Det mörka årtiondet del 1: 1990
Himmelriket sparkar igång en nostalgiserie om det inte alls särskilt glada 90-talet.
När nittiotalet summerades kunde vi konstatera att Malmö FF:s A-lag på dessa tio år inte vunnit en enda riktig titel*. Värre ändå – det slutade så illa att vi tvingades inleda det nya milenniet i en lägre division.
Serien ’Det mörka årtiondet’ blickar tillbaka på den krokiga väg som slutade med ett fall ner i avgrunden. Eller, för att uttrycka det mindre högtravande, degradering till Superettan.
Vi börjar såklart där detta mörksens decennium startade:
År 1990 inleds
Vi steg in i det nya årtiondet med fem raka seriesegrar bakom oss. Dock var vi inte regerande svenska mästare. Hösten innan hade IFK Norrköping i slutspelet slagit oss på straffar i en tredje och avgörande final – en match där MFF annars varit helt överlägset och Norrköping räddats av en magnifik Lasse Eriksson i mål. Avgörande straffen slog Jan Kalén in, iförd tidstypisk hockeyfrilla av bästa tjeckiska märke.
Jonas Thern och Roger Ljung hade lämnat oss under sommaren 1989 (Bosmandomen var ännu drygt fem år bort, men detta att framträdande spelare försvinner utomlands är ingalunda en ny företeelse). En annan tung förlust var den av den oändligt framgångsrike Roy Hodgson, som nu ersatts av en återvändande Bob Houghton.
I mars -90 kunde vi följa Mechelen, som slagit ut oss ur europacupen för mästarlag i omgången innan (då 0-0 hemma följdes av 1-4 borta. Det låter klart, men med större tur i hemmamötet hade vi kunnat tippa det hela åt ett annat håll) pressa Milan till förlängning i kvartsfinalen. Vi gnisslade tänder över att det kunde varit vi där på San Siro. Till sist fick van Basten hursomhelst hål på belgarna och Milan vann så småningom turneringen.
Allsvenskan då? Den hade ofta börjat trögt under framgångsåren 85-89. Så även 1990 – vi inledde med två 0-0-matcher.
Men så gjorde Leif Engqvist vårt första mål för året, 77 minuter in i den tredje omgången, och säkrade segern borta mot Hammarby. Allt var som vanligt igen. Nästan lite bättre än vanligt, till och med: en vunnen och två oavgjorda var den bästa säsongsinledningen sedan 1987.
Efter segern fick vi emellertid uppleva ytterligare en 0-0-match på hemmaplan. Det knorrades och suckades på ett glest besatt Malmö Stadion. Och värre skulle det bli: tre raka förluster följde och vi låg plötsligt nere på nionde plats. På läktaren kliade vi oss själva oroligt i huvudet och sniffade i luften. Det luktade faktiskt kris. För det var också en publikkrisens tidsålder. Förbundet experimenterade förtvivlat med serieformatet. Det gjorde att nedflyttningshotet var lite extra reellt detta år, eftersom inte mindre än tre av de tolv lagen skulle ur. Allsvenskan 1991 skulle krympas till blott tio lag. Sista matchen innan VM-uppehållet stank av ångest. Det blev heller ingen sprudlande föreställning. Men efter mål av Martin Dahlin och en matchavgörande straff av Torbjörn Persson med kvarten kvar lyckades vi skrapa åt oss segern med 2-1.
Och så var det dags för en VM-sommar!
Ciao ciao Italia - snabbt följt av arrivederci
Svenska landslaget var tillbaks i finrummet, efter en slutspelslös ökenvandring under hela åttiotalet.
Man borde kanske sett tecknen i skyn när Lasse Holms och Eddie Olivas 'Ciao Ciao Italia' , framförd av After Shave, blev landslagets officiella VM-låt. Utan att gå närmare in på låtens kvaliteter, eller kanske snarare frånvaron av sådana, kändes det olycksbådande. Och mycket riktigt innebar Italien-VM 1990 inget annat än ett klassiskt svenskt idrottsfiasko. Sverige marscherade ut efter tre raka 1-2-förluster. Värst skämsstämpel gav naturligtvis den avslutande nesan mot förväntade slagpåsen Costa Rica.
MFF var, trots sin klena vår, rikligt representerade i truppen. Jocke Nilsson, Schwarz, Engqvist och Niclas Nyhlén blev alla uttagna, precis som – naturligtvis - de under fjolåret flyktade Jonas Thern och Roger Ljung. Schwarz och Jocke formerade vänsterkant under samtliga tre matcher. Även Thern var given, men tvingades avstå den sista matchen på grund av skada. Roger Ljung vikarierade för den skadade Glenn Hysén i öppningsmatchen mot Brasilien. Gazzetta dello Sport berömde hans speluppfattning efteråt, men konstaterade också att han var en ”disastro” när det gällde rörligheten. Trots att den inledande förlusten hade nåt hedersamt över sig – uddamålet mot Brasilien var ingen katastrof – blev det inget mer spel för Ljung. Leif Engqvist tvingades nöja sig med ett inhopp i den 83:e minuten i avslutningsmatchen. Nyhlén fick inte spela alls.
Ett uselt slutspel, men både Jocke och Schwarz tillhörde dem som kunde lämna turneringen med viss heder i behåll. Schwarz skrev tämligen omgående kontrakt med Benfica. Och så hade det under en tid cirkulerat lite lösa rykten om att Juventus var intresserade av Jocke Nilsson. Det hela konkretiserades aldrig, och under VM kommenterades detta i Gazzettan – ”varför vill inte Juve ha mig?”, påstods Jocke ha sagt. Men han försvann till slut ändå, fast då till det meritmässigt betydligt blygsammare Sporting Gijon.
Allsvensk omstart
Vi nystartade i juli, utan Schwarz och med en Jocke på väg bort, hemma mot Öster. Vilan hade inte gjort oss gott och vi fick nöja oss med 1-1. Kräftgången fortsatte, framförallt på hemmaplan. Efter en penibel 0-1-förlust mot Brage låg vi näst sist. Nu var det panik. På riktigt. Men spelarna tog sig samman, och långt in i augusti (ja, augusti! Absurt.) kom till sist årets första hemmaseger: mot Norrköping. Niclas Nyhlén var tillbaks från skada och visade vägen med sitt 1-0-mål. Den norske mittfältaren Bent Skammelsrud säkrade segern med att sätta 2-0 på straff.
Vi befann oss i en generationsväxling och Bob Houghton experimenterade friskt med mittfältsuppställningen. 4-4-2 blev 3-5-2. Patrik Andersson var ordinarie, men förutom Skammelsrud provades ynglingar som Patrik Sundström, Jörgen Lundgren och Patrick ’Trelleborg’ Andersson. Även i anfallsledet var det en del problem med kontinuiteten, inte minst på grund av skador. Leif Enqqvist växlade mellan mittfält och anfall. Med honom och Håkan Lindman, Martin Dahlin och Lasse Larsson hade vi på pappret en stark forwarduppsättning. Det hjälpte inte. Målskyttet kärvade, skador spökade. Vi blixtrade förvisso till med två klara segrar i månadsskiftet augusti-september, men nån riktig stabilitet infann sig aldrig.
Engelsmannen Carl Shutt lånades in men blev en flopp. Och så hämtades Göteborgs gamle slänglugg Dan Corneliusson hem från Wettingen i Schweiz.
Inte heller han blev nån jättesuccé inledningsvis, men när han borta mot Brage tofflade in matchens enda mål innebar det att vi i praktiken säkrat allsvenskt kontrakt. Den värsta paniken var borta, men vi fick också inse att det inte skulle bli nåt allsvenskt slutspel. För det krävdes en topp fyra-placering, och det var helt enkelt för många poäng upp.
Europacupspel innebar istället en sista möjlighet att rädda säsongen.
Ute i Europa pratar man om Malmö
En av förbundets nymodigheter var att seriesegraren 1989 – inte den svenska mästaren – kvalificerat sig för mästarcupen. Det var då just en turnering för mästarlag och inget annat, och i renlärigt cupformat därtill (inte som idag alltså – 1990 förekom inga gruppspel och de bästa ligorna hade, precis som de sämsta, endast ett lag med i turneringen. Enda undantaget från denna rakryggade princip var att cupens regerande mästare fick möjlighet att försvara sin titel, vilket innebar att Italien hade med både Milan och Napoli i turneringen).
Vi lottades i den första omgången mot Besiktas Istanbul och inledde hemma. Det blev en svängig tillställning. Till slut stod vi som segrare med 3-2; det avgörande målet ett spektakulärt konstsparks-självmål av högerbacken Cetin. I bortamötet var vi mer eller mindre uträknade efter 0-2 i paus. Två snabba mål av Marcus Ekheim och Lasse Larsson (INTE Bent Skammelsrud, som det står i en del statistik på nätet) i andra halvlek innebar dock ett Istanbul-mirakel av en magnitud som får Andreas Anderssons skarvnick på övertid i VM-kvalet 2001 att se skrattretande futtig ut.
Europacupen blev Malmös chans att rädda säsongen. Andra omgångens lottning såg på förhand inte omöjlig ut heller: Berlinmuren må ha fallit året innan, men den östtyska Oberligan upphörde inte att existera förrän 1991, då lagen från östra Tyskland införlivades i det västtyska – numera helt enkelt tyska – ligasystemet. Vi lottades alltså mot Dynamo Dresden, ligamästarna från DDR. Det började bra på Glücksgas-stadion. Leif Enqqvist gav oss ledningen i den 18:e minuten. Tyskarnas Gütschow kvitterade just innan paus, men 1-1 höll vi matchen ut. Mest minnesvärda ögonblick var Niclas Nyhléns makalösa rökare från praktiskt taget halva plan. Den rammade ribban och studsade ner på fel sida mållinjen.
Bra utgångsläge inför returen, men det började illa. När Jean-Paul Vonderburg fällde en framstormande östtysk vid straffområdeslinjen valde domaren att flytta in förseelsen och döma straff. Fedel var inga mil från att klara, men bollen gick in. Med en dryg kvart kvar utjämnade vi. Den här gången var det Leif Enqqvist som hakade ihop med en motståndare och tumlade omkull. Kontakt, visst, men (minst) en halv filmning och ytterligare en billig avblåsning. Torbjörn Persson var säker från elva meter och satte bollen till höger om målvakten.
Här kan man hävda att domaren genom att ge lagen varsin tveksam straff skipat rättvisa. Men det är förstås helt fel. Inga straffar alls skulle betytt 0-0 och att vi gått vidare på bortamål.
I förlängningen fick Håkan Lindman den stora chansen. En lös boll i straffområdet, Lindman vände på en femöring och krutade från nära håll bollen - över, via en lätt touch på ribban. Istället tog straffar vid. Torbjörn Persson inledde och lade bollen på exakt samma ställe som straffen under ordinarie tid. Nu var han läst, och Teuber i Dresdens mål klarade. Resten av straffarna konverterades tills dess att siste Dresdenspelare stegade fram – och Fedel räddade. Matchen lever! Eller? Nej, illa kvickt fick vi sätta jublet i vrångstrupen. Den skotske domaren dömde om straffen, då han ansåg att vår målman rört sig för tidigt. Det andra strafförsöket gick förstås i mål och vi var utslagna.
Vi anade knappast då att det skulle dröja fem dystra år innan det blev spel i Europa igen.
Dynamo Dresden-kuriosa: I den följande kvartsfinalen fram på vårkanten 1991 blev det respass för östtyskarna mot Röda Stjärnan från Belgrad. Det blev ett möte som inte ens spelades klart. I slutet av den andra matchen, då Dresden låg under med sammanlagt 1-5, utbröt kravaller på läktarplats, matchen stoppades och Röda Stjärnan tilldömdes segern med 3-0. Så dystert slutar Dynamo Dresdens europeiska cupäventyr – laget har sedan dess aldrig lyckats kvalificera sig för europeiskt cupspel igen. Tvärtom har det inte gått bra alls. Den forna DDR-giganten har varit nere i tyska fjärdeligan och vänt. Numera harvar laget på undre halvan i 2. Bundesliga. Även Dresdens banemän - Röda Stjärnan - är idag långt ifrån sina fornstora dar, men 1991 var det annorlunda. Anförda av bland andra Robert Prosinecki, Dejan Savicevic och makedonske målsprutan Darko Pancev kunde jugoslaverna i maj höja bucklan som slutsegrare av europacupen.
Epilog
De sista omgångarna i allsvenskan spelades helt enkelt av, pliktskyldigt och oinspirerat. Vi slutade på en blygsam sjätteplats, åtta poäng från slutspel och blott fyra poäng mellan oss och nedflyttningsplats. Vi hade mäktat med sammanlagt 20 mål på de 22 seriematcherna och gått mållösa av plan i mer än hälften av matcherna. IFK Göteborg slog Norrköping i detta det sista slutspelets final och blev därmed både mästare och seriesegrare.
De vackra åren under slutet av åttiotalet hade på något sätt vaggat in en i ett tillstånd där en serieseger kändes helt självklar och som ett naturligt tillstånd. Det var så det skulle vara, inget man behövde fundera eller oroa sig över; det skedde bara.
1990 innebar ett otäckt uppvaknande.
------
Härnäst: 10-lagsåren 1991 och 1992.
------
Årets soundtrack:
I slutet av året släppte Trashcan Sinatras sin sorgligt förbisedda debutplatta “Cake” – självömkande, skotsk mespop när den är som allra bäst, med livs- och tidsdefinierande textrader såsom
But to face doom in a sock-stenched room all by myself
Is the kind of fate I never contemplate
Lots of people would cry though none spring to mind
Trashcan Sinatras hittas på Spotify, MEN den särklassiga debuten saknas där. Som tur är kan man dock alltid kolla på YouTube.
------
Stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.
* Inga titlar på hela 90-talet - OM man inte, som Ola Solér påpekade i artikel 4, räknar ett par inne-SM-guld i mitten av decenniet. Men det gör man väl knappast, va?
