malmo Sturup". Äsch, tänkte jag, det blir väl en halvtimme eller timmes försening. Så var emellertid inte fallet. I stället kom beskedet att avgången var 3 timmar försenad.
Kvickt räknade jag ut att det innebar att hela marginalen jag hade planerat mellan landning och matchstart var uppäten. Jag satt på en pub och tog ett par öl och insåg att jag nog skulle missa en halvtimme av matchen.
Förseningen blev än värre... Till sist kom jag på planet och vi flög mot Malmö. Varje sekund kändes som en evighet. Väl på Sturup var jag först av planet och först att slita åt mig min väska och ut till de väntande taxibilarna. "Till Malmö Stadion, så snabbt du kan!"
Jag insåg att det fanns en liten chans att jag kanske kunde få se den sista minuten (i bästa fall). Jag bad taxichauffören att sätta på radion och fick, till min glädje, veta att HBK - IFK stod 1-1 och att MFF ledde med 1-0. Jag trodde inte det var sant. MFF skulle alltså ta det första guldet på 16 ar!?
Vi hann faktiskt fram till Malmö Stadion med fem minuter kvar eftersom Malmös gator låg helt öde denna oktobereftermiddag. De sista minuterna var magiska som alla vet och dagen efter fick jag chansen att som alla andra hylla grabbarna på torget. Det var värt vartenda öre, fast om jag skulle räkna ut kronor per minut av sedd speltid skulle jag nog ramla av stolen!
Denna säsong lyckades jag åtminstone se MFF-Elfsborg (tur att jag inte åkte hem för KFF-matchen). Att bo i Australien har sina nackdelar när man är MFF:are. Dels gick ”finalen” klockan 2:30 lokal tid natten mellan söndag och måndag, och dels var min internetuppkoppling för långsam för att se MFF-Mjallby på internet.
I stället satt jag med radiosporten på, plus tre onlinerapporteringar samtidigt. Min gravida australiensiska fru undrade om jag var riktigt klok när hon såg mig där mitt i natten... Emellertid tycker hon att Malmö FF och supporterkulturen runt laget är helt fantastisk. Vi gick ofta på Arsenalmatcher när vi bodde i London, men hon föredrog (förståndig fru) faktiskt MFF-matcherna jag tog med henne till.
Jag kan bara hålla med henne. Det finns inget som Malmö FF. Det är helt enkelt 100 procent passion och kultur. Så, tack till alla MFF:are som gör MFF till en sådan unik klubb!
Tack också till Himmelriket. Ni gör livet för en MFF:are i exil mer drägligt än ni någonsin anar!!
Nästa år har vi ett nyfött barn och det kommer att bli svårt att åka hem till Sverige. Fast jag ska nog kunna klämma in åtminstone någon match…
