Det mörka årtiondet del 6: 1999 - slutet.

Vår 90-talsserie når här vägs ände. Följ med på den Golgatavandring som slutade i avgrunden.

1999. Ett årtal som egentligen fortfarande, delvis, kittlar min fantasi på ett positivt sätt. Under min 70-tals-uppväxt gjorde nämligen TV-serien Månbas Alpha (eller ’Space 1999’ som den hette på originalspråket, med ’1999’ klatschigt framtryckt i vinjettloggan) stort intryck på mig. På månbasen vandrade folk runt i mysdressar och dryftade filosofiska spörsmål mot en fond av beigeplastig teknologi. Min favoritkaraktär var en liten chimpanslik doktor, som när han såg nåt färgat moln närma sig på den stora kontrollrumsskärmen kunde säga saker som ”hmm ... jag har aldrig sett något liknande förut, men jag undrar om inte molnet består av intelligent, nukleär vaporiserad antimateria som i grunden är fredligt sinnad men som ändå hotar att suga in oss i en perpetuum mobile av supernovor”.

Ja. Förlåt. Ni hör. Jag svamlar. Drar ut på det. Vill inte riktigt börja.

För 1999 var året då det blev riktigt jobbigt. Så var förvarnad - det här är inte en historia med lyckligt slut.

Som man brukar säga: känsliga läsare varnas.

Egentligen steg vi in i millenniets sista år med viss tillförsikt. Slutet på -98 kunde man inte klaga på – Roland Andersson och Thomas Sjöberg hade ryckt upp laget och fått med sig 18 poäng på de sista nio matcherna. Att Daniel Andersson och Yksel fallit ifrån i juli är icke att förglömma, men efter säsongen hade vi inte tappat några tyngre namn. Mike Owusu och Björn Enqvist hade visserligen fått en del speltid året innan, men det kändes inte som någon katastrof att de nu försvann. Slovenen Ante Simundza lämnade oss lika obemärkt som han anlänt. Hans enda avtryck blev ett nickmål i ett krampaktigt cupmöte med Kulladal. Han flyttade hem och avgjorde sedan för sitt Maribor Branik i en Champions League-match mot Dynamo Kiev. Men det är en annan historia.

Däremot hade vi gjort en riktig prestigevärvning. Efter en lyckad sejour i Halmstad blev Trelleborgs gamle målspruta Mats Lilienberg (i smala kretsar fortfarande besjungen på Swedbank Stadion – … vi följer vårt la-a-ag – MATS LILIENBERG! – i med och motgång, vi följer vårt lag … ) ljusblå. Som grädde på moset kom Jens Fjellström hem från Kina. Anrättningen kryddades med okända namn som Jens Nordström och några juniorer. Bland annat bankade Tony Flygare och hans långe kompis på A-lags-porten.

Och uppe i styrelserummet hade Cavalli-Björkman överlämnat ordförandeklubban till Bengt Madsen.

Kanske borde man anat oråd när förhoppningarna kring Fjellströms hemkomst omedelbart och brutalt grusades. Jens smällde korsbandet i inomhus-SM i januari och så var den säsongen förstörd. Han gjorde comeback och spelade några strömatcher året efter, men i praktiken tog Fjellströms fotbollskarriär slut där och då. Även om han nu gör bra ifrån sig på sitt nya jobb!

Hursomhelst – vi slog storheter som Bröndby och Vålerengen då vi vann en träningsturnering i La Manga i februari; inför den allsvenska starten trodde förbundskapten Söderberg på oss som seriesegrare; och vi såg fram emot att framåt sommaren få nostalgimysa på den härligt intima Gamla IP.

Där var vi när säsongen sparkade igång. Vid gott mod, helt enkelt.

Vårsäsongen
Borta mot Frölunda i premiären levererade Lilienberg omedelbart. Redan i tredje minuten rakade han in en stolpretur. Han fick sedan ta emot pris som allsvenskans snabbaste målskytt. Sannolikt hade han svårt att vara riktigt glad, eftersom Frölunda vände och vann med 2-1. Hemmapremiären var sedan inte många minuter gammal innan Nebojsa Novakovic gjorde mål för sitt AIK. Visserligen var solnaiterna regerande mästare, men det här kändes inte bra. Men Dejan Pavlovic lyckades toffla in kvitteringen på framspelning av Kindvall. Och i andra halvlek var Dejan säker från straffpunkten efter det att Lilienberg gått omkull. Vi hade vänt mot ett topplag och orosmolnen skingrades som löv för vinden.

Matchen därpå blev en sorts negativ vändpunkt. Och det trots att Lilienberg gjorde hattrick. Borta mot ÖIS lyckades vi nämligen tappa både 3-1 och 4-2 till oavgjort. De sista båda Örgryte-målen föll i minut 82 och 88. ÖIS-forwarden Joachim Karlsson blev även han hattrick-man, och kommenterade efteråt det hela med nåt i stil med ”jag sprang och sprang, och Wirmola var i ryggen på mig hela tiden. Men så slutade han vara i ryggen på mig och då gjorde jag mål”.

Två nesliga hemmaförluster följde. Mot Halmstad styrde Mikael Roth in ett Jeffrey Aubynn-inlägg (ja, Jeff var i HBK då) i en egen bur och mot nykomlingen Kalmar var spelet förlamande håglöst. 0-1 igen.

Sverrisson var skadad, och nu gick även Kindvall sönder. Också på målvaktssidan krisade det. Med både Fedel och Milan Simuenovic i sjukstugan fick den tilltänkte tredjemålvakten Ola Tidman stiga in.

I slutet av maj gjorde vi en fullkomligt katastrofal insats på Vångavallen. I TFF:s DNA ligger ju att kriga till sig poäng, men här var de helt enkelt klasser bättre. De spelade ut oss och vi fick vara nöjda som kom undan med 1-3 i baken, vårt mål innickat av Niklas Gudmundson på övertid.

Allt var inte alltid tröstlöst. Vi slog Elfsborg och kvitterade mot Göteborg i slutminuten, via en Dejan-straff sedan Gudmundson flaxat till i straffområdet. När halva säsongen gått låg vi tolva, en poäng ovanför nedflyttningsstrecket. HIF ledde serien. I början av juli kom de på besök. Jag har ju i den här artikelserien vid ett flertal tillfällen lipat över hur orättvist livet kan te sig då vi möter just detta lag. Så icke denna gång. De var förnedrande mycket bättre än oss och avfärdade oss med 0-4. Det var i underkant. På vår hemmaplan.

Apropå kräftgång – även IFK Göteborg tvingades inse att en storhetstid var över. De hade förlorat guldracet 1997, kommit åtta året efter och parkerade nu på en nionde plats.

Andra halvan av serien
Del 2 av säsongen inleddes med seger. Kindvall var tillbaks och satte en mycket snygg frispark mot Djurgården. Mattisson följde av bara farten upp med ett andra mål. Men det var en turlig vinst – vårt ledningsmål föll i minut 77, och djurgårdarna hade dessförinnan bränt ett antal chanser, bland annat genom gamle bekantingen Fredrik Dahlströms för dagen okalibrerade fötter.

Spelet stämde inte. Truppen räckte inte till. Något måste göras. Ut på värvarstråt fors det, och hem kom man med två spelare: danske ytterbacken Christian Bank och litauiske landslagsmittfältaren Tomas Razanauskas. Bank gjorde ett inhopp borta mot Göteborg och fanns sedan med från start när Gamla IP – eller Malmö IP, som den lilla arenan egentligen hette - äntligen återinvigdes. Och med den pompa och ståt som sig bör vid ett sådant tillfälle dröjde det inte mer än ett par minuter innan vi målade. Olafur Örn Bjarnason, numera nedflyttad som mittlås, sköt ett skott från alldeles för långt håll. Bollen studsade fel just innan mål och lurade Lasse Eriksson i motståndarnas – Hammarby – målbur.

En kvart senare gick Christian Bank sönder. Korsbandet gick av och han spelade inte en minut till för oss. Ryktet säger att han senare började jobba som fotomodell. Trots Banks olycka slutade matchen lyckligt. Dejan tryckte in 2-0 och vi befäste vår tiondeplats, just ovanför kvalstrecket.

Några veckor senare for vi upp till Olympia och Razanauskas gjorde debut från start. Han var förvisso en elegant passnings- och bollspelare, men det var knappast något rivjärn vi köpt – han vann sällan eller aldrig några närkamper, alibihoppade halvslött vid nickdueller och såg inte över sig intresserad ut. Helt enkelt inte riktigt den idealiske trendvändaren i en nedflyttningsstrid.

Milan Simuenovic gjorde sin första allsvenska match för året, och länge, länge höll vi HIF stången. Men så, i slutminuten, ett skott i händerna på vår målvakt, vi hann börja jubla över räddningen, men så fumlade den olycklige serben med bollen och Arild Stavrum kunde raka in matchens enda mål. Skymning. Nej, nattsvart mörker. Året hade bjudit på HIF-förluster av allra grymmaste kaliber: först utklassade och sen ett feset mål i slutet. Extra bittert eftersom Sven Andersson minuterna tidigare mirakelräddat en Bjarnason-nick. Var det orättvist då? Nej, knappast. HIF var återigen bättre, om än inte på samma pinsamma vis som i hemmamatchen.

Några dagar senare åkte vi upp till mardrömsarenan Strandvallen, och fick stryk med 4-0 mot Mjällby i Svenska Cupen. Vissa saker ändrar sig aldrig.

Vi höll oss på kvalplats. Den 19 september inträffade en händelse som vi kanske just då inte tillmätte så stor betydelse, men som nu, när man tänker tillbaks, känns nästan yrselframkallande gigantisk: borta mot Halmstad debuterade Zlatan Ibrahimovic. Han kom in i den 82:a minuten, då HBK just gjort 2-1. Några minuter senare sprang Razanauskas genom och blev fälld. Det har gjorts en radiodokumentär om straffens effekter på den unge skytten. Tony Flygare, som likt Zlatan vräkt in mål i U-laget, steg fram. Håkan Svensson räddade och vi förlorade matchen. Tony Flygare fann aldrig riktigt sin plats i elitfotbollen.

Sverrir Sverrisson kom äntligen tillbaks från sin långvariga skada. Vi hade saknat och längtat orimligt mycket, för han kunde inte riktigt motsvara de förhoppningar vi projicerat på honom under hans frånvaro. Snarare såg han direkt hämmad ut; som om han inte var riktigt kurant än.

I den 23:e omgången gjorde han förvisso mål, men det var då en 1-4-reducering mot bottenkollegan Elfsborg. Vi förlorade så småningom med 2-5, Elfsborg ryckte från oss – och vi trillade för första gången under året ner under det lägsta nedflyttningsstrecket. Med tre matcher kvar och fem poäng upp till tionde plats insåg vi alla att kval var det bästa vi kunde hoppas på.

Början till slutet
Och när man är i det läget, vad är det man absolut INTE vill göra? Just det. Möta TFF hemma. Men en Trelleborgs-match var vad som väntade.

TFF var också inblandat i nedflyttningsstriden. De parkerade just ovanför kvalstrecket. Det var en match där vi började bäst, eller i alla fall minst dåligt. I 24:e minuten fick TFF ändå en hörna. Den slogs in mot första stolpen, och Jens Nordström kom fel till bollen. Han styrde in den i egen bur. Paniken började sprida sig. Och det blev sannerligen inte bättre när Michael Hansson gjorde 0-2 just innan paus. Zlatan kom in och Lilienberg tryckte in ett skräpmål till reducering med 20 minuter kvar. Närmare kom vi inte.

Många satt kvar med händerna i huvudet på läktaren. Omgångens övriga resultat gick emot oss. Vi hade fyra poäng upp. En bortamatch mot topplaget AIK väntade. Det kändes som om det var slut.

Det var det också. Spelarna verkade ha tappat tron, hoppet och allt annat som kan tappas och förlorade uppe i Solna med 3-0. ”Ja, då e vi ute”, konstaterade Roland Andersson i TV-intervjun efteråt.

Den betydelselösa avslutningsmatchen mot Frölunda blev ändå en liten milstolpe. Zlatan tog sig fram från vänsterinner-position, fick upp ett långt ben och petade bollen förbi målvakten och kunde rulla in den i tomt mål. Ett karakteristiskt leende lyste upp Gamla IP denna dystra gravölsdag i oktober. Olof Persson säkrade sen segern mot ett lite lätt oinspirerat Frölunda, som för övrigt slutade sjua det året.

HIF vann guld, en poäng före AIK, och i sista omgången var det återigen norrmannen Arild Stavrum som avgjorde för Helsingborg.

Epilog
Det var overkligt. Så här i retrospekt kan man såklart spekulera i vad som egentligen gick fel. Efterkonstruera. Det var ett skadedrabbat år, och de unga, orutinerade spelare som fick chansen erbjöds kanske inte en omgivning med tillräckligt näringsrik mylla för att kunna blomma ut i. Eller så var lite för många inte tillräckligt bra. Samtidigt hade nog de flesta hela tiden en känsla av att det ordnar sig – vi låg där runt och just ovanför kvalstrecket och trillade inte neråt på riktigt förrän precis i slutet. Då blev det liksom panikslaget och paralyserat på samma gång.

Ännu svider det att den kvalitetsstämpel 63 raka säsonger i högsta serien innebar försvann. Sviten var bruten.

Intressant också, särskilt i jämförelse med den ekonomiska kvarnsten vår nya fina stadion blivit, med satsningen på Gamla IP. Tittar man på det nu känns det som ett nostalgidrivet vansinnesprojekt. En arena som tar under 8 000? För Malmö FF? Hur tänkte man egentligen? Och än mer intressant – kommer vi att ställa oss den sista av dessa frågor om Swedbank Stadion om ett tiotal år?

För få saker är så lätta att förlöljiga som gamla misslyckanden. Vi övergav som bekant Gamla IP illa kvickt och återvände till Malmö Stadion.

Även ur annat ekonomiperspektiv är en titt i den gamla årsboken spännande. MFF gick nästan 14 miljoner minus år 1999, och även om resultatet var positivt året innan visar ett antal staplar att själva rörelseresultatet varit negativt länge. I en tid då självförsörjning inte riktigt tycktes finnas på kartan bestod den konstgjorda andningen naturligtvis av spelartransfers. Bengt Madsen konstaterar krasst: ”Ingen förening i Svensk Elitfotboll klarar sin verksamhet om de inte säljer spelare för ett antal miljoner eller spelar i Champions League/UEFA-cup.”.

------

Vad var det då för vits med allt detta?

Varför grotta ner sig i detta gamla elände?

Jag har väl inget riktigt bra svar. Men nånstans är väl historien till för att minnas, vårdas och, som det brukar heta i också betydligt större sammanhang, att lära sig av.

Och så tänker jag, när vi till exempel havererar i guldrace på grund av slumpmässiga baklängesmål och offsideavvinkningar av blindstyrekaraktär, att 90-talet nånstans erbjuder en tröst.

För då tänker jag: Jaja. Det var i alla fall inte lika illa som 1999.

------

Årets soundtrack
Pale Fountains var ytterligare ett av alla dessa sorgligt förbisedda 80-talsband. Efter att de upplösts formerade de två frontfigurerna, bröderna Michael och John Head, så småningom en ny konstellation: Shack. Debuten kom 1988. Uppföljaren dröjde sju år, bland annat på grund av problem med en nedbrunnen studio.

Och så, 1999, kom H.M.S Fable. Den inleds på allra bästa sätt och hittas på Spotify.

------

Återigen, stort tack till Jon Nordströms eminenta statistiksida. Eventuella fel i ovanstående kan härledas till att tidens tand gnagt alltför hårt på mina minnesbilder.

Tidigare kapitel i serien:

Del 1: År 1990.
Del 2: År 1991-92.
Del 3: År 1993-94.
Del 4: År 1995-96.
Del 5: År 1997-98.